Categories
Musik

Albumtoppen i DN: Här är de bästa skivorna just nu

Varje vecka röstar DN:s musikkritiker fram veckans tio bästa album. Här är Albumtoppen för vecka 6. Förra veckans placering inom parentes.

1. Molly Nilsson

”Extreme”

(Dark Skies Association) (1)

Molly Nilssons nya skiva präglas av experimentlusta; här vävs syntetiska elgitarrer, sextiotalspop och feministisk kampsång samman till ett elektroniskt lapptäcke i mörka toner.

2. Amber Mark

”Three dimensions deep”

(Interscope/Universal) (2)

Amber Marks fullängdsdebut är en lyxig historia bestående av hela sjutton spår. Ett ärligt, unikt tilltal läggs i tre akter ljudande av r’n’b, soul, hiphop och härligt rå popmusik.

3. Mitski
”Laurel hell”
(Dead Oceans/Playground) (NY)

På sitt sjätte album ”Laurel hell” bjuder japanskamerikanska Mitski in till gothigt disco och intressanta reflektioner kring det konstnärliga skapandets slitningar.

4. Teno Afrika

”Where you are”

(Awesome Tapes from Africa) (NY)

Veckans tveklöst mest flödande dansanta skiva står sydafrikanska Teno Afrika för. En vackert lågmäld house, i amapiano-genren, som liksom bara flyter fram.

5. Aina Myrstener Cello

”Cellomusik III”

(Flora & Fauna) (3)

Sedan 2014 har Aina Myrstener utforskat cellons minimalistiska och atmosfäriska sidor. Nu är hon aktuell med skivan ”Cellomusik III”, en djupt fängslande kollektion av stämningar.

6. FKA Twigs

”Caprisongs”

(Young/Atlantic) (4)

7. Cloakroom

”Dissolution wave”

(Relapse) (NY)

8. Animal Collective

”Time skiffs”

(Domino/Playground) (NY)

9. Adaam

”Myror i brallan”

(Grind Gang Music/Universal) (NY)

10. Joel Lyssarides

”Stay now”

(ACT/Naxos) (NY)

Albumtoppen röstas fram av Mattias Dahlström, Sara Martinsson, Johanna Paulsson, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Alexandra Sundqvist och Po Tidholm.

Läs mer om musik och se tidigare albumtoppar

Categories
Musik

Maxida Märak: ”Musiken är mitt vapen i striden för samernas rätt”

Jokkmokk. Hon bär en halvlårslång Helly Hansen-kofta under jackan, men det räcker inte. Jackan är för tunn. Maxida Märak hatar att frysa, har svårt för kyla. Det kan bli ett problem när man bor i Jokkmokk och vill vara utomhus – helst länge och varje dag.

Men det är här hon vill bo.

Längtan till Norrbotten har aldrig släppt, men när hon flyttade tillbaka från Stockholm sist fattades beslutet på impuls.

– Det var i september 2017, jag hade köpt färsk fisk i saluhallen. När jag skar den i mitt kök i Hammarby sjöstad påminde lukten mig så mycket om hemma att jag började storgråta. Jag kände: Jag kvävs, jag vill inte det här, jag vill bort från den här hemska glasboxen.

Under kommande månader varvades ett hektiskt jobbschema med allt längre löprundor. Till slut blev det ohållbart. I maj googlade hon på flyttfirmor. En hade ett helgerbjudande hon nappade på efter bara några minuters betänketid. Ett par dagar senare transporterades hela bohaget från Stockholm till Jokkmokk, där det delades upp på några kompisar innan hon hittat ett ställe att bo på.

Nu bor hon i ett gult trähus med sin dotter, det ligger en liten bit från centrum, men i tätorten Jokkmokk är ingenting långt bort. Dotterns pappa bor också nära.

Maxida Märak ska ut på turné. När vi träffas har hon just kommit tillbaka från ett par repetitionsdagar i Tromsø, där hon spelar med Musikk i Nordlands ensemble. Turnén i Norge varvas med konserter i Sverige under hela våren. En ny ep, ”Arvet”, släpps den 18 februari.

– Jag älskar att vara på turné. Jag tror inte att man kan ha det här jobbet om man inte lär sig göra det. Jag älskar att vara i rörelse, det är väl nomaden i mig. Det enda jag inte tycker om med turnerandet är när man måste stanna på samma plats i flera dagar.

Delar av intervjun görs också på vägarna, i bil i områdena runt Jokkmokk och bort till Kallak, eller Gállok som området heter på samiska. En ansökan om tillstånd för att öppna järnmalmsgruva där väntar på regeringens beslut. Gruvbolagets planer har lett till riksomfattande protester och mobiliserat samer och aktivister mot att marken exploateras och förstör renbetesmarkerna.

För Maxida Märak är det samiska både en identitet och en drivkraft. Hon talar om ursprung, historia, samtid och politik i samma andetag, för henne är hotet mot ursprungsbefolkningen i Sverige akut, och nära sammanlänkat med klimatkrisen.

Den känslan präglar också den nya ep:n.

– Den heter ju ”Arvet”, och jag har skrivit nästan allt där till min dotter, hon fyller snart tio. Jag känner ett enormt ansvar att föra vårt arv vidare, och att rädda Gállok. Det finns så mycket ärvd skuld, skuld över vad människor före oss gjort. Att veta att man för den vidare till barnen, det är ett trauma vi lever med. Men jag kan inte skydda henne från världen.

Maxida Märak ser ut genom fönstret, avbryter sig plötsligt: såg ni älgen, så stor den var?

Hon fortsätter:

– Förutsättningarna för yngre generationer är mycket bättre – minoritetsfolk och urfolk kan väljas till maktpositioner, få utbildning, har rösträtt. Men själva framtiden är sämre. Det är så skevt. Så jävla orättvist.

I låten ”Nu brinner ängarna” finns rader som:

Nu gråter träden, när bäcken inte rinner / Vi står bredvid, handfallna ser hur allt försvinner / Ah, du vet att våra barn de kommer fråga – hur fan det blev så här? / Att vi släppte taget, sluta våga / Om vi blundade, för att vi ändå skulle dö / Hur vi inte kunde lämna plats för dem att så ett frö / Nu slukas marken, allt det gröna slutar gro, jag lyssnar efter trumslagen från min gamla tro

Men att texterna – som hon alltid skriver fort, och först när hon står i inspelningsstudion – kretsar kring klimatkris och kulturarv har även andra förklaringar än dagspolitik. Maxida Märak beskriver en rörelse bort från sin egen person.

