Categories
Kulturdebatt

Annika Borg: Svenska kyrkan måste visa att förlåtelse finns

”Jag känner inte igen mig i kyrkan.” ”Straffet är ju medeltida.” ”Vem vågar vända sig till kyrkan nu?”

Det är reaktioner och frågor jag fått från människor under den senaste veckan. Vad svarar jag? Att inte heller jag känner igen mig. Det svaret räcker förstås inte.

Att en biskop brustit och inte kan fungera i sitt uppdrag eller sin arbetsledande roll är en sak, men det som hänt är att Ansvarsnämnden även fråntagit Visbybiskopen hans prästämbete och därmed gett honom yrkesförbud. Beslut tycks vila på vägledning från ärkebiskopen och biskopsmötet (Kyrkans tidning 4/2). Men förfarandet är tveksamt ur såväl teologiskt som rättsäkerhetsperspektiv

Låt mig knyta an till två välkända bibelställen som blixtbelyser våra mänskliga tillkortakommanden och drivkrafter att fördöma varandra. Den ena är en berättelse ur Johannesevangeliets åttonde kapitel. Den handlar om hur en grupp människor kommer fram till Jesus med en kvinna som ska stenas, eftersom hon begått äktenskapsbrott. Jesu svar har ekat genom två tusen år av kristet kulturarv: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Ett annat känt bibelställe beskriver hur vi människor förstorar felen hos andra och förminskar våra egna. Jesus säger i Matteusevangeliets sjunde kapitel: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Luthersk teologi handlar om att få bukt med detta fingerpekande och påminna oss om att lita på att Guds nåd och förlåtelse gäller även dem som brustit. Våra misstag – synder med ett kristet språk – finns alltid där och ett av de svåraste och vanligaste av dem alla är vår självrättfärdighet. Det är den Jesus vill att vi ska få syn på. Evangeliet handlar om detta. Det finns andra sätt att uppfatta människan och synden, som det frikyrkliga fingerpekandet i debatten visat. Men i Svenska kyrkan råder luthersk teologi.

Debattörer med frikyrklig bakgrund har även spridit missuppfattningar om vad prästämbetet och prästlöftena innebär. Prästämbetet är ett läroämbete och prästlöftena handlar inte specifikt om sexualitet. Med Guds hjälp och efter bästa förmåga lovar vi att leva så att Gud blir ärad och kyrkan uppbyggd, att vara vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet. Vi lovar att rent och klart förkunna Guds ord, följa kyrkans ordning och att förbinda oss till den absoluta tystnadsplikten.

Hur kan en person som varit otrogen bli fråntagen sitt prästämbete, när en präst som köpt sex av traffickingoffer fått behålla prästkragen?

Föreställningen om att prästlöftena skulle förvandla oss till felfria och fullkomliga människor är ett missförstånd. Den missuppfattningen reddes ut redan några århundraden in i den kristna teologihistorien. Fungerar dopet och nattvarden även om prästens vandel eller person kommer till korta, var frågan då. Ja, det heliga som sker i sakramenten anfrätts inte av människans skörlevnad, blev det teologiska svaret. En präst ska självklart hedra sina prästlöften, men vi är alla syndare. Det är den kristna grundinsikten och det är själavårdens kärna.

Situationen är därför oförsonligt och rättsosäkert hanterat av kyrkoledningen. Svenska kyrkan tycks vilja skapa en religiös, utomrättslig domstol där rule of law upphävts. I ett civiliserat rättssystem ska nämligen straffet stå i proportion till brottet och det ska finnas en förutsägbarhet i hur straffen utdelas. Det måste existera konsekvens i dömandet, så att det är lika för alla och att straff inte utdelas godtyckligt. När vågskålen väger mellan fria och fälla, är det fria som ska bli utfallet.

