Teater
”Stortorget”
Av: Guillermo Calderón
Regi: Guillermo Calderón
Scenografi/kostym/ljusdesign: Sophia Sylvester Röpcke
Medverkande: Danilo Bejarano, Pamela Cortés Bruna, Bianca Cruzeiro, Francisco Sobrado
Scen: Riksteatern, Hallunda
Speltid: ca 1 tim 30 min
Det kan vara 1970-tal. De illasittande kostymerna och cigaretterna som det viftas så intensivt med tyder på det. Eller talkshow i tv i nära nutid? Performance i torgmiljö?
Allt är samtidigt i en tid som slingrar sig in i och ut ur sig själv genom minnets många kaninhål.
De fyra på scenen är andra generationens chilenare och bär med sig diktaturens Chile, det som den svenske ambassadören Harald Edelstam en gång räddade deras föräldrar och ett tusental andra ifrån. Men de bär också på drömmen om det Sverige – Olof Palmes Sverige – som föräldrarna kom till. Ett fritt, frihetligt, välkomnande – socialistiskt? – land, på väg mot arbetarmakt via löntagarfonderna…
Danilo Bejaranos Jan har vaknat upp på Stortorget med ansiktet sönderslaget. Två turister frågar om han är Olof Palme och där börjar (kanske) den drömlika handlingen. Har han fått hjärnskakning? Druckit något konstigt? Rökt på? Tror han själv att han är Palme? Är det en födkrok att låtsas vara Palme för att roa turister? De andra inspireras och går snart också i breda slipsar och för stora kostymer.
I denna absurda komedi är Danilo Bejarano i sitt absoluta esse: han minns – minns inte. Hamnar i coma nästan stående. Ljuger genomfalskt, gråter – ljudligt. Blixtrar till ibland som lysande Olof Palme-imitatör. Detta i en halvannan timme lång enmansshow som inte blir sämre av att de övrigas ensemblespel villigt står i skuggan och med tajming och energi håller ihop den kalejdoskopiska handlingen.
Det här är ett gäng som brottas med det ärvda minnet av ett land och den förlorade drömmen om ett annat. Sverige – Chile. Eller är det på något vis samma land, ändå? Varandras spegelbilder?
Jan som rest till Chile för att känna sig hemma och tala sitt ärvda språk blir beskjuten av högerns gummikulor – men efter valet i fjol har vänstern faktiskt övertaget. Och Sverige var aldrig på väg mot socialismen, löntagarfonderna aldrig arbetarrörelsens inteckning i framtiden.
Nu rår nyliberalism rätt fritt och rasismen rör sig i berättelsens utkant. Bästa sättet att handskas med alltihop är kanske att göra om det till en galet rolig – eller rolig och galen historia. Lite bitter. Eller vemodig, som när all denna halsbrytande komik plötsligt genomfars av en rysning, som i saknad efter en dröm.
Läs fler scenrecensioner och andra texter av Ingegärd Waaranperä