– Jag älskar mitt första album, ”Utopi”, som släpptes 2019. Det utgick helt från mig själv, mina privata känslor och tankar om sådant som ligger nära mig, men så djävulskt mycket har hänt sedan dess. Först nu har jag landat efter kraschen 2017, och försökt förstå vad som hände, men jag tror att jag behövde rasa ihop och komma tillbaka för att förstå var jag befann mig i livet, och vart jag ville. Hur min vardag såg ut. Det var ganska egocentriska tankar, men när man väl har benat ut dem är jaget inte längre lika intressant. I den musik jag gjort nu har jag tagit ett kliv ut ur mig själv.

Hon återkommer ofta till sammanbrottet under de timmar vi tillbringar ihop. Det handlade om en sorts utbrändhet, med underliggande stress och ångest.

– Jag har byggt upp mig själv, bit för bit har delarna fallit på plats.

Plats, ja. Maxida Märak är född i Stockholm, men har flyttat fram och tillbaka till Norrbotten. Hon beskriver sitt hem som ett där både det samiska och musiken var självklara delar. Hennes mamma älskade hårdrock och punk, hade leopardtajts och stort svart hår. I Jokkmokk fanns Maxida Märaks morfar, Johan, som var präst. Han var en brobyggare och banbrytande vad gäller att ta in den samiska kulturen och jojken i Svenska kyrkan.

Maxida Märak tog intryck av allt. Hon kallar jojken sitt första språk, ett som går att använda när orden tar slut, men talar också varmt om hur en morbror som arbetade i en musikaffär på Folkungagatan i Stockholm försåg henne med plattor att lyssna på. Gammalt och nytt, som hiphop.

– Jag var sju år, och fattade inte språket, men det var något i hiphopkulturen som slog an, och det här var ju innan den var särskilt stor i Sverige. Jag gick min egen väg, tyckte om att sticka ut. Jag hatade pojkbanden, jag minns att jag kryssade över ögonen på Backstreet Boys på en affisch.

Hon skrattar.

Morfadern stod hon nära tills han dog för tre år sedan.

Vägen till musiken var inte spikrak, och när hon bestämde sig för att satsa på den hade hon just börjat bli etablerad som skådespelare, med erbjudande om fast anställning på sameteatern Gíron i Kiruna. Men som nybliven mamma tog hon en annan väg.

– Jag satt hemma och ammade, och min morbror hjälpte mig att fixa en studio.

Mycket av musikmakeriet lärde hon sig genom att tillbringa timmar med Youtube och en instruktionsbok.

Helt har hon inte släppt skådespeleriet, men med åren har hon blivit en framgångsrik artist med en fot i rappen, en i jojken och med förankring i både folkmusik, hiphop och pop, hon har samarbetat med en lång rad producenter och artister, turnerat land och rike runt och blivit så folkkär att hon medverkat i såväl ”Sommar i P1” som ”Så mycket bättre” i TV4.

Jag säger att det är märkligt hur människan präglas av sitt landskap – havet eller bergen – och inte kan leva utan dem.

– Ja. Mitt management finns i Malmö, och visst kan jag se att det platta är vackert, men jag får panik av Skåne. Stockholm älskar jag, men efter fem dagar måste jag tillbaka hit. Vi hör ihop med markerna. Renarna är en förlängning av kroppen. Jag har ett behov av att vara ute, jag kan vara i skogen i flera timmar.

Maxida Märak

Född 1988 i Stockholm.

Bor i Jokkmokk med dotter NikeSunna, snart 10.

Artist, låtskrivare, producent, skådespelare, aktivist för samernas rättigheter. Utbildad på Samernas utbildningscentrum, bland annat i slöjd.

Skivdebuterade 2014 med ”Mountain songs”, med bandet Downhill Bluegrass Band. Albumet ”Utopi” släpptes 2019.

Gjort roller i långfilmen ”Glada hälsningar från Missångerträsk” och tv-serien ”Midnattssol”, syns i dokumentärfilmen ”Sápmi Sisters”, som handlar om kampen mot gruvan i Kallak, och har medverkat i Sveriges Radios radioteater.

Uppträtt bland annat på Idrottsgalan i Globen och medverkat i ”Jills veranda”, ”Sommar i P1” och ”Så mycket bättre”.

Aktuell med ep:n ”Arvet” som släpps den 18 februari. Turnerar i Norge och Sverige under hela våren.

Renarna är mer än rekvisita för fotografier för intervjun, och ”vi” är de renskötande samerna. Maxida Märaks familj äger också renar, men eftersom de är på bete långt bort, får vi låna renar av en vän för att ta bilder. De går på ett snötäckt fält som man når om man går in genom en hög grind och genom en dunge. De är kanske ett par hundra, sarvar, vajor, härkar och kalvar som föddes i maj.

Maxida Märak sitter på huk, delar ut nävar av renlav som hon har i en påse. Djuren flockas runt henne, på samma gång närgångna, nyfikna och skygga.

– Det är ett privilegium att födas in ett kulturarv, att ha rötterna någonstans.

Efteråt värmer vi oss, först i bilen, sedan på Ica, där vi köper en snabb lunch. När vi sneddar över parkeringsplatsen vid affären börjar det mörkna. Hon hälsar på en och annan.

Sedan säger hon till mig att spänningarna mellan samer och svenskar (som hon kallar icke-samerna) består, de har funnits ända sedan folk flyttade hit söderifrån.

– Man gav nybyggarna mark som tillhört samerna. Staten skapade konflikter och drog, den lämnade åt folk att lösa det själva. De motsättningarna ligger fortfarande kvar. Avståndet förstärks förstås av att man inte umgås, och det gäller från båda håll: min dotter går till exempel i sameskolan. Det var självklart, där får hon språket och kulturen. Men det är synd att barnen inte blandas.

Maxida Märak låter dottern delta i kampen mot gruvan, och på Instagram gråter den snart tioåriga flickan förtvivlat över vad som kan gå förlorat.

Regeringens beslut om Kallak väntas inom kort. Prospekteringen har varit aktuell i tio år, och gruvbolaget Beowulf har lagt över 72 miljoner kronor på tillståndsansökningar och utredningar. Motståndet mot gruvan drivs av samebyar och övriga aktivister med en bråkdel så mycket pengar. De menar att uråldrig rätt försvinner om marken exproprieras, framhåller att järnhalten är låg och att den tid malmen kan brytas är kort – men att renarnas strövområden förstörs för alltid.

FN-organ som Unesco har hårt kritiserat den svenska regeringen för hur urfolkens rättigheter åsidosätts i Sverige. Den kritiken tycktes Högsta domstolen ha beaktat i en dom från 2020 som slog fast att samebyarna – inte staten – äger rätten att fördela tillträde till fiske och jakt på samebyarnas mark. Men näringsminister Karl-Petter Thorwaldsssons uttalande om att han ”älskar gruvor” har citerats flitigt. Maxida Märak hyser inga förhoppningar om att protesterna lyckas och gruvplanerna stoppas.

Kallak ligger fyra mil från Jokkmokk. Där är skog och snö, men när vi kliver ur bilen spricker de disiga molnen upp över fjällen.