Så, hur kan en person som varit otrogen bli fråntagen sitt prästämbete, när en präst som köpt sex av traffickingoffer eller haft förbindelser med ungdomar, enligt tidigare prövningar fått behålla prästkragen? Hur kan en Stasispion, som sett till att människor kastats i fängelse, tillåtas ha kvar sitt prästämbete? I dessa faktiska fall har kyrkoledningen talat om förlåtelse, även om det varit stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Men i Visbyfallet har i stället oförsonlighetens språk förkunnats av dem som är ansvariga för beslutet.

Det finns många frågetecken kring processen: Kan Ansvarsnämnden för biskopar verkligen fatta beslut om avkragning av präster? Är inte det en fråga för domkapitlet? Varför blev domen så hård? Spörsmålen kommer med tiden att få svar. Men ett frågetecken måste vi som är verksamma i Svenska kyrkan nu outtröttligt verka för att räta ut: Det får inte finnas en tvekan hos någon enda människa om att det finns förlåtelse i kyrkan.

Läs mer:

Patrik Hagman: Beslutet att avkraga biskopen handlar inte om sexualmoral

Antje Jackelén: Inte otrohet som är grund för beslutet att avkraga biskopen i Visby

Categories
Kulturdebatt

Magdalena Malm: Byråkrati hotar verket ”Evig anställning”

Konstnärerna Goldin och Sennebys verk ”Evig anställning” som ska uppföras på station Korsvägen i Göteborg är hotat på grund av en regel i en statlig förordning. Detta framställs som ett olösligt problem, men egentligen finns en mycket enkel lösning.

”Evig anställning” använder konstprojektets produktionsbudget, som investeras på börsen, för att finansiera en anställning för en person vars enda uppgift är att checka in och ut på stationen varje dag. Verket undersöker växande klyftor i samhället till följd av tillväxt i kapital och vad arbete kan vara i framtiden. Det aktiverar också människors fantasi om vad de skulle göra med sina liv om de inte behövde arbeta.

I min roll som dåvarande chef för Statens konstråd var jag ordförande i juryn som utsåg Goldin & Senneby till vinnare i konsttävlingen för station Korsvägen. Att ett verk som ”Evig anställning” kunde vinna en tävling för offentlig konst var inte en självklarhet. Att det alls blev så var resultatet av ett långt och medvetet arbete för att utveckla offentlig konst så att också människor som inte besöker museer ska få möta den bästa samtida konsten.

På Statens konstråd arbetade vi med att öppna upp konstområdet och skapa förutsättningar för konstnärer. I Västlänken kunde konstnärerna komma in på ett mycket tidigt stadium. Detta betydde att konstverk inte placerades på en avgränsad plats utan integrerades i stationsrummen. På Korsvägen är därför hela stationen nu anpassad för konstverket ”Evig Anställning” – om konstverket inte genomförs kommer göteborgarna få resa till och från en spökstation – en plats som förlorat sitt innehåll.

Juryn för tävlingen, där både projektansvariga för Trafikverket och kvalificerad konstkompetens ingick, var totalt enig om att ”Evig anställning” var det bästa tävlingsbidraget. Trafikverket kvalitetsgranskade alla förslag men missade då den så kallade Kapitalförsörjningsförordningen som bland annat reglerar hur statliga medel får betalas ut till stiftelser och som nu hindrar att konstverket genomförs.

Med tanke på det borde Trafikverket visa lite större vilja att lösa problemet och ge Statens konstråd en mer rimlig tid än utlovade tre månader för att hitta en alternativ finansiering.

Men det finns en ännu enklare och bättre lösning. Regeringen kan nämligen medge undantag från förordningen i särskilda fall och ”Evig anställning” är ett sådant särskilt fall. Det är ett viktigt och nyskapande konstverk som stoppas av en regel som aldrig var avsedd för konst. Ett fall där konstnärlig frihet hotas av byråkrati.

”Evig anställning” är långt ifrån ett konstverk bland andra. Det är ett av de största och mest uppmärksammade verken i Sverige under det här decenniet. Kunskapen om konstverket har spritts över världen. Flera hundra spontanansökningar om tjänsten har kommit in från bland annat USA, Taiwan och Senegal, och ”Evig anställning” kommer, om det genomförs, att skapa samtal och tankar hos människor under de närmaste 120 åren.

