Jokkmokk. Hon bär en halvlårslång Helly Hansen-kofta under jackan, men det räcker inte. Jackan är för tunn. Maxida Märak hatar att frysa, har svårt för kyla. Det kan bli ett problem när man bor i Jokkmokk och vill vara utomhus – helst länge och varje dag.
Men det är här hon vill bo.
Längtan till Norrbotten har aldrig släppt, men när hon flyttade tillbaka från Stockholm sist fattades beslutet på impuls.
– Det var i september 2017, jag hade köpt färsk fisk i saluhallen. När jag skar den i mitt kök i Hammarby sjöstad påminde lukten mig så mycket om hemma att jag började storgråta. Jag kände: Jag kvävs, jag vill inte det här, jag vill bort från den här hemska glasboxen.
Under kommande månader varvades ett hektiskt jobbschema med allt längre löprundor. Till slut blev det ohållbart. I maj googlade hon på flyttfirmor. En hade ett helgerbjudande hon nappade på efter bara några minuters betänketid. Ett par dagar senare transporterades hela bohaget från Stockholm till Jokkmokk, där det delades upp på några kompisar innan hon hittat ett ställe att bo på.
Nu bor hon i ett gult trähus med sin dotter, det ligger en liten bit från centrum, men i tätorten Jokkmokk är ingenting långt bort. Dotterns pappa bor också nära.
Maxida Märak ska ut på turné. När vi träffas har hon just kommit tillbaka från ett par repetitionsdagar i Tromsø, där hon spelar med Musikk i Nordlands ensemble. Turnén i Norge varvas med konserter i Sverige under hela våren. En ny ep, ”Arvet”, släpps den 18 februari.
– Jag älskar att vara på turné. Jag tror inte att man kan ha det här jobbet om man inte lär sig göra det. Jag älskar att vara i rörelse, det är väl nomaden i mig. Det enda jag inte tycker om med turnerandet är när man måste stanna på samma plats i flera dagar.
Delar av intervjun görs också på vägarna, i bil i områdena runt Jokkmokk och bort till Kallak, eller Gállok som området heter på samiska. En ansökan om tillstånd för att öppna järnmalmsgruva där väntar på regeringens beslut. Gruvbolagets planer har lett till riksomfattande protester och mobiliserat samer och aktivister mot att marken exploateras och förstör renbetesmarkerna.
För Maxida Märak är det samiska både en identitet och en drivkraft. Hon talar om ursprung, historia, samtid och politik i samma andetag, för henne är hotet mot ursprungsbefolkningen i Sverige akut, och nära sammanlänkat med klimatkrisen.
Den känslan präglar också den nya ep:n.
– Den heter ju ”Arvet”, och jag har skrivit nästan allt där till min dotter, hon fyller snart tio. Jag känner ett enormt ansvar att föra vårt arv vidare, och att rädda Gállok. Det finns så mycket ärvd skuld, skuld över vad människor före oss gjort. Att veta att man för den vidare till barnen, det är ett trauma vi lever med. Men jag kan inte skydda henne från världen.
Maxida Märak ser ut genom fönstret, avbryter sig plötsligt: såg ni älgen, så stor den var?
Hon fortsätter:
– Förutsättningarna för yngre generationer är mycket bättre – minoritetsfolk och urfolk kan väljas till maktpositioner, få utbildning, har rösträtt. Men själva framtiden är sämre. Det är så skevt. Så jävla orättvist.
I låten ”Nu brinner ängarna” finns rader som:
Nu gråter träden, när bäcken inte rinner / Vi står bredvid, handfallna ser hur allt försvinner / Ah, du vet att våra barn de kommer fråga – hur fan det blev så här? / Att vi släppte taget, sluta våga / Om vi blundade, för att vi ändå skulle dö / Hur vi inte kunde lämna plats för dem att så ett frö / Nu slukas marken, allt det gröna slutar gro, jag lyssnar efter trumslagen från min gamla tro
Men att texterna – som hon alltid skriver fort, och först när hon står i inspelningsstudion – kretsar kring klimatkris och kulturarv har även andra förklaringar än dagspolitik. Maxida Märak beskriver en rörelse bort från sin egen person.
– Jag älskar mitt första album, ”Utopi”, som släpptes 2019. Det utgick helt från mig själv, mina privata känslor och tankar om sådant som ligger nära mig, men så djävulskt mycket har hänt sedan dess. Först nu har jag landat efter kraschen 2017, och försökt förstå vad som hände, men jag tror att jag behövde rasa ihop och komma tillbaka för att förstå var jag befann mig i livet, och vart jag ville. Hur min vardag såg ut. Det var ganska egocentriska tankar, men när man väl har benat ut dem är jaget inte längre lika intressant. I den musik jag gjort nu har jag tagit ett kliv ut ur mig själv.
