Categories
Kultur

Så förenade hatet mot judarna stormuftin och Nazityskland

Relationen mellan stormuftin av Jerusalem – ledaren för de muslimska palestinierna i Mellersta Östern – och Nazitysklands ledarskap har länge varit föremål för debatt. En fördjupad granskning visar att kontakterna var långt mer intensiva än vad som tidigare har påvisats. Muftin tillbringade mer än tre år i Berlin under kriget och uppbar finansiellt stöd från Nazityskland. Han medverkade ofta med hätska antisemitiska tirader i arabiskspråkiga sändningar i tyska radion. Speciellt anmärkningsvärd är hans relation till Heinrich Himmlers SS. Ideologiskt var det judehatet som förband muftin med nationalsocialismen, ett faktum som även är relevant i dagens debatt när det gäller antisemitismen hos radikala muslimer.

Den 28 november 1941 riktades fotoblixtarna mot den tyske Führern Adolf Hitler och en gäst i rikskansliet i Berlin. Besökaren hade rest lång väg för att träffa Hitler. På bevarade bilder ses gästen sitta i en soffa, rak i ryggen, med händerna knäppta och med en närmast andlig framtoning. Här framträder en figur från en svunnen tid tillsammans med ledaren för Västeuropas största rike, vars arméer vid tidpunkten åt sig allt längre in i Sovjetunionen och stod endast några få mil från Moskva.

Den person Hitler hade fått besök av var Haj Muhammed Amin al-Husseini, som gick under namnet stormuftin av Jerusalem. Al-Husseini predikade jihad, heligt krig, och var en kraft bakom den växande palestinska nationella rörelsen på tjugo- och trettiotalen. Muftin och Führern hade samma fiender: engelsmännen, bolsjevikerna och inte minst judarna. Redan innan andra världskrigets utbrott hade muftin också uttryckt sitt stöd för Tyskland och visat ett intresse av att träffa Hitler.

Fram till krigsutbrottet var dock intresset svalt från Berlin. Detta förändrades under 1941. Kriget hade då fått en utbredning österut och Mellersta Östern blivit en av många krigsskådeplatser.

Al-Husseini anlände till Berlin den 6 november 1941, några veckor efter det att de organiserade deportationerna av judar påbörjades från Tyskland. Redan samma månad fick han audienser hos utrikesminister von Ribbentrop och Hitler. Dessa möten hade över huvudtaget inte kommit på fråga om inte muftin hade ansetts som strategiskt användbar.

Han bodde i en fashionabel villa på Goethestrasse 27 i Berlin-Zehlendorf och erhöll drygt 50 000 riksmark i månaden

Vid mötet med Hitler i november 1941 uttryckte muftin sin tacksamhet till den tyske Führern för att denne stödde ”elimineringen av judarnas hem”. Nazityskland gav dock inga garantier om framtida stöd till al-Husseinis vision av Mellersta Östern, men Muftin erbjöds logi och finansiell trygghet. Han bodde i en fashionabel villa på Goethestrasse 27 i Berlin-Zehlendorf och erhöll drygt 50 000 riksmark i månaden, vilket var mer än en vad en tysk hög officer tjänade… per år.

Muftin kom att tillbringa större delen av andra världskriget i Berlin, där han bland annat var verksam vid Islamisches Zentral-Institut zu Berlin. Den 18 december 1942 öppnades detta centralinstitut med al-Husseini som talare. I sitt tal kungjorde al-Husseini att judarna är ”islams mest oförenliga fiende”. Propagandaminister Joseph Goebbels närvarade vid invigningen och några dagar senare sändes stormuftins tal på arabiska över tysk radio.

I arabiskspråkiga radiosändningar använde al-Husseini en antijudisk och antibrittisk retorik, helt i enlighet med den nazistiska politiska koreografin. Han talade ofta om ”den världsomspännande judiska konspirationen” och använde rå rasistisk vokabulär för att beskriva judarna, i synnerhet under 1943 och 1944. Det fanns tillfällen då han jämförde dem med skadliga baciller och i minst en sändning propagerade han för att döda judar varhelst en arab såg dem.

Under 1943 fördjupades Muftins relationer med SS. Den 24 mars 1943 bjöd chefen för SS:s huvudkontor Gottlob Berger in al-Husseini till ett möte för att diskutera en rekryteringsdrive till Waffen-SS för muslimer i Bosnien. Redan i december 1942 hade Himmler tagit upp frågan med Hitler, som dock avvaktade till februari 1943 då han gav klartecken. Efter katastrofen i Stalingrad behövde nazisterna assistans från alla håll, och stormuftins hjälp kom lägligt.