Visionära konstverk bryter gamla ramar, det är ett skäl till att de riskerar att inte kunna genomföras, det har vi sett förut. Ett mycket sorgligt exempel är Jonas Dahlbergs konstverk ”Memory Wound” som skapades för att hedra offren för massakern på Utøya. Konstverket är ett av de starkaste i vår tid, men i Norge lyckades man inte hålla i hela vägen och verket blev aldrig uppfört. Sverige har nu möjlighet att inte göra om samma misstag. Om regeringen och kulturministern menar allvar med sitt tal om konstnärlig frihet kan de på nästa regeringssammanträde besluta om ett undantag från Kapitalförsörjningsförordningen för ”Evig anställning”.

Bästa kulturminister, Jeanette Gustafsdotter, låt Göteborgarna få detta konstverk – de vill ha det och de förtjänar det.

Läs mer:

Ingen ”Evig anställning” i Göteborg – Konstrådet kritiserar Trafikverket

Categories
Kulturdebatt

Maria Sveland: Det politiska klimatet liknar psykisk misshandel

Hur märker man att samhällskartan håller på att ritas om?

Den frågan ställde jag för tio år sedan i en essä här i DN. Jag skrev att jag blivit politiskt deprimerad av det obehagliga klimat där rasism och antifeminism tog allt större plats i det offentliga samtalet.

Var vi på väg att gå ett nytt 30-tal tillmötes? undrade jag. Var det så här det började i Weimarrepubliken? Små enskilda tecken som tillsammans snabbt bildade en ny innebörd?

Min essä rörde upp överraskande starka känslor och ledde till en flera veckor lång debatt. Jag fick kritik för att vara alarmistisk och överdriven och att jämförelsen med 30-talet var befängd. Samtidigt kokade det på nätet där ljusskygga extremister ansåg att jag borde tystas. Det hela slutade med mordhot och överfallslarm från polisens personskyddsgrupp.

”En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan”, stod det i ett av breven som undertecknats med ”Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub”.

Vid en omläsning av essän känns stormen som uppstod besynnerlig. Exemplen som oroade mig då blir i sig en illustration av hur mycket samhällsklimatet ändrats sedan dess; en artikel av Bengt Ohlsson där han ondgjorde sig över kulturvänsterns politiska korrekthet, en frågeställning i SVT:s ”Agenda” ”om invandringen gått för långt”, Karl Ove Knausgårds utläggning i ”Min Kamp” om det ”politiskt korrekta fittlandet Sverige” där man inte längre fick säga n-ordet.

Motbjudande och reaktionära åsikter som då stack ut, men som i dag blivit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet att få av oss reagerar nämnvärt längre

Motbjudande och reaktionära åsikter som då stack ut, men som i dag blivit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet att få av oss reagerar nämnvärt längre. För det som en del avfärdade som alarmistiskt i min text var snarare en underskattning av läget. Om något så var jag naiv, inte en olyckskorp.

Året innan min essä publicerades hade terroristen Breivik mördat 77 människor och skadat och traumatiserat ännu fler. Debatten kring hur händelsen skulle tolkas pågick för fullt. Borde han betraktas som en psykiskt störd vettvilling eller var hans terrordåd politiskt motiverat, byggt av åsikter som uttrycktes såväl på högerextrema forum på nätet som bland folkvalda politiker och ledarskribenter?

Breiviks åsikter var inte unika, skrev jag, men att påpeka ideologiska likheter hos företrädare i den politiska samtiden väckte stor indignation. Inte över likheterna, utan över påpekandet.

”Vad gäller svensk kulturdebatt vill jag bara föreslå en enkel grundregel – nästa som nämner Anders Behring Breivik har förlorat”, skrev Jesper Högström i Expressen (13/2 2012) apropå att jag i min text framhöll likheterna mellan Breiviks och Knausgårds våndor över feminiseringen av västerländska män.