– Om regeringen säger ja till en gruva…

Maxida Märak ser sig runt, rynkar pannan lite, tar sats men väntar, som om hon inte vet var hon ska börja.

– Kaos! Det kommer att bli kaos. Ibland försöker jag förklara att vi inte är några flummiga trädkramare, att folk kan komma att begå självmord. På riktigt. Om regeringen säger ja till en gruva kommer jag att viga mitt liv åt att stoppa den. Dag ut, dag in.

Hon använder ord som uppror och revolution, men tillägger sedan att det inte är så lätt. Inte alla vågar nämna sitt motstånd mot gruvan högt:

– Folk kan komma fram och säga att de stöttar mig, men att de är rädda för att förlora sina kunder, sina företag. Så utåt tiger de. Människor här uppe är beroende, vill behålla sina jobb, de sociala nätverken är starka, här finns en ”Jägarna”-mentalitet. Man kan inte bli ovän med fel person. Det är inte som i Stockholm, där man kan byta krets.

Men själv har hon inget att vara rädd för här. Hon behöver ingen för sin försörjning.

Första gången Maxida Märak flyttade ensam från Stockholm till Jokkmokk var hon femton år. Också då upplevde hon det som en fråga om överlevnad. En tid före flytten hade hennes lillebror blivit svårt sjuk. Föräldrarna gick in i oro och förtvivlan, dottern blev den som försökte hålla optimismen vid liv – inte en hälsosam roll för ett barn.

–Det var en chock att se hela sin familj rasa ihop, att inse att mina föräldrar inte var några övermänniskor. Ingen annan höll hoppet vid liv, så jag blev den där superpersonen som försökte övertyga alla om att det skulle gå bra.

Till slut stod hon inte ut, och drog norrut.

När hon gick in i väggen 2017 återkom den känslan: det går inte att lita på att någon fångar en om man faller. Går man sönder får man själv sopa upp bitarna. Klarar man sig, blir man stark. Då var ett furiöst tempo i kombination med en havererande privat relation utlösande faktorer.

– Klart att det fanns signaler, men jag valde att inte se dem. Jag drabbades av fysisk sjukdom, orsakad av traumatisk stress. Ansiktet svullnade upp på ett otäckt sätt, jag tappade massor i vikt och blev allergisk mot allt. Jag hade fruktansvärd huvudvärk och åkte till akuten sjukt många gånger innan någon läkare undersökte mig på allvar.

När det väl hände upptäcktes ett skyhögt blodtryck och förtjockade hjärtväggar. Med medicin blev hon bättre, och hon började ta sig en lång väg tillbaka.

– Jag hade bara kört på, tyckte att det låg prestige i att inte vara svag. Men jag tror att det finns två sorters människor, en som aldrig går för långt – som uppfattar signaler och varvar ned i tid – och en som kraschar, på grund av sin drivkraft. Men vad man kan åstadkomma – med den energin, den passionen? Det är en svår balansgång.

Hon håller med om att föräldraskapet tar ned en på jorden.

– Man kan inte lura ett barn. Så många gånger som jag har låtsashostat medan jag öppnar en burk Pepsi Max för att hon inte ska höra. Hon går aldrig på det.

Hon ler och fortsätter tala om dottern:

– Förra året sa NikeSunna till mig: ”Mamma, kan du inte bara sätta dig ned … så vi kan bara prata lite?” Jag sitter aldrig, jag är en sådan som står, jämt, jag står och äter. Men kanske måste jag faktiskt sitta ned, för hennes skull.

Hon säger att hon inte mått så här bra på många år. Texterna och musiken – att lyfta blicken från sitt eget inre mot något större – beskriver hon som en del i den utvecklingen. Under den processen har hon också blivit allt mer andligt intresserad, något hon kopplar ihop med sin morfars bakgrund, och de samtal om kristendom och samisk kultur de hade.

Hela tiden har Maxida Märak behållit och utvecklat en stark kontakt med sin publik och sina följare, genom verkliga möten men i första hand genom sociala medier. Ibland har hon blivit hårt åtgången. Ibland har det tagit hårt och numer läser hon sällan kommentarsfält och trådar till inlägg på Instagram, Facebook eller Twitter. Mycket kärlek kommer också, påminner hon om: så mycket kärlek. När vi ses har hon precis låtit ta bort den blå färgen från håret, det är blekblont nu. Hon har markerade ögonbryn och tatueringar som sticker fram under vinterkläderna, sitt eget namn i pannan.

–Inte förrän jag blev sjuk insåg jag hur mycket utseendet betyder. Man kanske säger att man inte bryr sig, men det är ju lätt så länge man är nöjd. Sedan kom alla kommentarer.

Som att hon var smal, med insinuationer om att hon hade drabbats av anorexi.

Men för henne fyller Instagram i första hand en politisk funktion, menar hon.

– Politiker tror ofta att de riktar sig till alla, men det gör de inte. De når en klick. Många hamnar utanför – och många av dem lever med sociala medier. Dem kan jag nå, och det är otroligt effektivt. Jag är så förbannad på människor som har stor makt genom sina sociala medier utan att använda den till något vettigt. Jag tycker att man har en skyldighet att göra det.

Precis på samma sätt, fortsätter hon, tänker hon kring musikens kraft, och som vapen och verktyg kommer hon att använda alla kanaler under våren:

– Musiken är mitt vapen. Om det blir ja till en gruva fortsätter jag med musiken så gott det går, men den kommer inte att handla om att göra karriär. Folk kan säga ”hur orkar du hålla på?” men jag har inget alternativ. Det finns inget för mig att göra musik för om de tar marken.

Kallak/Gállok

Det brittiska företaget Beowulf Mining har ansökt om bearbetningskoncession för en järnmalmsgruva i form av ett dagbrott på halvön Kallak, med det samiska namnet Gállok, i Norrbotten.

Sedan 2013 har ärendet passerat flera instanser och myndigheter, och ligger nu hos regeringen.

Gruvplanerna har fått nej av länsstyrelsen i Norrbotten, och FN-organet Unesco anser att gruvan hotar det närliggande världsarvet Laponia och människorättsorganisationer anser att den strider mot flera urfolksrättigheter.

En gruva i Kallak skulle störa renarnas strövmarker, och de skulle behöva transporteras med lastbil vissa sträckor.

Bolaget menar att gruvan kan ge cirka 250 arbetstillfällen och att man avser att ta upp järnmalm i cirka 14 år.

Protesterna mot gruvan har varit omfattande i flera år. Nyligen deltog även Greta Thunberg i en demonstration.

Regeringen väntas fatta beslut om Kallak i närtid.

Categories
Musik

Alexandra Sundqvist: Artisternas missnöje mot Spotify växer

Vänsterns överåriga blomsterbarn. Så heter det när Johan Hakelius buntar ihop artisterna Neil Young och Joni Mitchell i en krönika i tidningen Fokus (31/1).