Mellan den 30 mars och 11 april 1943 arbetade al-Husseini engagerat i rekryteringskampanjen i Bosnien. Den 29 april rapporterade Berger att cirka 25 000 rekryter hade anslutit och att ”stormuftins besök har haft en extraordinärt framgångsrik inverkan”. Al-Husseini verkade kraftfullt för att muslimer skulle ansluta sig till den militära grenen av SS, Waffen-SS. Liknande SS-divisioner bildades, med al-Husseinis bistånd, även i Albanien och Kroatien. Tyskarna fick den benägna hjälp de behövde när al-Husseini kunde övertyga de lokala religiösa ledarna att detta var rätt och riktigt. På bilder från april 1943 ses stormuftin paradera i Sarajevo med utsträckt arm i Hitlerhälsningen när han tillsammans med befälhavaren Karl-Gustav Sauberzweig inspekterar SS-divisionen ”Handschar”.

SS-mannen Gottlob Berger var imponerad och ordnade ett möte mellan al-Husseini och Reichsführer SS Heinrich Himmler, vilket hölls den 3 juli 1943. Den 4 juli 1943 signerade Himmler ett kort med ett foto på honom och muftin med orden ”Seiner Eminenz dem Grossmufti zur Erinnerung – H. Himmler”. Al-Husseini följde upp med gratulationer på Himmlers födelsedag den 6 oktober och uttryckte sin förhoppning att ”att vårt samarbete under det kommande året ska föra oss närmare våra gemensamma mål”.

Vissa källor uppger att Himmler ska ha förlänt muftin graden SS Gruppenführer. Även om det inte är belagt förefaller det logiskt. Med den höga graden skulle muftin under sina besök hos rekryterna i Bosnien kunna uppvisa såväl auktoritet som hög ställning.

Det fördjupade samarbetet ledde till att SS under kriget startade en imamutbilding i Dresden

I november 1943 skrev Himmler till al-Husseini och prisade alliansen mellan ”det nationalsocialistiska Stortyskland och frihetsälskande muslimer i hela världen” och att den vilade på erkännandet av den gemensamma fienden, ”de judiska inkräktarna”. Det fördjupade samarbetet ledde till att SS under kriget startade en imamutbilding i Dresden för att tillgodose behovet av imamer inom SS. Stormuftin skall ha haft ett separat ansvar för denna utbildning

Det råder ingen tvekan om att muftin kände till nazisternas folkmord på judarna, Förintelsen. Som del av SS-utbildningen besökte de muslimska Waffen-SS-soldaterna koncentrationslägret Sachsenhausen. Al-Husseini var dessutom bekant med Adolf Eichmann, mannen som koordinerade det operativa arbetet med att göra Europa judenrein. De två träffades vid flera tillfällen, den första gången våren 1942. Eichmanns ställföreträdare i Slovakien ska vid ett förhör efter kriget ha berättat att Eichmann personligen informerade muftin om den ”slutliga lösningen i judefrågan”.

I muftins dagbok, som de allierade fann efter kriget, finns ett införande från 9 november 1944 där al-Husseini själv har skrivit: ”Arabernas bäste vän – Eichmann, en mycket sällsynt diamant”. Det är känt att muftin besökte dödslägret Auschwitz-Birkenau och koncentrationslägret Majdanek, två centrala platser i Förintelsen.

I Nazityskland gjorde sig al-Husseini ökänd för att ständigt blanda sig i de nazistiska myndigheternas hantering av ”judefrågan”. Exempelvis attackerade han von Ribbentrop med ett krav på att denne skulle göra allt för att stoppa emigrationen av judiska barn från Bulgarien, Rumänien och Ungern till Palestina. Al-Husseinis påtryckningar sågs inte med blida ögon av tjänstemännen på Auswärtiges Amt. En högt rankad diplomat skrev i en not: ”Muftin är en uttalad fiende till judarna, och döljer inte sin åsikt att han skulle vilja se alla dödade”.

För dem som tvivlar på muftins vetskap om Förintelsen rekommenderas muftins redigerade memoarer, som kom ut 1999. I dessa är muftin rättfram vad gäller den nära relationen och hur Himmler under tedrickande med muftin sommaren 1943 berättade att SS vid tidpunkten hade mördat tre miljoner judar. Han använder det arabiska ordet abadna.

Under 1944 är det tydligt att muftin blir alltmer radikal, även i nazisternas ögon. Han deltar i sändningar och skriver uppmanande till sina följare att ”döda juden varhelst ni finner honom… Gud är med er”.