Breivik menade att det var feministerna med sin rättighetskamp för fria skilsmässor, laglig abort, förvärvsarbete och ”ömmande” för multikultur som mer än några andra förstört de västerländska männen.

Självklart har ingen annan än terroristen ansvar för det fruktansvärda massmord han begick, men att inte vilja se det samhällsklimat som odlat hans hat är livsfarligt naivt. Det var en poäng jag formulerade då och som jag fortfarande står fast vid.

Under de senaste tio åren har åsikten att feminismen gått för långt blivit allt vanligare i takt med att de fascistiska, nationalistiska, populistiska och högerextremistiska krafterna blivit starkare.

Numera finns det formulerat i allt från incelrörelsens öppna kvinnohat som i rumsrena sammanhang som till exempel Belinda Olssons serie i SVT ”Fittstim. Min kamp”, men också i kulturkriget mot den så kallade genusideologin. Här finns, precis som hos Breivik, idén att ”genusflummet” söndrar den heterosexuella kärnfamiljen och bidrar till samhällets förfall. Det är med andra ord inte förvånande att antigenusrörelsen blomstrar på den högerpopulistiska, nationalistiska kanten där svenska företrädare som psykiatrikern David Eberhard och ledarskribenten Ivar Arpi länge drivit frågan i artiklar och böcker. Tankegods som parallellt fått vissa forum på nätet att koka och inte sällan omvandlats till hat där anonyma anhängare villigt agerat fotsoldater.

Under våren 2018 hittades en misstänkt bomb utanför Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs Universitet. När den chockade personalen samlades framkom det att de under längre tid tagit emot hat och hot i en sådan omfattning att de inte orkade rapportera allt till säkerhetsavdelningen.

En annan av mina farhågor som väckte kritik var jämförelsen med 30-talets fascism och nazism som vissa menade var löjlig och alarmistisk. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev (16/2 2012) att min oro var ett högerspöke, lika överdrivet som när Moderaterna i hans barndoms Bromma på 80-talet såg sossespöken överallt. Sedan dess har jag med stort intresse följt den förändring som Helmerson, liksom delar av DN:s ledarredaktion genomgått. Helmerson har sedan dess skrivit flera texter där han kritiserat såväl SD som Moderaternas färd mot den bruna ytterkanten.

En gång i tiden hände det ofta att morgonläsningen av DN provocerade vänsterblivna människor som mig. Numera händer det sällan

En gång i tiden hände det ofta att morgonläsningen av DN provocerade vänsterblivna människor som mig. Numera händer det sällan, snarare känner jag allt som oftast en tacksamhet för att tidningen så tydligt tar ställning mot den växande högernationalismen och främlingsfientliga röster.

Men egentligen tror jag att varken att ledarskribenterna på DN eller jag har förflyttat oss politiskt. Däremot har hela samhället rört sig så pass mycket mot den bruna avgrunden att det som för tio år sedan ansågs vara extremt i dag är det nya normala och bekymrar till och med de som för tio år sedan ansåg att jag var alarmistisk.

I dag är jag inte längre ensam om att prata om likheterna med 30-talet. En enkel sökning visar åtskilliga artiklar som för fram samma tanke, inte minst i DN:s arkiv. Historikern Timothy Snyder är en av flera tunga röster som under Donald Trumps presidentskap varnat för likheterna med fascismen; utmålandet av folkgrupper som fiender, kriget mot medierna, men framför allt användandet av lögnen som politiskt redskap.

Precis som Hitler hade sina stormtrupper som misshandlade och dödade meningsmotståndare, har Trump sin motsvarighet i sina anhängare, som agerar såväl på nätet som fysiskt. Misshandel kantade flera valmöten inför valet 2020 och kröntes med stormningen av Kapitolium.