Young är mest ”en pompös fåntratt”, Mitchell bara ”ännu en överårig kanadensisk hippie” som lämnat Spotify i solidaritet med honom. Världen är lättkränkt. Motkulturen barnslig. Två av populärmusikens mesta gudföräldrar… bara gamla, och (om man läser mellan raderna) i otakt med tiden.

Själv håller jag Neil Young som min absoluta favorit bland rockrävarna; för att han bråkar, för att han fortsätter att bråka, för att han ihärdigt tjurar och envisas också i sina sånger. Allt detta trots att hans vackraste melodier redan ligger en bra bit bakom honom.

Oavsett om det gäller rocklyrik, klimatkrisen eller Spotifys hantering – och prioritering – av Joe Rogans kontroversiella podcast, står Neil Young stadigt kvar och skanderar.

Lite som en vinpinad gran, på det kalhygge som i dag är populärmusikens. Det är en plats där ersättningarna för musik långsamt urholkats, till följd av vår digitala kultur- och musikkonsumtion på plattformar som just Spotifys.

Det riskerar dessutom att bli ännu sämre, då Spotify och flera andra strömningstjänster föreslagit de lägsta ersättningsnivåerna någonsin för låtskrivare, under åren 2023-2027, vilket Music Business Worldwide rapporterade om i oktober.

Men medan Författarförbundet gjort den låga författarroyaltyn för exempelvis ljudböcker till en stridsfråga har det varit desto tystare om de musikaliska upphovsmännens knapra tillvaro på strömningstjänsterna. Fram till nu.

En intressant bieffekt av Neil Youngs Spotify-bojkott är att det ekonomiska och känslomässiga missnöje som länge pyrt bland internationella och svenska artister kommit upp till ytan och öppnat för en bredare diskussion om den strömmade musikens baksidor.

I Göteborgs-Posten (31/1) påpekar musikern, författaren och förläggaren Anders Teglund att företaget betalar låga royalties, allt till en desillusionerad yrkesgrupp som är vana vid att få dåligt betalt. Strömningsintäkterna för de medelstora akter, som svenskt musikliv till stor del består av, är vanligtvis försvinnande små. Som mest betalar Spotify 1.43 öre per lyssnad minut, enligt de senaste siffrorna från Stim. Det är ungefär tre till fyra öre per lyssnad låt.

Eller, för att använda Teglunds ord, ”i praktiken tjänar de flesta ingenting”. Till The Guardian (2/2) säger den amerikanska singer/songwritern Bobbo Byrnes att det krävs tio miljoner strömningar, bara för att komma upp i en minimilön.

Det behövs i regel en efterföljande turné, på en skivinspelning, för att få okej betalt för redan nedlagt arbete. Eller i värsta fall bara för att täcka kostnader. Möjligheten till att turnera, helst länge och sammanhängande, har pandemins två år som bekant berövat artisterna.

Många har klamrat sig fast bäst de kan, andra har sökt sig vidare till andra branscher. Exakt hur många som återvänder återstår att se, men en ny rapport från Unesco slår fast att tio miljoner kulturarbetare lämnade den globala kultursektorn till följd av pandemin, enbart under 2020.

I GP påtalar Anders Teglund symbolvärdet i att Spotify väljer en podd framför musik. Men också att företaget, under dessa två helvetiska år, plöjt ner miljarder i så mycket annat än just musik. Problemet är att företaget först tagit monopol på en konstform, för att sedan konsekvent nedprioritera den.

”Frågan är om inte hela Spotifys imperium nu kommer att utmanas på riktigt. Det handlar inte enbart om innehållet i en enskild podd. Man bör ta i beaktning vilken relation Spotify har till världens musikskapare. Den är tyvärr inte särskilt god […]”, skriver Teglund.

Den amerikanska hiphopartisten Open Mike Eagle ger uttryck för en liknande frustration i The Guardian. Han vill se en musikerdriven mobilisering mot Spotifys låga ersättningstariffer; ”Som musiker påverkar det mig mer än vad än Joe Rogan säger i sin podcast”.

I förordet till Unescos nya rapport konstateras att vad som redan var en prekär situation för många kulturskapare före pandemin, nu blivit en direkt ohållbar, en som följaktligen hotar den kreativa mångfalden. Artister och låtskrivare har under de senaste två åren fått förlita sig allt mer på en digital, hård och högst mätbar, verklighet.

Samtidigt som strömningstjänsterna sprider musiken, urholkar de också kreativiteten – och i förlängningen också mellanskiktet som existerar mellan världshits och hobbyverksamhet. Kalla det professionalitet. Det är precis där, som den mesta musiken befinner sig i dag.

Alla kan inte skriva hitlåtar för att betala hyran. Alla ska inte skriva hitlåtar. Det skulle låta för tråkigt, vilket en stor del av den strömlinjeformade (och mest strömmade) musiken redan gör. Få har möjligheten att placera sig själva i mitten och ställa ultimatum så som Neil Young.

Men att han gör det – och därmed öppnar dammluckorna för en större diskussion om vad musik faktiskt är värt, eller åtminstone borde vara – är hedervärt.

Läs mer:

Neil Youngs avhopp säljer som smör

Spotify tar bort Neil Youngs musik

Categories
Musik

Melodifestivalen 2022: Så bra är låtarna i deltävling 2

1. Liamoo  – ”Bluffin”

Låtskrivare: Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Sami Rekik, Dino Medanhodzic och Ali Jammali.

Bakgrund: Rappare, sångare och modell som vann TV4:s ”Idol” 2016. Första gången han ställde upp i Melodifestivalen var 2018, då raplåten ”Last breath” slutade på sjätte plats i finalen. Året därpå tog han brons i musiktävlingen med Hanna Ferm-duetten ”Hold you”. Han har släppt totalt tio singlar och en ep.

Artisten om låten: ”Det är en låt med puls, hjärta – och frågor och svar samtidigt.”

Telefonrösta: 099-20801 eller 099-90801

Så tycker Matilda: Liamoo är tillbaka i tävlingen, utan duettpartner, med en fuckboy-bikt för mörka, pulserande klubbgolv. Kostymen är stor och ambitionerna högt satta, men han lyckas göra bidraget – modernt och hypnotiserande med snygga effekter – till sitt eget. ”Bluffin” är utan tvekan kvällens starkaste låt, men den dras ner av att numret, centrerat kring bara Liamoo framför bilder på Liamoo (?), inte riktigt matchar stämningen. Tävlingen strösslar ofta för frikostigt med bakgrundsdansare, men här hade de kunnat lyfta en underväldigande scenshow.

Betyg: 4

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Final

2. Niello & Lisa Ajax  – ”Tror du att jag bryr mig”

Låtskrivare: Yvonne Dahlbom, Niklas ”Niello” Grahn Linroth och Jesper Welander.