Efter kriget flydde al-Husseini först till Schweiz och sedan till Paris. Han blev placerad i husarrest av de franska myndigheterna. I slutet av 1945 drog de jugoslaviska myndigheterna tillbaka ett tidigare framfört krav på utlämning av al-Husseini. Fransmännen var å sin sida inte heller övertygade om hur det skulle tolkas i arabvärlden om de fortsatte att hålla al-Husseini fången. Det blev räddningen för stormuftin.

Lösningen kom i maj 1946 då al-Husseini relativt lättvindigt flydde med ett falskt pass och tog sig till Kairo. Muftin borde egentligen ha ställts inför rätta i Nürnberg, men istället fick han ett varmt mottagande i Egypten. Al-Husseini tillbringade sedan de kommande årtiondena i Beirut, där han dog 1974. Han förblev en extrem antisemit och en hård motståndare till bildandet av staten Israel. I en intervju 1948 i al Sarah, en tidning i Jaffa, använde al-Husseini ett språkval som för tankarna till tebjudningarna hos Hitler och Himmler: ”Araberna kommer att fortsätta sin kamp till dess sionisterna är utrotade och hela Palestina blir en helt arabisk stat”.

Al-Husseini ses som en förebild för många radikala muslimer i Mellersta Östern. Hans efterträdare som ledare för palestinierna blev kusinbarnet Yassir Arafat. I en intervju 2002 i den palestinska dagstidningen Al Kuds beskrev Arafat al-Husseini som en hjälte.

Anders Carlberg är författare, aktuell med ”Toner och terror”, Santérus Förlag.

Läs mer: Rebecka Katz Thor: Därför måste ett Förintelsemuseum ha en rörlig syn på historien och minnet.

Categories
Kultur

Herr B: ”Hej, Clas Ohlson! Vad tycker du om Kåseri?”

Nästan alla produkter överskattar ens intresse av dem. Ett exempel: den lilla krok som jag skaffade förra helgen för att hänga vår diskhandduk på. Den hörde av sig i veckan. Mejlade mig med en ganska påstridig fråga: ”Vad tycker du om Skruvkrok?”

Hur jag än försökte kunde jag inte uppbåda något ärligare svar än ”typ, ingenting”.

Den förzinkade metallböjen utgjorde ingen betydande investering vare sig känslomässigt eller ekonomiskt (pris: 39,90). Jag hade bara köpt, skruvat och gått vidare.

Men nu pockade den på uppmärksamhet. Så okej: ”Jag tycker att Skruvkrok är jätteduktig! Vass på precis rätt ställe. Dessutom har det gått fyra dagar och handduken… hänger kvar!”

Tyvärr var inte kroken det enda jag hängde upp mig på denna dag. På kvällen kom ett sms från en mäklarfirma som jag anlitade för sjutton år sedan. En ”noggrann, engagerad och tillgänglig” mäklare ville gärna komma hem till mig för att se sig omkring.

Att messa sent en kväll och bjuda hem sig till någon man inte haft en relation med på sjutton år? Det är ju så man rodnar.

Bostadsmarknadens version av ”schysta, jag kan väl komma upp på en kopp te”. Även om ”en kopp te” i just detta fall (men bara i detta) betyder ”snacka tills du inte vill bo kvar och sen fakturera 87 000 kronor.”

Ett skäl till att jag nås av de här reklambudskapen, och många fler varje dag, är att jag numera blir medlem i va fan som helst. Länge höll jag emot (som om medlemskap betydde något). Jag var med i tre föreningar: Konsum, där jag arbetade extra, och två idrottsklubbar där jag var aktiv och där, med tanke på mina sportsliga talanger, medlemsavgifterna var min största insats.

Men för cirka sju år sedan brast det. Det var Ikea Family en råkall lördag långt från löning som öppnade dammluckorna. Jag gav mig totalt. Kunde man tjäna 0,3 procent på framtida köp över 9 000 var jag där. Jag började hugga redan före frågan: ”Hej där kassör, finns det någon chans att manifestera sin samhörighet med den här butikskedjan på ett djupare sätt än att bara betala?!”

Nuförtiden visar det sig ofta att jag redan är medlem. Mitt liv har blivit ett stort, härligt nät av rabattrådar riktade mot mitt kontokort. Jag har tätare sms-kontakt med MioMedlem än med Fru B och får fler uppmaningar från hotels.com än från mamma: ”Dags att ta fram sandalerna!” skriver de, och ”skaffa inte det du vill ha, utan det du verkligen behöver.”

Men ibland känns de här relationerna faktiskt lite ensidiga. Så nu har jag har börjat svara på Clas Ohlsons automatmejl: ”Tjena, Clas! Herr B här igen. Vad tycker du om Kåseri?”