Trumpismen smittar och numera finns flera politiker runt om i Europa som sett och lärt. Ungern och Polen är två av dessa men även Sverigedemokraterna vars partiledning hyllat Trump, till och med efter stormningen av Kapitolium (11/1 2021 SR).

Vi står nu inför ett riksdagsval där vi mycket väl kan få en blåbrun regering trots att Ulf Kristersson 2018 satt vid köksbordet hos Förintelseöverlevanden Hédi Fried och lovade att aldrig regera med SD

Vi står nu inför ett riksdagsval där vi mycket väl kan få en blåbrun regering trots att Ulf Kristersson 2018 satt vid köksbordet hos Förintelseöverlevanden Hédi Fried och lovade att aldrig regera med SD. Så snabbt kan kappan vändas i jakten på makten. Det har om inte annat historien visat tidigare. De etablerade partierna i 30-talets Berlin missbedömde totalt nazisterna och gjorde det fatala misstaget att öppna dörren för dem.

Det är mycket möjligt att ett liknande ödesdigert misstag är på väg att ske genom den allians som M, KD och SD bildat.

För oavsett hur mycket Jimmie Åkesson spelar indignerad när han blir benämnd som tillhörande ”den blåbruna sidan” så är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti med rötter i den nynazistiska rörelsen. Men det kanske sorgligaste av allt är att i takt med att högerpartierna förflyttat sig mot den bruna avgrunden så har Socialdemokraterna självmant flyttat efter. Tävlingen i att högljuddast etnifiera brottslighet och andra sociala problem pågår nu för fullt mellan sossarna och de blåbruna.

Det politiska klimatet i dag liknar alltmer en psykisk misshandelsrelation som gång på gång tvingar oss att inta försvarsställning där vi är så upptagna av att freda oss att vi inte märker att vi håller på att förblöda.

”Gränserna har förskjutits, kartan ritats om och mitt hjärta bultar förtvivlat.”

Det var orden som fick avsluta min nu tio år gamla essä som tydligen var så provocerande att den ledde till mordhot. Först blev jag paralyserad, sedan förbannad. Mitt sätt att bryta handlingsförlamningen blev att skriva ”Hatet. En bok om antifeminism” som handlade om hur misogyni och rasism hänger ihop och blir en livsfarlig politisk kraft.

För precis som i en personlig depression finns det botemedel mot en politisk motsvarighet: Motståndshandlingar som kallas solidaritet, organisering, aktivism.

Avgörande framöver är om vi förmår se och identifiera de viktiga ögonblicken där vi måste välja dessa alternativ i stället för hatet.

Gör vi det tror jag vi har en chans att slippa bli politiskt deprimerade.

Läs mer:

Kulturdebatt. Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad

.

Categories
Kulturdebatt

Den sociala marknaden kan vara räddaren i nöden

Det är lätt att utbrista i ett stillsamt halleluja efter idéhistorikern Anders Ekströms påminnelse (DN 1/2) om Bodil Malmstens liturgi och hur vi en gång trott på en helig allmännelig sektor.

Visst finns det mycket övrigt att önska vad gäller de privatiseringar, omregleringar och utförsäljningar som gjorts och hur de skapat välfärdsmarknader som underminerar medborgarnas respekt för – och tilltro till – deras funktion. Vi delar verkligen analysen att samhällets institutioner, nu mer än någonsin, behöver medborgarnas förtroende. Men om samhället nu utvecklats i denna riktning behöver vi också fråga vad som kan få den nyliberala atlantångaren att ändra kurs? Frågan om hur detta ska ske lämnar Ekström till politikerna att besvara.

För att få struktur i dagens lapptäcke av heliga och syndiga praktiker krävs såväl stark tråd som en viss fingerfärdighet. Syr vi ihop bitarna som de nu ser ut så kan det lätt leda till att en blind leder en blind. Kommer den offentliga sektorns medarbetare ens ihåg hur det var att arbeta utan att behöva ”jaga pinnar”, prata ekonomiska och att visa på sin egen anställningsbarhet för att inte riskera att få sparken?