Bakgrund: Duo som släppte låten ”Ingen annan” sommaren 2021. Lisa Ajax slog igenom som ”Idol”-vinnare 2014 och har sedan dess tagit sig till final i Melodifestivalen hela tre gånger, senast 2019. Niello, som fick sitt genombrott med singeln ”Legenden” 2013, har tidigare samarbetat med artister som Danny Saucedo och Robin Stjernberg.

Artisten om låten: ”Det är attityd i låten och den är lite kaxig men med en glad känsla.”

Telefonrösta: 099-20802 eller 099-90802

Så tycker Matilda: När Niello och Lisa Ajax begår duett ställs killarna mot tjejerna i ett slags samtida, kärlekskrass version av ”Summer nights”. Musikaliskt samtida, i alla fall. Själva scenen har av någon outgrundlig anledning förlagts till en hårsalong med sladdtelefoner, där färgskalan går i pastelligt blått och rosa. Det är kanske en lek med könsroller och ”det kanske makear sense”, för att citera Niello. Jag tvivlar, men inte på att låtens motvilligt medryckande Norlie & KKV-pop kan ta den till både slutspel och idog P3-rotation.

Betyg: 3

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Semifinal

3. Samira Manners  – ”I want to be loved”

Låtskrivare: Samira Manners och Fredrik Andersson.

Bakgrund: 21-årig melodifestivaldebutant från Svedala, med en pappa från England. Hennes hyllade debutsingel ”Do it all again” släpptes 2020 och följdes av ytterligare tre singlar. Hon läser singer/songwriter-linjen på Musikhögskolan i Malmö och har nämnt Tracy Chapman och Maisie Peters som några av sina främsta musikaliska förebilder.

Artisten om låten: ”Det är en ganska personlig låt, som många jag skriver. Den handlar om att man vill bli älskad och omtyckt.”

Telefonrösta: 099-20803 eller 099-90803

Så tycker Matilda: När Samira Manners stirrar in i kameran och upprepar att hon vill bli älskad är det svårt att inte vända bort blicken. Det finns något naket över hennes indieballad, framförd på oemotståndlig Lily Allen-brittiska; som att man råkat läsa någons privata tankar eller som att hon lyckats destillera känslorna på bussen hem från dumpningen: råa och ältande. Greppet tappar kraft någonstans runt kärleksbedjan #15, men ”I want to be loved” är överlag en effektfull och för Melodifestivalen ganska ovanlig låt. Det välkomnas, men frågan är om det räcker.

Betyg: 4

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Femma

4. Alvaro Estrella   – ”Suave ”

Låtskrivare:  Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Joy Deb och Alvaro Estrella.

Bakgrund: Artist, dansare och körsångare som inledde sin melodifestivalkarriär genom att dansa och köra bakom bland andra Danny Saucedo och Eric Saade. Han debuterade som artist i tävlingen 2014 och återvände 2020 och 2021, senast med finallåten ”Bailá bailá”. Därutöver har han synts i flera musikaler, som ”West side story” och ”Saturday night fever”.

Artisten om låten: ”Den är sexig, fartfylld och glad och kommer att få hela arenan att koka.”

Telefonrösta: 099-20804 eller 099-90804

Så tycker Matilda: Knappt ett år efter att hans ”Bailá bailá” snodde åt sig en finalplats är Alvaro Estrella tillbaka med ett nummer där latinoinfluenserna skruvats upp ytterligare några varv. Det är röda rosor som brinner, det är eld på golvet, det är leende bakgrundsdansare som salsaklappar sig fram i Bruno Mars-hattar och purpurkostymer. Kitschigt? Absolut. Men också en underhållande och passande inramning till låten, vars blinkningar och nödrim hade kunnat bli genanta men håller sig på rätt sida självdistansen. Svänget går inte heller att förneka.

Betyg: 3

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Final

5. Browsing Collection   – ”Face in the crowd”

Låtskrivare: Carolina Karlsson, Mimi Brander, Moa Lenngren, Nora Lenngren, Sandra Bjurman och Jimmy Wahlsteen.

Bakgrund: Melodifestivaldebuterande rockband från Skövde som bildades 2008. Genom åren har kvartetten släppt flera album, spelat på Sweden Rock och turnerat i Europa och Sydkorea. 2015 skrev de ett bidrag till Minimello. Bland bandets förebilder finns The Sounds, Ebba Grön och hårdrocksgruppen Crucified Barbara, som deltog i Melodifestivalen 2010.

Artisten om låten: ”En riktig punkig rockdänga. Vi kommer att bjuda er på en jäkla show.”

Telefonrösta: 099-20805 eller 099-90805

Så tycker Matilda: Browsing Collection är startfältets första rockband, men inte det sista. Genrens ställning i tävlingen går i vågor och med Måneskins Eurovisionvinst färskt i minnet verkar den nu se ett uppsving. I stället för italienare i kajal: fyra tjejer från Skövde. Det är förstås en uppfriskande uppställning. Detsamma gäller tyvärr inte låten, vars snällhårda 00-talsrock med poprefräng för tankarna till Hultsfredsfestivalens Rookiescen. Att väggen bakom bandet prytts med ”Stay strong and just as loud”-affischer på sniskan säger egentligen det mesta.

Betyg: 2

Bidraget bit för bit

Matilda tippar: Sjua

6. John Lundvik  – ”Änglavakt”

Låtskrivare: Anderz Wrethov, Elin Wrethov, Benjamin Rosenbohm, Fredrik Sonefors och John Lundvik.

Bakgrund: Tidigare vinnare som startade karriären med att skriva filmmusik och låtar till andra artister, däribland ”When you tell the world you’re mine” som spelades på kronprinsessans bröllop. Han slog igenom som soloartist i Melodifestivalen 2018 och vann året därpå hela tävlingen med ”Too late for love”, som tog sig till en femte plats i Eurovision.

Artisten om låten: ”Ett soundtrack för alla människor som är där för varandra i vått och torrt.”

Telefonrösta: 099-20806 eller 099-90806

Så tycker Matilda: Att byta engelska mot svenska kan absolut vara ett framgångsrecept, titta bara på Danny. Men när John Lundvik gör detsamma känns det mindre som att han hittat hem och mer som att han tappat bort skorna. Frågorna hopas. Varför ändra ett vinnande koncept? Är texten poetisk, pretentiös eller bara pajig? Om ”Too late for love” var en poplåt för Hollywood är ”Änglavakt” snarare en klichétung ballad för svenska romantiska komedier. Han tar sig nog vidare ändå, med stark röst, känt namn och avväpnande leende, men det blir ett nej från mig.

Betyg: 2

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Semifinal

7. Tone Sekelius  – ”My way”

Låtskrivare: Anderz Wrethov och Tone Sekelius.