Categories
Kultur

Liamoo och John Lundvik till final i Melodifestivalen

Den tidigare ”Idol”-vinnaren Liamoo har inför deltävling nummer två varit överlägset mest tippad att gå vidare. Låten ”Bluffin” har jämförts med The Weeknds superhits och när det väl gällde höll den hela vägen till final.

– Jag kommer hålla full fokus och jobba så hårt jag kan hela vägen, säger Liamoo.

24-åriga Liamoo har tävlat i Melodifestivalen två gånger tidigare. Först med låten ”Last breath” som slutade sexa i finalen 2018. Året därpå var han tillbaka igen och sjöng tillsammans med Hanna Ferm duetten ”Hold you” som slutade trea totalt.

John Lundvik bytte språk – och tog sig än en gång in i tittarnas hjärtan. Den tidigare Melodifestivalvinnaren lyckades övertyga med ”Änglavakt” och blev den andre att gå till final.

Alvaro Estrella och Tone Sekelius gick till semifinal.

Mindre appstrul än förra veckan och några falska toner. Melodifestivalens andra deltävling bjöd på eldiga rytmer, tävlingens första transperson och fyra headbangande hårdrockstjejer från Skövde.

Programledaren Oscar Zia fick hjälp att styra upp Melodifestivalens andra deltävling av ett bekant ansikte. Veteranen Eva Rydberg anlände till Avicii Arena i ett karnevalståg. Kanske kan samban släta över förra veckans ”appkaos”.

Röstningsappen kraschade i direktsändning under Melodifestivalens första tävling. Teknikstrulet gjorde att SVT tvingades skrota sitt nya röstningssystem och Oscar Zia fick en krånglig sändning på halsen när allt inte gick som planerat.

– Det kanske finns lite man kan putsa på, säger Oscar Zia under lördagens sändning, som även innehöll ett kollage från förra veckans alla fadäser.

Men kvällens tävling flöt inte på helt smidigt.

I sociala medier skriver flera användare att appen krånglar, och Aftonbladets Schlagerbloggen rapporterar att vissa inte kan rösta eftersom appen tror att de befinner sig utomlands. Men flera användare skriver också att de kan rösta utan problem.

TT har sökt SVT, som håller på att söka efter anledningen till strulet.

Även artisterna hade det stundom kämpigt på scenen. Tone Sekelius hade problem med sitt omtalade klädbyte, Niello bjöd på lite falsksång i början av sitt nummer och Samira Manners gitarr ramlade nästan på scnenen.

Den andra deltävlingen hade fler i publiken än den första, då biljettförsäljningen kommit i gång efter att restriktionerna släppts.

SVT rapporterade utsåld parkett-sektion och flera gånger bjöd publiken på stående ovationer.

Eva Rydberg underhöll tillsammans med förra årets duettpartner Ewa Roos i en internationell remix på ”Rena rama ding dong” och senare ett Bob Fosse-inspirerat musikalnummer tillsammans med Oscar Zia.

Den andra deltävlingen skulle ha ägt rum i Göteborg. Förra årets programledare, komikern Per Andersson, dök upp för att representera ordvitsarnas förlovade stad och drog torra skämt för Oscar Zia.

Categories
Kultur

Recension. ”Rollercoaster” på Riksteatern

Teater

”Rollercoaster”

Regi: Wes Peden

Scenograf: Félix Chameroy

Musik: Mika Forsling

Ljusdesign: Vilhelm Montán Lindberg

Outside eye: Florence Huet, Viktor Gyllenberg

Medverkande: Wes Peden

Scen: Riksteatern, premiär i Hallunda, sedan Sverigeturné. Speltid: 1 timme

Svällande blå spiralfigurer i knubbigt uppblåsbara tubformer fyller scenen. Det rytmiska dunkandet av rälsen på en bergochdalbana sveper fram över en stiliserad lekplats eller ett splittrat nöjesfält i förhöjda knallfärger. Kuber i orange päls matchar Wes Pedens hår och strumpor, och de rosa jongleringsbollarna ritar linjer i luften när de flyger mellan hans händer.

Peden är en tyngdlagstrotsande skicklig jonglör. Men han vet att enbart skicklighet och perfektion inte räcker för att göra en bra show. Inte heller räcker det med (även om han kommer långt på) förmågan att ordlöst skapa ögonblicklig sympati mellan salong och scen med sin okonstlat ärliga utstrålning.

Det behövs naturligtvis en fantasifull idé om det visuella berättandet, som gör showen till mer än skicklighetsuppvisning. Här styr en, vad det verkar högst personlig och närmast emotionell, fascination för bergochdalbanor det sceniska konceptet. Alla nummer i den entimmeslånga soloföreställningen ”Rollercoaster” – oavsett om de görs med bollar, käglor, ringar eller tallrikar – kretsar på sitt sätt kring den sugande rörelsen och formen i kurvor, snurrar, öglor, loopar och skruvar. Mika Forslings elektroniska slingor svingar sig med och accentuerar både det fartfyllda och det stilla.

Misslyckas han sätter han på en discolampa och tar fram ett överraskningstrick ur en av de orangepälsiga lådorna

Resultatet är vackert, sorglöst och underhållande i fin familjeföreställningsklass. Men greppet med en återkommande voiceover i röstsyntesstil – den börjar i säkerhetsuppmaningar och fakta men blir allt mer personlig – överanvänds enerverande. Och jag kan inte undgå att undra hur det skulle bli om Peden gick mer på djupet i just berättandet, iscensatte ett mer komplext och ambivalent narrativ. Men det är en annan föreställning.

Den stora behållningen i ”Rollercoaster” är hur den omfamnar misslyckandet. Och inte bara omfamnar utan också förvandlar det till en inbyggd spänningsfaktor. Mot slutet utmanar Peden sig själv framför våra ögon i en serie halsbrytande kägeljongleringar. Lyckas han med det han föresatt sig skjuter han i väg en trumpinne mot en hi-hat för att ge sig själv ett belöningsljud. Misslyckas han sätter han på en discolampa och tar fram ett överraskningstrick ur en av de orangepälsiga lådorna, innan han fortsätter med käglorna. Det blir win-win, och wow-wow, för publiken.

Läs mer:

Heilborn låter oss skratta åt vår strävan att greppa tillvaron

Categories
Kultur

EU: Grattis till graviditeten och annat du aldrig ska säga

Ibland känns det kul att ha en hjärna, tycker jag. När jag kommer på något kvickt att säga eller när jag faktiskt tar en ledtråd i ”På spåret”. Andra gånger önskar jag att jag inte slarvat bort kvittot så att jag kunde reklamera den.

Som den där gången när jag åt spontanmiddag i baren på en finrestaurang och en kompis kom fram och sa hej. Jag blev lite överraskad. Hon hade med sig en äldre man och han hade en tween vid handen. Jag hälsade glatt på de båda främlingarna, vände mig tillbaka till henne och sa ”Vad roligt att äntligen få träffa din pappa!”

Om din hjärna, till skillnad från min, fungerar som den ska har du redan räknat ut att det inte var hennes pappa. Det var hennes nyblivna man.

De två är skilda nu, men han och jag är fortfarande vänner, så kanske var det inte så farligt ändå.

Jag tror det var jobbigare för min första chef Redaktörn, en levnadsglad typ som älskar öl och det goda livet, och som under en period i livet fick en stor mängd gratulationer och lyckönskningar. Det hade förmodligen känts roligare för henne om det inte varit många år kvar tills hon faktiskt blev gravid med sitt första barn.

Så den här sedelärande berättelsen är väl egentligen bara en påminnelse om att aldrig, aldrig säga något till en kvinna angående eventuella graviditeter. Inte ens när magen står åt alla håll och du känner att det är en faktisk, fysisk rosa elefant i rummet. Låt henne prata först. Men jag vet att det är svårt att låta bli.

Man blir glad.

Man är snäll.

Man vill säga grattis.

Som min kompis Pierre till exempel. Jag träffade honom nu precis, för första gången på två år, på en bar här i Paris. Pierre hade full förståelse för alla de stackare som gratulerade Redaktörn och hennes babybula, som alltså bara var en ölmage.

”En gång,” berättade Pierre, ”visade en kompis till mig en gammal bild på sig själv med långt hår. Jag blev förvånad och sa ‘Grattis, jag visste inte att din syster var gravid!’” Pierres kompis förklarade, mycket bryskt, att han inte hade någon syster och att han inte alls tyckte att han såg så värst tjock ut på bilden.

Vem vet, kanske kan man faktiskt reklamera hjärnor. Kanske är det två av dessa sekunda ex som Pierre och jag nu tvingas släpa runt på, till i stort sett ingen nytta alls.

Läs fler kåserier av EU, till exempel om den enda svårigheten med att prata franska.

Categories
Kultur

Sanna: Redskapen man behöver för ett bra liv

Jag var snabb på korta distanser. Sprang 60 meter på nio sekunder blankt i mellanstadiet, något år senare klockade jag tretton och ett par tre hundradelar på 100, jag fick alltid vara med på stafetten när det var friidrottsdag och tyckte att just det var ganska kul.

Men på mycket annat var jag rätt kass.

Sämst var jag på redskap. Inte alla redskap, jag klarade trampett och plint, tack gode gud för att jag flög över och inte fastnade uppepå plinten. Jag kunde göra det där fågelboet i ringarna och på räck klarade jag några enkla grejer. Av repet minns jag mest brännmärkena man fick i händerna. Av bom minns jag inget. Värst var matta.

Matta var för mig obegripligt. ”Redskap” – för vad, mer exakt, eftersom vila tydligen var uteslutet?

Så vad gör man på en matta? Den är ju … platt? Inget att ta tag i? Alls? Noll inspiration, som en gråmulen dag när allt känns fult och fuktigt.

Jag kunde göra stolpiga kullerbyttor framåt och bakåt, men stå på huvudet och händerna kunde jag inte och absolut inte hjula. Allt gjorde ont. Man hade ett protokoll där man kryssade i vad man hade klarat. Läraren gick runt mellan stationerna i gympasalen – och tittade.

Hur många gånger gjorde man det där? Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet? Några veckors redskapsgymnastik? För mig var den där mattan alltid bara en matta. Svettdoftande, hård. I de skolor jag gick visade ingen någonsin hur man skulle göra om man inte kunde – för så var det ju, en del kunde, andra kunde inte.

De som kunde kryssade, de som inte kunde kryssade inte, betygen sattes därefter.

Jag tänker på det där när en av tjejerna klagar över vad hon tycker är ett meningslöst moment på idrotten. Hon visar mig en lista på alla saker hon ska kunna, som spindelstående och flåkatt.

Inte heller några decennier senare har en enda lärare möjlighet att visa eller hjälpa varenda elev att rulla stock eller hjula ett snyggt hjul utan att (nästan) bryta nacken, eller ta sig till stuphängande.

Jag säger till tjejerna att det kan gå bra i livet utan att man varit bra på redskap. De är inte övertygade av mitt exempel, men jag envisas och säger att man kan vara bra på annat också på idrotten.

Framåt andra halvan av gymnasiet hade jag börjat gå på Friskis & Svettis, så när uppgiften var att leda en gympatimme gjorde en klasskompis och jag ett pass som körde luften ur alla.

Läs fler kåserier av Sanna, till exempel om hur stort det var i tonåren att få gå på maratonkonsert med 30 000 andra.

Categories
Kultur

Annica Kvint: Yta istället för kvalité präglar byggdebatten

Forskare hävdar att lösningen på klimatutmaningarna finns i utvecklingen av våra städer. Det som planeras i dag påverkar i många generationer och i en värld som måste spara resurser blir stadsutveckling en delikat balansgång mellan byggd yta och grönska, mellan gammalt och nytt, mellan bilar och människor. Det finns med andra ord mycket att diskutera. Ändå tycks stadsbyggnadsdebatten ha fastnat på ytan – ska husens fasader ha ett klassiskt eller modernistiskt utseende?

”Bygg det folk vill ha” argumenterar Facebook-gruppen Arkitekturupproret och hävdar att ”klassisk arkitektur” är en ”demokratisk rättighet”. Som stöd för detta hänvisas till undersökningar där människor får välja mellan ett bostadshus från 1890-talet och ett miljonprogramshus från 1960-talet. Många väljer huset med tinnar och torn. Vem vill inte bo som på Strandvägen?

Men det finns ett inbyggt problem i Arkitekturupprorets argumentation, menar arkitekten och stadsbyggaren Robert Lavelid; att den en utelämnar en mycket viktig aspekt:

– Den typ av hantverksmässigt byggande, som gjort till exempel bostadshusen på Strandvägen så eftertraktade, existerar inte längre.

Bygger man i dag ett hus med en ”klassisk” fasad, så är det i 99 fall av 100 konstruerat av samma typ av byggsystem och mått som under miljonprogrammet. Det hela resulterar därför i en sorts ”kulissarkitektur” som inte håller vad den lovar, menar Lavelid.

Varför reduceras ofta dagens stadsbyggnadsdebatt till husens fasader, frågar jag stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M).

– Det har alltid gått trender i debatten. Men visst har vi tappat resonemanget kring kvalitet, medger Joakim Larsson.

I höstas fick Stockholm en ny arkitekturpolicy. Tillsammans med den nya byggnadsordningen ska den reglera stadens framtida utformning. Men den som letar efter konkretiseringar av det globala Agenda 2030-målets punkt 11, som slår fast att ”Städer och bostäder ska vara inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara”, letar förgäves.

Däremot föreslår arkitekturpolicyn lite luddigt att vi ska ”lära av den klassiska ordningen”. Det första exemplet på detta är det flerbostadshus med 28 bostadsrätter som byggs i hörnet av Birger Jarlsgatan/ Kungstensgatan. Visionsbilder visar en byggnad som med traditionell indelning mellan sockel, fasad och tak smälter in i den omkringliggande stenstaden.