Om vi ska ta behovet av Ekströms kulturförändring på allvar behövs också en tanke om var vi kan frammana en vägvisare för en dylik omställning.

Vi menar att en sådan kulturförändring kan få inspiration från den ideella sektorn. Alltså det ”lilla sammanhanget” som ofta förbises men som ofta håller samman de delar av samhällsbygget som riskerar att rasa ihop. Om nu omsorgen om medborgaren varken ryms i privat eller offentlig sektor, så odlas den i den ideella sektorn. På lokala arenor finns en informell gemenskap som föder en företagsamhet som skiljer sig avsevärt från Ekströms beskrivning av välfärdssektorns entreprenörer.

När de formella institutionernas glesa nätverk inte längre fångar upp enskilda individers behov, behövs ett andra skyddsnät. Det kan vi skönja i den sociala sektorn – ibland omtalat som social ekonomi, eller socialt entreprenörskap.

När vi i förra veckan träffades för att i en podd reflektera över sociala entreprenörers engagemang i samhället – och för dess medborgare – slogs vi av hur dessa organisationer anpassar sig efter människan behov (och inte tvärtom), att det var omsorgen om den andre som var drivande för verksamheten. Hur Malmstens liturgi numera tar sig uttrycket ”Jag lever tack vare den heliga ideella sektorn, men hoppas likafullt på den allmänna sektorns återkomst”.

Den ideella sektorn framstår som ett samhällets vägvisare som kan hjälpa oss att hitta tillbaka till praktiker som präglas av omsorg, och som dessutom kan erbjuda oortodoxa lösningar för de ”utmaningar” vi numera har att brottas med i samhället.

Berättelserna om det ideella företagandet, sparsamt förmedlade i svenska medier, avslöjar helt andra drivkrafter än den karikatyrmässiga bilden av företagande och entreprenörskap. Låt oss ta några exempel:

Frasses Fulflytt i Malmö kan lära oss mer om en socialistisk organisering. A-lagets Allservice i Östersund om hur man kan erbjuda missbrukare meningsfulla jobb (som få andra vill ta) och på det viset hjälper människor att komma ur en beroendeproblematik.

Tree hotel i Harads visar hur man ger liv åt ett tynande samhälle i Norrbotten och Kackelstugan på Öland har blivit en arena för en folkbildning dit alla bjuds in. Och av Youssif falafelkonst i Malmö kan man lära sig hur företagandets praktik integrerar tre generationer från en invandrarfamilj.

Slutligen vill vi nämna Pallfabriken i Norberg som visar hur det offentliga och ideella är sammanbundna genom socialsekreteraren, som tröttnade på att inte kunna hjälpa sina klienter som bara ville ha ett jobb, och resolut slutade i det offentligas tjänst och startade en pallfabrik som nu erbjuder arbetstillfällen.

Alla dessa exempel visar hur företagande, må så vara socialt, ser människans utsatthet, platsens möjligheter, och ger utrymme för kreativa lösningar som understödjer samhällets sviktande institutioner. Här kan den offentliga sektorn hämta inspiration och visa vägen för hur det allmänneliga åter kan sys ihop.

Categories
Kulturdebatt

Martin Gelin: Att läsa Proust kan bli en tröst i mörka tider

I en essä i Lydia Davis senaste artikelsamling, ”Essays two”, påstår hon att Marcel Proust är en ”ekonomisk” författare, som ”aldrig använder fler ord än nödvändigt”.

Det är kanske ett provocerande påstående om en författare vars mästerverk krävde sju volymer, med meningar som klättrar över flera sidor. Men jag är beredd att hålla med henne.

Det är sällan läsning känns mindre bortkastad än när jag läser Proust. Få författare har skrivit litteratur som läsaren bär med sig så länge; som etsar sig fast så djupt i våra minnen.

För den polske konstnären och tillfällige militärofficern Jósef Czapski blev minnet av att läsa Proust ett sätt att överleva.