Hon återkommer ofta till sammanbrottet under de timmar vi tillbringar ihop. Det handlade om en sorts utbrändhet, med underliggande stress och ångest.
– Jag har byggt upp mig själv, bit för bit har delarna fallit på plats.
Plats, ja. Maxida Märak är född i Stockholm, men har flyttat fram och tillbaka till Norrbotten. Hon beskriver sitt hem som ett där både det samiska och musiken var självklara delar. Hennes mamma älskade hårdrock och punk, hade leopardtajts och stort svart hår. I Jokkmokk fanns Maxida Märaks morfar, Johan, som var präst. Han var en brobyggare och banbrytande vad gäller att ta in den samiska kulturen och jojken i Svenska kyrkan.
Maxida Märak tog intryck av allt. Hon kallar jojken sitt första språk, ett som går att använda när orden tar slut, men talar också varmt om hur en morbror som arbetade i en musikaffär på Folkungagatan i Stockholm försåg henne med plattor att lyssna på. Gammalt och nytt, som hiphop.
– Jag var sju år, och fattade inte språket, men det var något i hiphopkulturen som slog an, och det här var ju innan den var särskilt stor i Sverige. Jag gick min egen väg, tyckte om att sticka ut. Jag hatade pojkbanden, jag minns att jag kryssade över ögonen på Backstreet Boys på en affisch.
Hon skrattar.
Morfadern stod hon nära tills han dog för tre år sedan.
Vägen till musiken var inte spikrak, och när hon bestämde sig för att satsa på den hade hon just börjat bli etablerad som skådespelare, med erbjudande om fast anställning på sameteatern Gíron i Kiruna. Men som nybliven mamma tog hon en annan väg.
– Jag satt hemma och ammade, och min morbror hjälpte mig att fixa en studio.
Mycket av musikmakeriet lärde hon sig genom att tillbringa timmar med Youtube och en instruktionsbok.
Helt har hon inte släppt skådespeleriet, men med åren har hon blivit en framgångsrik artist med en fot i rappen, en i jojken och med förankring i både folkmusik, hiphop och pop, hon har samarbetat med en lång rad producenter och artister, turnerat land och rike runt och blivit så folkkär att hon medverkat i såväl ”Sommar i P1” som ”Så mycket bättre” i TV4.
Jag säger att det är märkligt hur människan präglas av sitt landskap – havet eller bergen – och inte kan leva utan dem.
– Ja. Mitt management finns i Malmö, och visst kan jag se att det platta är vackert, men jag får panik av Skåne. Stockholm älskar jag, men efter fem dagar måste jag tillbaka hit. Vi hör ihop med markerna. Renarna är en förlängning av kroppen. Jag har ett behov av att vara ute, jag kan vara i skogen i flera timmar.
Maxida Märak
Född 1988 i Stockholm.
Bor i Jokkmokk med dotter NikeSunna, snart 10.
Artist, låtskrivare, producent, skådespelare, aktivist för samernas rättigheter. Utbildad på Samernas utbildningscentrum, bland annat i slöjd.
Skivdebuterade 2014 med ”Mountain songs”, med bandet Downhill Bluegrass Band. Albumet ”Utopi” släpptes 2019.
Gjort roller i långfilmen ”Glada hälsningar från Missångerträsk” och tv-serien ”Midnattssol”, syns i dokumentärfilmen ”Sápmi Sisters”, som handlar om kampen mot gruvan i Kallak, och har medverkat i Sveriges Radios radioteater.
Uppträtt bland annat på Idrottsgalan i Globen och medverkat i ”Jills veranda”, ”Sommar i P1” och ”Så mycket bättre”.
Aktuell med ep:n ”Arvet” som släpps den 18 februari. Turnerar i Norge och Sverige under hela våren.
Renarna är mer än rekvisita för fotografier för intervjun, och ”vi” är de renskötande samerna. Maxida Märaks familj äger också renar, men eftersom de är på bete långt bort, får vi låna renar av en vän för att ta bilder. De går på ett snötäckt fält som man når om man går in genom en hög grind och genom en dunge. De är kanske ett par hundra, sarvar, vajor, härkar och kalvar som föddes i maj.
Maxida Märak sitter på huk, delar ut nävar av renlav som hon har i en påse. Djuren flockas runt henne, på samma gång närgångna, nyfikna och skygga.
– Det är ett privilegium att födas in ett kulturarv, att ha rötterna någonstans.
Efteråt värmer vi oss, först i bilen, sedan på Ica, där vi köper en snabb lunch. När vi sneddar över parkeringsplatsen vid affären börjar det mörkna. Hon hälsar på en och annan.
Sedan säger hon till mig att spänningarna mellan samer och svenskar (som hon kallar icke-samerna) består, de har funnits ända sedan folk flyttade hit söderifrån.
– Man gav nybyggarna mark som tillhört samerna. Staten skapade konflikter och drog, den lämnade åt folk att lösa det själva. De motsättningarna ligger fortfarande kvar. Avståndet förstärks förstås av att man inte umgås, och det gäller från båda håll: min dotter går till exempel i sameskolan. Det var självklart, där får hon språket och kulturen. Men det är synd att barnen inte blandas.
Maxida Märak låter dottern delta i kampen mot gruvan, och på Instagram gråter den snart tioåriga flickan förtvivlat över vad som kan gå förlorat.
Regeringens beslut om Kallak väntas inom kort. Prospekteringen har varit aktuell i tio år, och gruvbolaget Beowulf har lagt över 72 miljoner kronor på tillståndsansökningar och utredningar. Motståndet mot gruvan drivs av samebyar och övriga aktivister med en bråkdel så mycket pengar. De menar att uråldrig rätt försvinner om marken exproprieras, framhåller att järnhalten är låg och att den tid malmen kan brytas är kort – men att renarnas strövområden förstörs för alltid.
FN-organ som Unesco har hårt kritiserat den svenska regeringen för hur urfolkens rättigheter åsidosätts i Sverige. Den kritiken tycktes Högsta domstolen ha beaktat i en dom från 2020 som slog fast att samebyarna – inte staten – äger rätten att fördela tillträde till fiske och jakt på samebyarnas mark. Men näringsminister Karl-Petter Thorwaldsssons uttalande om att han ”älskar gruvor” har citerats flitigt. Maxida Märak hyser inga förhoppningar om att protesterna lyckas och gruvplanerna stoppas.
Kallak ligger fyra mil från Jokkmokk. Där är skog och snö, men när vi kliver ur bilen spricker de disiga molnen upp över fjällen.
– Om regeringen säger ja till en gruva…
Maxida Märak ser sig runt, rynkar pannan lite, tar sats men väntar, som om hon inte vet var hon ska börja.
– Kaos! Det kommer att bli kaos. Ibland försöker jag förklara att vi inte är några flummiga trädkramare, att folk kan komma att begå självmord. På riktigt. Om regeringen säger ja till en gruva kommer jag att viga mitt liv åt att stoppa den. Dag ut, dag in.
Hon använder ord som uppror och revolution, men tillägger sedan att det inte är så lätt. Inte alla vågar nämna sitt motstånd mot gruvan högt:
– Folk kan komma fram och säga att de stöttar mig, men att de är rädda för att förlora sina kunder, sina företag. Så utåt tiger de. Människor här uppe är beroende, vill behålla sina jobb, de sociala nätverken är starka, här finns en ”Jägarna”-mentalitet. Man kan inte bli ovän med fel person. Det är inte som i Stockholm, där man kan byta krets.
Men själv har hon inget att vara rädd för här. Hon behöver ingen för sin försörjning.
Första gången Maxida Märak flyttade ensam från Stockholm till Jokkmokk var hon femton år. Också då upplevde hon det som en fråga om överlevnad. En tid före flytten hade hennes lillebror blivit svårt sjuk. Föräldrarna gick in i oro och förtvivlan, dottern blev den som försökte hålla optimismen vid liv – inte en hälsosam roll för ett barn.
–Det var en chock att se hela sin familj rasa ihop, att inse att mina föräldrar inte var några övermänniskor. Ingen annan höll hoppet vid liv, så jag blev den där superpersonen som försökte övertyga alla om att det skulle gå bra.
Till slut stod hon inte ut, och drog norrut.
När hon gick in i väggen 2017 återkom den känslan: det går inte att lita på att någon fångar en om man faller. Går man sönder får man själv sopa upp bitarna. Klarar man sig, blir man stark. Då var ett furiöst tempo i kombination med en havererande privat relation utlösande faktorer.