Men garanterar husets yttre att bostäderna kommer att ha samma takhöjd som den klassiska byggnad som fasaden imiterar? Kommer trapphuset vara lika rymligt, huset byggt av gedigna material och ”omsorg genomsyra byggnadens olika detaljer”, som arkitekturpolicyn rekommenderar?

Risken är stor att svaret blir nej, med det vinstoptimerade byggande som dominerar i dag, och därmed kan man fundera på hur ”klassiskt” huset som helhet då blir.

Jag ringer arkitekten Eric Norin, en av Arkitekturupprorets talespersoner. Han håller med om att debatten förenklar en komplex fråga och ser en orsak i mediernas hantering av den: i morgonsoffan ska allting avhandlas så snabbt att man automatiskt hamnar på nivån ”fint eller fult”.

Personligen säger sig Eric Norin nu vilja bidra till en fördjupning av debatten. Att ”tänka gammalt” är för honom ett sätt att bygga en hållbar stad.

– Vi har mycket att lära av hur mycket närmare naturen vi både levde och byggde för bara två-tre generationer sedan.

Arkitekten Robert Lavelid bidrog nyligen till stadsbyggnadsdebatten med boken ”Koden för en bra stad”, där han poängterar hur viktigt det är med en helhet. Stadsutveckling handlar inte bara om fasader utan om skala och proportioner: hur gator, torg, grönytor och hus placeras ihop.

I Arkitekturupproret ser han en i grunden sund reaktion mot dagens lågkvalitativa massbyggande. Men att varken Arkitekturupproret eller arkitektkåren velat ta den debatten med byggbranschen är ett minst lika stort problem som fokuset på fasadestetiken. Det är detta, tillsammans med ett medieklimat inriktat på ”klickvänliga” nyheter, som orsakat det läge vi nu befinner oss i, menar Lavelid.

Vem vinner då på en polariserad arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt?

– Det är knappast ”folket” utan snarare Arkitekturupproret och populistiska politiker, svarar Robert Lavelid:

– Det är därför det är hög tid att nyansera och fördjupa debatten.

Categories
Kultur

Alien: Jag åldras som en sushi

Det där med att man är vad man äter är inget nytt. Det insåg jag och mina vänner redan som studenter, när vi såg hur våra kroppar blev blekare och dallrigare ju mer snabbnudlar vi tryckte i oss.

Snabbnudlarna har inte utvecklats nämnvärt sedan dess, utom att det numera finns varianter med smak av kimchi.

Med sushin är det en helt annan sak, och även om jag inte har blivit en sushi –eller är det minsta lik en risboll – har ändå sushins och min utveckling gått hand i hand.

Jag åt min första sushi på en tvärgata till Sveavägen i början på 90-talet i sällskap med min violalärare. Jag var ung, oövervinnerlig och det skulle sushin också visa sig vara. Möjligen kan man säga att sushins framgångar blivit större än mina, men jag har ändå klarat mig hyfsat.

Sushin slog igenom stort i Eskilstuna, ungefär samtidigt som jag kom dit och slog igenom som nyutexaminerad journalist och redigerare. Min chefredaktör gjorde på en konferens en stor sak av just detta. Ja, inte att jag hade kommit dit utan att just sushirestauranger var den sortens restauranger som ökade snabbast.

Nu är sushin och jag mer medelmåttiga

Sedan drog vi till Stockholm och blev hippa, sushin och jag. Jag blev redaktör och krogtestare på den stora tidningen ungefär samtidigt som den första riktigt nyskapande sushirestaurangen öppnade. I stället för de slentrianbitar med lax och räka som dominerade utbudet (och fortfarande dominerar, fast toppade med chilimajo) fick man ”fantastiska små konstverk, smakmässigt väl genomtänkta och utsökt presenterade” som vi skrev.

Nu är sushin och jag mer medelmåttiga. Det finns en lokal sushikrog i nästan vartenda kvarter, de är intill förväxling lika och ungefär lika spännande som en tisdagskväll i februari.

Men det som verkligen bekräftade min teori om att jag åldras i takt med sushin var en upptäckt på vårt lokala sushihak (som för övrigt sade sig förmedla ”unika, hälsosamma och smakrika matupplevelser” – det låter exakt som jag, eller hur?) De hade plötsligt en ny rätt på sin meny, en sushivariant jag aldrig tidigare sett –men som jag kunde identifiera mig mycket starkt med.

Dessa bitar, med snabbt halstrad lax, ris och tartarfyllning hette nämligen ”mysdröm”. Smaka på det: Mysdröm. Inget ord kunde beskriva mig bättre.