1940 spärrades Czapski in i sovjetiskt fångläger i Grjazovets, efter att tusentals av hans polska kollegor dödats, eller försvunnit spårlöst, på order av Stalin. Omgiven av skräck och terror började Czapski hålla föreläsningar om Proust. Han hade inte tillgång till själva böckerna utan hämtade all kunskap från blotta minnet.

Föredragen om Proust blev ett slags själsligt skyddsnät. Minnena förhindrade ett sammanbrott i fånglägret.

Delar av föredragen publicerades strax efter kriget, men de har fått nytt liv sedan New York Review häromåret gav ut dem under titeln ”Lost time”. 2021 kom boken även på svenska, som ”Proust i Grjazovets” (övers. Alain Asaid, Bokförlaget Faethon), med ett berikande efterord av Emi-Simone Zawall. Där berättar hon att Czapski förälskade sig i Prousts romansvit efter ett kollapsat förhållande med Sergej Nabokov, författaren Vladimirs bror. Kanske är det Czapskis bitterljuva minnen av parets liv i Paris före kriget som ger föredragen om Proust en särskilt livsbejakande glöd.

Bokens kraft uppstår i kontrasten mellan den bistra verkligheten i fånglägret och Czapskis passionerade entusiasm för Proust.

Han ägnar dagarna i Grjazovets åt att ”skura golv och skala potatis” i bister vinterkyla. Men på kvällarna samlas fångarna i ett liten sal där de förkovrar sig i konst och litteratur, Proust och Delacroix:

”Jag kan fortfarande se framför mig hur mina trött­körda kamrater efter en arbetsdag i temperaturer ner mot minus fyrtiofem satt tätt ihop under porträtten av Marx, Engels och Lenin och lyssnade på våra föredrag (…) om hertiginnan de Guermantes, Bergottes död och allt det som jag förmådde återkalla i minnet av denna värld, så fylld av fina psykologiska upptäckter och litterär skönhet”, skriver Czapski.

Jag tänkte på Czapskis förmåga att skapa mening under de mörkaste omständigheter när jag nyligen besökte en utställning med den brittiska konstnären Derek Jarmans livsverk på galleriet David Zwirner i New York.

Öppningskvällen samlade ett hundratal av New Yorks äldre gaypar, som överlevt aids-epidemin på 1980-talet men fortfarande bär på ärren av alla förlorade vänner. (Drygt 60 000 New York-bor dog av aids). Det var en säregen stämning på galleriet; en glädje över att kunna samlas och dricka champagne tillsammans, samtidigt som vi var omgivna av konstverk fulla av sorg och politisk vrede.

Jag dröjde mig kvar vid en monter med Howard Sooleys fotografier från Jarmans trädgård i Dungeness, som även förevigats i boken ”Derek Jarman’s garden”. Under en biltur övertygade Jarmans kompis Tilda Swinton honom att impulsköpa en liten stuga på ett oansenligt fält i Dungeness, för 750 pund. Där skapade han sedan en sublim trädgård, omgiven av ett gigantiskt kärnkraftverk.

Bilderna från trädgården visar en döende Jarman, som går runt och vårdar sin blomstrande vallmo och krysantemum, med kärnkraftsverkets bistra silhuett i bakgrunden. ”Det var landskapets själva dysterhet som fick mig att förälska mig i det”, skriver Jarman i boken.

Precis som Jarman lyckades Jósef Czapski bygga en trädgård av mening och skönhet mitt i hopplöshetens landskap.

I den digra skörden av Proust-böcker som ges ut inför hundraårsdagen av hans romansvit i år är Czapskis lilla bok en särskild pärla; inte för att hans analys är den mest unika eller uttömmande, utan för att bokens själva tillblivelse säger något om hur berikande det är att läsa Proust.

Världen omkring dig kan bli hur mörk som helst, men du kan ändå bära med dig Prousts landskap, i en minnenas trädgård som ingen kommer åt.