Bakgrund: Artist och populär vloggare med över 300000 prenumeranter på Youtube som också är den första transpersonen att tävla i Melodifestivalen. 2017 släppte hon både debutsingeln ”Awakening” och Stockholm Prides officiella låt ”One more in the crowd”. Medverkade i fjol i en dokumentärfilm om sitt liv och sin erfarenhet av att komma ut som trans.

Artisten om låten: ”En mäktig upptempo-poplåt. Den lyfter orättvisor i världen och uppmuntrar en till att gå sin egen väg.”

Telefonrösta: 099-20807 eller 099-90807

Så tycker Matilda: Tone Sekelius är långt ifrån ensam om att ha varit med om att skriva sin egen låt, men till skillnad från många andra av tävlingens artister har hon faktiskt intressanta erfarenheter att förmedla. Synd bara att de slarvas bort, någonstans mellan medioker schlagerpop med passerat utgångsdatum och en röst som inte alltid bär. Stråkar, imponerande höga klackar och ett spektakulärt ombyte från trenchcoat med släp (ge mig designerns namn, tack) till galaklänning med slits gör sitt för att lyfta numret, men det håller inte hela vägen.

Betyg: 2

Bidraget bit för bit:

Matilda tippar: Sexa

Melodifestivalen sänds i SVT1 och SVT Play klockan 20.

Så går omröstningen till

Tittarna kan rösta genom att ringa eller använda apparna Melodifestivalen eller Mello United. I apparna anger man sin ålder och rösterna delas in i sju åldersgrupper: 3-9 år, 10-15 år, 16-29 år, 30-44 år, 45-59 år, 60-74 år och 75+ år. Telefonrösterna bildar en åttonde grupp.

I deltävlingarna sker röstningen i två omgångar. I vardera omgång kan man rösta upp till fem gånger per bidrag via apparna eller upp till tio gånger per telefonnummer. I första omgången går det bidrag som fått flest röster direkt till final.

I andra omgången röstar tittarna på de återstående bidragen, varpå ytterligare ett går till final och två till semifinal. Resultatet baseras på hur tittargrupperna röstat sammanlagt under kvällen. Rösterna summeras och resulterar i 39 poäng baserat på skalan 12-10-8-5-3-1. Om två bidrag fått samma poäng avgör flest antal röster.

De tävlar också i Melodifestivalen 2022

Deltävling 3, Avicii arena, Stockholm 19/2

Cazzo Opeia – ”I can’t get enough”

Lancelot  – ”Lyckligt slut”

Lisa Miskovsky: ”Best to come ”

Tribe Friday – ”Shut me up”

Faith Kakembo – ”Freedom”

Linda Bengtzing – ”Fyrfaldigt hurra!”

Anders Bagge – ”Bigger than the universe”

Deltävling 4, Friends arena, Stockholm 26/2

Anna Bergendahl – ”Higher power”

Lillasyster – ”Till our days are over”

Malin Christin – ”Synd om dig”

Tenori – ”La stella”

Medina – ”In i dimman”

Angelino  – ”The end”

Klara Hammarström – ”Run to the hills”

Har gått vidare till final

Cornelia Jakobs – ”Hold me closer”
Robin Bengtsson – ”Innocent love”

Har gått vidare till semifinal

Theoz – ”Som du vill”
Danne Stråhed – ”Hallabaloo”

Semifinalen äger rum 5/3 och finalen 12/3. Eurovision sänds från Turin i Italien 10–14/5.

Läs mer:

Tone Sekelius: ”Jag vill verkligen bli artist”

Eva Rydberg: ”Barn kom och ringde på dörren”

Categories
Musik

Fullsatt när Vasas flora och fauna spelar på Södra teatern

Hur känns det att få vara först att ha en konsert sedan restriktionerna försvann?

– Den här konserten hade ju planerats som en spelning med restriktioner. Nu har de ju bara släppt in mer folk till den. Så det känns inte som att det kommer att bli en euforisk explosion precis. Det känns inte heller som att allt är helt okej nu med pandemin. Jag är fortfarande rätt skakig.

Vad är det som inte känns bra?

– Jag har ju verkligen förstått varför de här restriktionerna har funnits. Det har varit ett svårt läge, många har haft det jobbigt. Jag känner inte igen mig i de här jublande, gråtande artisterna som firar att restriktionerna är borta. Alla har haft det jobbigt, många har farit illa. Och inte på grund av artisternas inkomstbortfall, utan för att folk faktiskt tagit skada. Bara för att man tar bort restriktionerna är inte pandemin över. Vi måste avvakta lite och se vad som händer. Ingenting har ju egentligen hänt just i dag smittomässigt.

Vad dumt det här känns. Vi ville verkligen försöka fånga den postpandemiska extasen. Hur konsertbesökare jublar av glädje över sin nyvunna frihet.

– Rent teoretiskt kanske det känns kul. Men på sätt och vis har jag internaliserat det pandemiska läget, och jag har svårt att skaka av mig det. Vi har blivit mer försiktiga som människor och jag tror att det kommer att ta ett tag att återgå till det normala känslomässigt. Jag dras inte med i någon eufori över att det här är över.

Men är det inte kul att kunna spela mer normalt igen?

– Jo. Det första vi gjorde efter den här totala nedstängningen av allt, var att spela i Uppsala. Det var i augusti och då satt folk fortfarande långt ifrån varandra utomhus. Det var lite märkligt. Men i Malmö någon månad senare kändes allting helt normalt igen. Så det har varit fram och tillbaka. Dessutom har väl det här varit olika för olika artister. Vi har ju ändå kört på under hösten. Det har funkat på något sätt, trots vissa begränsningar. Jag känner inte ’åh ja, äntligen kan vi åka ut på vår megaturné som vi har planerat så länge’.

Med andra ord tycker ni inte alls att det här spelar så stor roll?

– Nej, precis. Jag kan nog faktiskt stå för det. Det är inte särskilt mycket som förändras just i dag. De släpper på lite mer folk. Det är allt.

Han fortsätter:

– Eller, en grej som visserligen varit lite drygt för oss var att vi gav ut en skiva precis när pandemin började, och det har varit vissa saker som inte bara blev inställda, utan saker som bara inte kommer att gå att få till igen. Att tåget gått vad gäller många saker som rörde vår skiva.

Du menar att ni fick chansen att glida lite på er senaste skiva, som ändå blev lite av en snackis?

– Ja precis. Och det går inte att göra två år senare.

Ge ut en ny skiva då.

– Ja, men absolut! Det ska vi göra. Det är inte svart eller vitt det här, som sagt. Men över lag kan man beskriva vår känsla som en långvarig depression som håller på att lätta, på ett väldigt odramatiskt vis.

Tror du inte ens att publiken kommer att vara glad över att äntligen få se en konsert ordentligt?

–Tja, det kommer möjligen att vara en nyansskillnad. Det kommer inte att vara extatiskt precis, vi har inte den publiken. Men inte vet jag. Kanske blir det som sagt en nyansskillnad.

Läs mer:

Vasas Flora och Fauna håller sig medvetet från det eleganta

”När man sjunger på sitt modersmål öppnas dörrar”

Categories
Musik

Neil Youngs avhopp säljer som smör

Även Joni Mitchell, som också lämnade Spotify i solidaritet med Young, har fördubblat sin albumförsäljning sedan avhoppet.

Det var i slutet av januari som Neil Young krävde att hans musik med omedelbar verkan skulle plockas bort från Spotify. Anledningen var att han anser att strömningstjänsten sprider desinformation kring vaccin genom poddaren Joe Rogan.

”Jag gör det här för att Spotify sprider falsk information om vaccin och potentiellt orsakar död för dem som tror på desinformationen som sprids”, skrev Young i ett öppet brev.

Rogan är en av USA:s mest framgångsrika poddare, och i sin podcast ”The Joe Rogan experience” har han ifrågasatt nyttan med massvaccinering mot corona.

Den som vill strömma den kanadensiske rocklegendens musik får nu i stället vända sig till Apple Music.

Categories
Musik

Melodifestivalen 2022: Tre miljoner såg första deltävlingen

I helgen drog årets upplaga av Melodifestivalen i gång med den första deltävlingen i Avicii arena, efter att SVT tidigare fattat beslut om att ställa in turnén på grund av den då höga smittspridningen i landet. Samtliga program kommer nu i stället sändas från Stockholm. För alla fans innebär däremot de snart lyfta restriktionerna att större publik kommer att tillåtas på plats i Avicii och Friends arena under de kommande deltävlingarna och finalerna.

Tävlingens alla första program 2022 hade enligt preliminära siffror från mätföretaget MMS 3108000 miljoner tittare. Det kan jämföras med första deltävlingen förra året, med 3242000. År 2020 däremot, innan tävlingens upplägg fick göras om på grund av pandemin, hade premiärprogrammet endast 2850000 tittare. 2020 var ett dystert år för programmets tittarsiffror och den tredje deltävlingen hade lägst antal tittare sedan år 2010, med 2,6 miljoner tittare.

Från första deltävlingen tog sig Robin Bengtsson med låten ”Innocent  love” och Cornelia Jakobs med ”Hold me closer” direkt vidare till finalen 12 mars. Till semifinalen gick Theoz med ”Som du vill” och Danne Stråheds ”Hallabaloo”.

Läs mer:

Matilda Källén: Cornelia Jakobs rätt val – mitt i appstrulet

Favoriterna i Melodifestivalen höll för trycket efter röstkaos

Categories
Musik

Craig Taborn och Naoko Sakata har det europeiska gemensamt

Musik

Naoko Sakata & Craig Taborn

Scen: Fasching, Stockholm

Han må vara amerikan och hon japanska. Han är dessutom drygt tio år äldre. Men Craig Taborn och Naoko Sakata har i själva verket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. De båda pianisterna gör varsitt soloframträdande och spelar alltså inte ”med” varandra i direkt mening den här kvällen.

Men som publik upplever jag likafullt den ena, till dels genom den andra. Och de främsta skälen till det ligger egentligen bortom det faktum att de samsas om samma instrument.

Sakata varvar rätt drastiskt ett friare tonmyller i stil med Cecil Taylor med rymd och förhållandevis få toner placerade med en lyrisk, introspektiv precision. Ibland riskerar det att kännas lite sökt och med förebilder i sikte snarare än personligt. Men den drastiska dynamiken skapar också ett utrymme någonstans mitt emellan, där hon finner sin egen form allteftersom. Det lyriska tar överhanden. Och med det en koppling mellan jazzen och klassisk konstmusik, som andra har utforskat före henne.

Taborn inleder å sin sida väldigt återhållet. Tänk musik som i ultrarapid, men där det långsamt uppstår intervaller som gör att man läser in desto mer i det lilla. En jazz- eller ren bluesfras nästan överraskar. Till en början. För snart kommer ett på samma gång friare och stilistiskt mer distinkt spel in i bilden. Kalla det en följd av frijazzen – eller lika gärna improvisationsmusiken. Plus, mot slutet av framförandet, rytmiskt driven minimalism typ Steve Reich. Under Taborns händer utvecklar det sig till rena balansakten mellan vad man kan uppfatta som amerikanskt eller europeiskt.

Om något har Taborn och Sakata det europeiska gemensamt. Numer bor Sakata dessutom i Stockholm, enligt uppgift därför att hon sökte tillgång till Bobo Stenson. Men någonstans känns det som om de här två superbegåvade pianisterna hade kommit till vägs ände just där flera vägar löper samman. Jag saknar något som liksom inte tämjts av mötet med någonting annat.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johannes Cornell

Categories
Musik

”Different strokes”-skaparen Syl Johnson är död – blev 85 år

Johnsons bortgång har bekräftas av hans familj, bland annat av dottern och sångerskan Syleena Johnson.

Mest känd var Chicagoprofilen Syl Johnson för sina låtar från 1960-talet, däribland ”Come on sock it to me” och ”Different strokes”, varav den sistnämnda hör till en av de mest samplade låtarna inom amerikansk hiphop.

Syl Johnson blev 85 år gammal.

Categories
Musik

Albumaktuella Gina Dirawi: ”Jag har aldrig varit intresserad av verkligheten”

På rygg i en säng i Sundsvall låg en fyraårig flicka och tänkte. Hon gjorde vanligen det. Täcket hade hon dragit upp till bröstkorgen och över densamma vilade de små, knäppta händerna. Rummet var mörkt. Hon fipplade med fingrarna och nynnade tyst för sig själv.

– Jag fick ofta starka visioner som barn, säger Gina Dirawi.

En av dem virvlade upp i hennes huvud den här kvällen. Känslan var stark, den sköljde genom kroppen. I framtiden skulle hon göra tv och radio, hon skulle skådespela och sjunga. Och så skulle hon göra något gott för världen.

När hon 27 år senare låter sig intervjuas av DN inför sitt annalkande debutalbum har hon bockat av alla sina barndomsdrömmar. Nyligen har hon också gjort comeback i tv-rutan som programledare för Guldbaggegalan. Men ordet ”mångsysslare” skrattar hon åt.

–Alla kallar mig det. Det låter som att jag är en bilförsäljare som hustlar.

Under intervjun växlar hon snabbt mellan lägen. Ett rappt skämt, ett garv, sedan ett mörker. (”Livet är svårt, som att gå ut i ett krig”, säger hon vid ett tillfälle.)

Hon tänker mycket på livet och döden, men det Gina Dirawi ständigt återkommer till är jakten på frihet. Den löper som en röd tråd genom samtalet – i allt från barndomen till mångsyssleriet och den nya musiken.

– Jag är definitivt det man klichéartat kallar för en sökare, även om det låter så jävla töntigt.

Det är också här hennes längtan efter paradiset kommer in. Den märks inte minst i hur hon namnger saker. För två år sedan fick hon stora tidningsrubriker när hon debuterade som författare med boken ”Paradiset ligger under mammas fötter”. Hon har adopterat en kanintax som fått namnet Jannah, vilket på arabiska är paradiset enligt islam. Och nu också albumet ”Meet me in Jannah” – alltså möt mig i paradiset.

– Jag tror att jag är besatt av tanken på paradiset, för jag har alltid längtat till det. Jag växte upp med idén om att det finns ett paradis, och att jordelivet är något slags traskande i lidande. Sedan, om man är en god människa, kommer man få vila i något slags utopia, säger hon.

Föräldrarna växte upp i ett palestinskt flyktingläger i Libanon, men kom senare till Västernorrlands Sundsvall där Gina Dirawi tillbringade sin barndom.

Hennes karriär tog fart när hon som 19-åring blåste liv i humorbloggen ”Ana Gina”. Där fick publiken i korta klipp möta karaktärerna Syster Khadidje, Discoturken Darius, Svennemorsan Bettan och Fjortisen Fippan.

Gina Dirawi

Född: 11 december 1990 i Sundsvall.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Humorbloggen ”Ana Gina”, där hon slog igenom 2009. Programledare för bland annat Musikhjälpen, Melodifestivalen, Grammisgalan, Idol och Guldbaggegalan. Julvärd i SVT 2015. Huvudroll i ”Donna Juanita” på Stadsteatern. Författare till romanen ”Paradiset ligger under mammas fötter” (Norstedts).

Aktuell med: Debutalbumet ”Meet me in Jannah” som hon gjort tillsammans med Björn Yttling och Freja Drakenberg. Släpps den 18 februari 2022.

Två år därpå rattade hon Musikhjälpen i P3 och SVT, något som sedan upprepades två gånger. Vid lika många tillfällen har hon lett Melodifestivalen, och till det också galor som Grammis och Kristallen. Hon har hörts som Sommarpratare i P1, synts i sina egna tv-program på SVT och i huvudroll i musikalen ”Donna Juanita” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 2015 var hon julvärd i SVT, och tände det berömda ljuset strax före klockan tre på dopparedagen.

Det sistnämnda blev också början på en vardag med eskalerande hot och hat – något som senare har skildrats i dokumentären ”Vad hände Gina Dirawi?”. Det gjorde att hon under en period ständigt hade livvakter vid sin sida.

När hon nu pratar med DN vill hon egentligen inte fokusera så mycket på den perioden, hon har gjort det i många intervjuer förut. Hon berättar dock att den kroniska smärtan som hon då drabbades av, fibromyalgi, har lugnat sig.

– Men det blir ett trauma, och det väcks till liv när jag är i offentligheten. Jag tror att sättet jag var exponerad på var otroligt ohälsosamt. I sådan ung ålder, väldigt oskyddad och otrygg, säger hon.

Efter att tillsammans med programveteranen Pär Lernström ha lett två säsonger av TV4:s Idol gjorde hon i slutet av 2010-talet sorti från nöjes-tv. Därefter började hon resa, hamnade i Costa Rica ett tag, och 2020 kom sedan debutromanen.

Tanken på att göra ett album har följt henne de senaste tio åren. Redan tidigare har Gina Dirawi släppt ett fåtal singlar, och hon berättar att hon testat en rad olika samarbeten. Inte förrän hon klev ned i ”den perfekt stökiga” källaren hos artisterna och producenterna Björn Yttling och Freja ”Freja the Dragon” Drakenberg för drygt ett år sedan klaffade det.

– Vi hade samma förhållningssätt till musik. Jag ville att det skulle spelas in live. Jag ville också att det skulle vara fult ibland och inte någon perfektionism eller att vi gick efter en förutbestämd form.

Målet var något filmiskt, där arabisk folklore gifter sig med svensk melankoli. I texterna blandas arabiska med engelska. Musiken beskriver hon som ”att se sig själv i ljud”, och för henne handlar låtarna just om längtan efter en död och att komma till något nytt.

– Det här paradiset eller utopia, det handlar egentligen om en längtan efter en frihet. En plats där man kan känna ro. Där det inte finns lidande, där det finns syfte.

Känslan på den platsen kan hon nå ibland: I naturen, i rätt sällskap (till exempel med Björn Yttling och Freja Drakenberg) eller när hon sjunger.

– Sedan hade jag önskat att man kunde vara där längre, och inte bada runt i helvetet som är vår vardag, säger hon och brister ut i skratt.

Känner du att vardagen är så?

– Jag har aldrig varit så intresserad av verkligheten på något sätt. Jag har ganska svårt för och är dåligt rustad för den. Om man är högkänslig och inte kan stänga av, då blir den här världen en väldigt galen och jobbig plats att vara på.

31-åringen tycker att livet är för inrutat (det ska vara skola, jobb, hus, barn, partner), världen för elak och människan för tröglärd.

– Liksom, ska det ta så här lång tid att fatta mänskliga rättigheter? Eller att rasism är dåligt? Eller kvinnofrågan? Ska det ta tusentals år? Det känns som en trög art man är med i, och det tycker jag är provocerande.

Att Gina Dirawi ville vidare från tv-världen berodde egentligen inte på de rasistiska hatbreven, mordhoten och livvakterna efter julvärdskapet 2015. Hon kände sig styrd: som en leende docka som skulle dra skämt (men inte alltför grova).

– Hotgrejen var mer ett bekräftande av att det kostar för mycket. Under de åren ville jag hålla på med musik eller skriva. Det var alltid något som skavde med tv-grejen.

Hon är lite rädd för att inte bli tagen på allvar som artist och författare, men tycker ändå inte att det är hennes problem. Sverige är för bundet, anser hon, till att människor bara kan ha en talang.

– Jag har alltid fått höra: Du är ju bloggaren, ska du bli programledare? Ska du göra radio nu, ska du göra tv nu, ska du skådespela nu? Hela min karriär har jag fått förklara min kapacitet.

Hierarkin hon kan se inom kulturen kallar hon ”bullshit” – men samtidigt finns en stor respekt för de olika konstformer hon tar sig an.

– Jag tar det nog på alldeles för stort allvar. Det upptar hela mitt liv. Jag har varit livrädd för att släppa musik i 30 år. Jag gör ju jobbet, med musiken och med skrivandet. Jag vet vad som krävs, och det har tagit tid. Jag gillar att inte fastfooda grejer.

Hon kommer nog alltid att göra olika saker, men just nu är det i musiken hon känner sig fri.

– Nu har jag hittat mitt folk, och då kan jag fortsätta bygga på det. Jag hoppas kunna göra 5000 plattor till, säger Gina Dirawi.