Läs mer: Så gör du din egen sushi

Categories
Kultur

Maria Schottenius: Haveriet i skolan måste få ett slut

Jag får inte in det i skallen. Ett rikt land, som satsat på välstånd och jämlikhet, har raserat sin skola och offrat generationer av unga människor som helt i onödan förlorat allmänbildning, ämneskunskaper och avgörande redskap som krävs för att bli fungerande medborgare.

Det började bra. 1946 års skolkommission ville bereda väg för de människor som på grund av fattigdom och andra omständigheter inte fått någon utbildning förutom folkskolan. ”Begåvningsreserven” kunde mobiliseras. Sverige hade pengar, tillväxtkurvan steg.

Men på 60-talet när grundskolan infördes och skolplikten förlängdes kom det grus i maskineriet. Bildningstörst ersattes av skoltrötthet.

Svaret blev då inte att anpassa skolan efter elevernas intressen och ambitioner. Tvärtom, alla skulle pressas genom samma tratt. Efterhand tog man dessutom bort de differentieringar som funnits via särskild och allmän kurs. Nej, här skulle ingen urskiljning ske (ojämlikt), alla skulle läsa samma kurs på samma tid. Så är det fortfarande och det har aldrig fungerat.

Socialdemokratin, påverkad av 68-stämningarna, bär en stor skuld, förblindad av aversion mot avigsidorna med den gamla, auktoritära skolan.

Det skapades ett utbildningssystem som såg ner på yrkesförberedande linjer. De som ville bli hantverkare, vilka till skillnad från alla löshästar med fil kand verkligen efterfrågas i arbetslivet, fångades inte upp. Arbetarpartiet ville uppenbarligen inte att deras barn skulle bli arbetare.

Jag ringer upp Hans Albin Larsson, professor i historia och utbildningsverksamhet, som ägnat sitt yrkesliv åt skolfrågor. Han påminner om 70-talets ekonomiska kris, då det plötsligt gällde att effektivisera. ”Den nya pedagogik som lanserats, passade perfekt. ’Progressivismen’ tolkades som att ämneskunskaper kunde man både ha och mista. Kunskap skulle skapas i mötet mellan människor. Viktigast var då lärandeprocessen, som kunde ske utan speciellt ämnesinnehåll.”

Nu sladdade skolan. Samtidigt som kostnader skulle kapas blev simsalabim ämneskunskaper onödiga, läxor och betyg förkastliga.

Eftersom lärare kostar pengar kunde man bli av med lärare genom att klumpa ihop ämnen. Det krävdes bara en SO-lärare, inte fyra, i samhällskunskap, historia, religion och geografi.

Ambitionsnivån vad allmänbildade kunskaper beträffar växlades ner år efter år. Staten drog sig tillbaka och för att göra lärarna underställda kommunpolitiker, fick Ingvar Carlsson anlita en kommunalpolitisk torped från Katrineholm – Göran Persson.

På det kom införandet av friskolor, där utländska koncerner tillåts mjölka svenska skattebetalare på miljarder. Karin Grundberg Wolodarski kartlägger i den kommande boken ”Experimentet” (april) vilka beslut som lett fram till denna situation. Läs också gärna Emma Leijnses ”I en annan klass”, Sydsvenskanskribenten som har följt skolan i många år.

Hur horribelt det svenska skolexperiment än är, gör välinformerade föräldrar begripligt nog vad de kan för att deras barn ska hamna i en klass där det är ordning. Inte förlorade läroår i en stökig skola där trettio elever med vitt skilda förutsättningar ska manövreras av lärare som måste jobba i upp och nedvända världen.

Det är knappast läraren som går till rektor om det är problem med en elev. Det är eleven som går till rektorn och gör kränkningsanmälan. En ledning som rullar sig i stoftet för att inte elever och föräldrar ska ta sin Mats ur skolan och försvinna med sin skolpeng.

Det svenska skolhaveriet gör alla utom skolkoncernerna till förlorare.

Läs fler krönikor och andra texter av Maria Schottenius

Categories
Kultur

Tv-serien ”Grannar” kan läggas ner efter 36 år

Det australiska sändningsbolaget Network Ten håller ett möte med tv-teamet under söndagen och säger att man arbetar för att hitta en lösning.

Många kända ansikten har medverkat i serien, som Kylie Minogue, Natalie Imbruglia, Russell Crowe, Margot Robbie, Luke och Chris Hemsworth, Guy Pearce och Heath Ledger.

I april 2020 tog produktionen en tre veckors inspelningspaus på grund av coronapandemin, men har sedan dess filmat utan avbrott.

Omkring 1,5 miljoner britter tittar på tv-serien dagligen.