Läs mer:

1922 – året som förändrade världslitteraturen i grunden

Carl-Johan Malmberg finner lyckan i Prousts minneschocker

Categories
Kulturdebatt

Påskynda Gui Minhais frihet

Herr ambassadör Cui Aimin!

Vi får gratulera till ett spännande uppdrag som Kinas ambassadör efter Gui Congyou som plötsligt kallades hem utan officiell förklaring.

Det tar tid att vänja sig vid det nya livet och klimatet i vårt vackra Sverige. Det tar säkert också tid att sätta sig in i de diplomatiska frågorna mellan Sverige och Kina.

Herr ambassadör, vi hoppas att du kommer att agera annorlunda jämfört med din föregångare som ofta vägrade respektera yttrandefriheten. Dessutom lät han sina anställda förfölja de svenska mass- och etermedierna med obehagliga mejl.

Herr ambassadör, det namn som du kommer höra mest i de svensk-kinesiska relationerna är Gui Minhai. Vi är övertygade om att utrikesdepartementet i Peking redan har presenterat sin version av vad som hänt den svenske medborgaren Gui Minhai.

Vi vill förtydliga: den 15 oktober 2015 greps och rövades han bort av flera civilklädda kinesiska poliser i den thailändska semesterorten Pattaya. Det berodde sannolikt på Gui Minhais oberoende bokutgivning på förlaget Causeway Bay Books i Hongkong.

Några månader senare tvingades han till en tvångsbekännelse i kinesisk tv. Efter en kort husarrest kidnappades Gui Minhai ytterligare en gång: kinesisk polis förde bort Gui Minhai, som då var i sällskap med två svenska diplomater, på ett tåg som precis anlänt till staden Jinan. Och för snart två år sedan dömdes Gui Minhai, som nekas familjebesök och advokat, till tio års fängelse för att ha ”tillhandahållit information till främmande makt.” Anklagelsen verkar ha tagits ur luften vilket kastar långa skuggor över Kina.

Herr ambassadör, du ska veta att när Kina fängslade Gui Minhai på så lösa grunder har det sårat och berört många människor i Sverige. Samtliga svenska partier, yttrandefrihetsorganisationer och ledande svenska dagstidningar kräver att Gui Minhai omedelbart ska friges. I Sverige och många andra länder uppskattas den flerfaldigt prisbelönte Gui Minhai.

Herr ambassadör, vi vill i dag passa på att skicka våra gratulationer till samtliga som firar det nya kinesiska året. Och vid denna speciella helg för er har vi ett önskemål: Vi vill inte att Gui Minhai ska tvingas att fira ytterligare en nyårshelg i fängelse. Vi vill att du ska påskynda Gui Minhais frihet.

Nu står möjligheterna öppna för ett nytt förhållningssätt, ty de svensk-kinesiska relationerna behöver inte försämras ännu mer.

Med vänliga hälsningar

Robert Aschberg, ordförande Publicistklubben

Kurdo Baksi, författare

Anders Q Björkman, biträdande kulturchef Svenska Dagbladet

Frida Edman, ansvarig Bokmässan i Göteborg

Stig Fredrikson, journalist, f d ordförande Publicistklubben

Helena Giertta, chefredaktör Journalisten

Göran Greider, författare, opinionsbildare och chefredaktör för Dala-Demokraten

Victoria Greve, tf kulturchef Göteborgs-Posten

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser

Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet

Lisa Irenius, kulturchef Svenska Dagbladet

Martin Kaunitz, Gui Minhais förläggare

Ola Larsmo, författare och ledamot av PEN Internationals styrelse

Jesper Monthán, ordförande Svenska Förläggareföreningen

Karin Olsson, kulturchef och biträdande chefredaktör Expressen

Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet

Agneta Pleijel, författare

Grethe Rottböll, ordförande Sveriges Författarförbund

Björn Werner, kulturchef Göteborgs-Posten

Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter

Ida Ölmedal, kulturchef Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad