Categories
Scen

Drömmen om ett annat Sverige i absurda komedin ”Stortorget”

Teater

”Stortorget”

Av: Guillermo Calderón

Regi: Guillermo Calderón

Scenografi/kostym/ljusdesign: Sophia Sylvester Röpcke

Medverkande: Danilo Bejarano, Pamela Cortés Bruna, Bianca Cruzeiro, Francisco Sobrado

Scen: Riksteatern, Hallunda

Speltid: ca 1 tim 30 min

Det kan vara 1970-tal. De illasittande kostymerna och cigaretterna som det viftas så intensivt med tyder på det. Eller talkshow i tv i nära nutid? Performance i torgmiljö?

Allt är samtidigt i en tid som slingrar sig in i och ut ur sig själv genom minnets många kaninhål.

De fyra på scenen är andra generationens chilenare och bär med sig diktaturens Chile, det som den svenske ambassadören Harald Edelstam en gång räddade deras föräldrar och ett tusental andra ifrån. Men de bär också på drömmen om det Sverige – Olof Palmes Sverige – som föräldrarna kom till. Ett fritt, frihetligt, välkomnande – socialistiskt? – land, på väg mot arbetarmakt via löntagarfonderna…

Danilo Bejaranos Jan har vaknat upp på Stortorget med ansiktet sönderslaget. Två turister frågar om han är Olof Palme och där börjar (kanske) den drömlika handlingen. Har han fått hjärnskakning? Druckit något konstigt? Rökt på? Tror han själv att han är Palme? Är det en födkrok att låtsas vara Palme för att roa turister? De andra inspireras och går snart också i breda slipsar och för stora kostymer.

I denna absurda komedi är Danilo Bejarano i sitt absoluta esse: han minns – minns inte. Hamnar i coma nästan stående. Ljuger genomfalskt, gråter – ljudligt. Blixtrar till ibland som lysande Olof Palme-imitatör. Detta i en halvannan timme lång enmansshow som inte blir sämre av att de övrigas ensemblespel villigt står i skuggan och med tajming och energi håller ihop den kalejdoskopiska handlingen.

Det här är ett gäng som brottas med det ärvda minnet av ett land och den förlorade drömmen om ett annat. Sverige – Chile. Eller är det på något vis samma land, ändå? Varandras spegelbilder?

Jan som rest till Chile för att känna sig hemma och tala sitt ärvda språk blir beskjuten av högerns gummikulor – men efter valet i fjol har vänstern faktiskt övertaget. Och Sverige var aldrig på väg mot socialismen, löntagarfonderna aldrig arbetarrörelsens inteckning i framtiden.

Nu rår nyliberalism rätt fritt och rasismen rör sig i berättelsens utkant. Bästa sättet att handskas med alltihop är kanske att göra om det till en galet rolig – eller rolig och galen historia. Lite bitter. Eller vemodig, som när all denna halsbrytande komik plötsligt genomfars av en rysning, som i saknad efter en dröm.

Läs fler scenrecensioner och andra texter av Ingegärd Waaranperä

Categories
Scen

Ison & Fille framstår som sekundära i sin egen föreställning

Teater/Musik

”För evigt med Ison & Fille”

Manus och regi: Åsa Lindholm

Videodesign: Roxy Farhat

Ljusdesign: Johan Sundén

Medverkande: Ison & Fille, DJ Taro, Alma Eliasson Godonou, med flera

Scen: Riksteatern

Längd: 90 min

Hiphopduon Ison & Fille firar snart 20 år som artister och har sin beskärda del av mediala framgångar bakom sig, från ”Så mycket bättre” till ”Allsång på Skansen”. När det kommer till svensk hiphop är de bland det mest folkliga vi har, antitesen till gangsterrap om man så vill.

Regissören och dramatikern Åsa Lindholm, som nu samarbetar med duon på teaterscenen i en pjäs inspirerad av deras texter, har tagit fasta på deras skildringar av livet i orten och lyft det högt över demoniseringarna.

Här möter vi de sammansvetsade vännerna Asse, Isra och Feliz, alla med varsin prydligt redovisad historia. Izra är ensamkommande i ständig kontakt med soc, Feliz bränner sin energi i hemtjänsten och Asses struliga bröder gör det svårt för honom att hänge sig åt skrivandet. Det är en klassisk berättelse om klass, drömmar och grusade ambitioner. Allt varvat med regelbundna konsertinslag där Ison & Fille levererar sina örhängen till beats av DJ Taro, som tronar i mitten av scenen.

Det är en hybridform där pjäsen blir sekundär. Natalia Fuentes Arays må charma med sin sengångarimitation i kontrast mot Alma Eliasson Godonous rastlöst sökande Isra och Srdjan Nedzipovski sticker ut i inhoppet som kulmagad och allvetande kebabrestaurangägare. Men den välmenande ambitionen gör att de ofrånkomligen tappar i kött och blod.

Känslan av något konstruerat förstärks när de ställs sida vid sida med de människor i orten som intervjuas om sina drömmar i filmer projicerade i fonden. Från den kaxiga tjejen med läkardrömmar till falafelrestaurangägaren som, överrumplad av frågan, börjar gråta vid tanke på sin familj som är kvar i krigets Syrien. Jämfört med dem verkar till och med Ison & Fille sekundära.

Läs mer: Ison & Fille firar 20-årsjubileum med turné

Här finns fler scenrecensioner och andra texter av Anna Håkansson