– Klart att det fanns signaler, men jag valde att inte se dem. Jag drabbades av fysisk sjukdom, orsakad av traumatisk stress. Ansiktet svullnade upp på ett otäckt sätt, jag tappade massor i vikt och blev allergisk mot allt. Jag hade fruktansvärd huvudvärk och åkte till akuten sjukt många gånger innan någon läkare undersökte mig på allvar.
När det väl hände upptäcktes ett skyhögt blodtryck och förtjockade hjärtväggar. Med medicin blev hon bättre, och hon började ta sig en lång väg tillbaka.
– Jag hade bara kört på, tyckte att det låg prestige i att inte vara svag. Men jag tror att det finns två sorters människor, en som aldrig går för långt – som uppfattar signaler och varvar ned i tid – och en som kraschar, på grund av sin drivkraft. Men vad man kan åstadkomma – med den energin, den passionen? Det är en svår balansgång.
Hon håller med om att föräldraskapet tar ned en på jorden.
– Man kan inte lura ett barn. Så många gånger som jag har låtsashostat medan jag öppnar en burk Pepsi Max för att hon inte ska höra. Hon går aldrig på det.
Hon ler och fortsätter tala om dottern:
– Förra året sa NikeSunna till mig: ”Mamma, kan du inte bara sätta dig ned … så vi kan bara prata lite?” Jag sitter aldrig, jag är en sådan som står, jämt, jag står och äter. Men kanske måste jag faktiskt sitta ned, för hennes skull.
Hon säger att hon inte mått så här bra på många år. Texterna och musiken – att lyfta blicken från sitt eget inre mot något större – beskriver hon som en del i den utvecklingen. Under den processen har hon också blivit allt mer andligt intresserad, något hon kopplar ihop med sin morfars bakgrund, och de samtal om kristendom och samisk kultur de hade.
Hela tiden har Maxida Märak behållit och utvecklat en stark kontakt med sin publik och sina följare, genom verkliga möten men i första hand genom sociala medier. Ibland har hon blivit hårt åtgången. Ibland har det tagit hårt och numer läser hon sällan kommentarsfält och trådar till inlägg på Instagram, Facebook eller Twitter. Mycket kärlek kommer också, påminner hon om: så mycket kärlek. När vi ses har hon precis låtit ta bort den blå färgen från håret, det är blekblont nu. Hon har markerade ögonbryn och tatueringar som sticker fram under vinterkläderna, sitt eget namn i pannan.
–Inte förrän jag blev sjuk insåg jag hur mycket utseendet betyder. Man kanske säger att man inte bryr sig, men det är ju lätt så länge man är nöjd. Sedan kom alla kommentarer.
Som att hon var smal, med insinuationer om att hon hade drabbats av anorexi.
Men för henne fyller Instagram i första hand en politisk funktion, menar hon.
– Politiker tror ofta att de riktar sig till alla, men det gör de inte. De når en klick. Många hamnar utanför – och många av dem lever med sociala medier. Dem kan jag nå, och det är otroligt effektivt. Jag är så förbannad på människor som har stor makt genom sina sociala medier utan att använda den till något vettigt. Jag tycker att man har en skyldighet att göra det.
Precis på samma sätt, fortsätter hon, tänker hon kring musikens kraft, och som vapen och verktyg kommer hon att använda alla kanaler under våren:
– Musiken är mitt vapen. Om det blir ja till en gruva fortsätter jag med musiken så gott det går, men den kommer inte att handla om att göra karriär. Folk kan säga ”hur orkar du hålla på?” men jag har inget alternativ. Det finns inget för mig att göra musik för om de tar marken.
Kallak/Gállok
Det brittiska företaget Beowulf Mining har ansökt om bearbetningskoncession för en järnmalmsgruva i form av ett dagbrott på halvön Kallak, med det samiska namnet Gállok, i Norrbotten.
Sedan 2013 har ärendet passerat flera instanser och myndigheter, och ligger nu hos regeringen.
Gruvplanerna har fått nej av länsstyrelsen i Norrbotten, och FN-organet Unesco anser att gruvan hotar det närliggande världsarvet Laponia och människorättsorganisationer anser att den strider mot flera urfolksrättigheter.
En gruva i Kallak skulle störa renarnas strövmarker, och de skulle behöva transporteras med lastbil vissa sträckor.
Bolaget menar att gruvan kan ge cirka 250 arbetstillfällen och att man avser att ta upp järnmalm i cirka 14 år.
Protesterna mot gruvan har varit omfattande i flera år. Nyligen deltog även Greta Thunberg i en demonstration.
Regeringen väntas fatta beslut om Kallak i närtid.
