Categories
Film

Recension: ”Comedy queen”

Drama

”Comedy queen”

Regi: Sanna Lenken

Manus: Linn Gottfridsson. I rollerna: Sigrid Johnson, Oscar Töringe, Anna Bjelkerud, Ellen Taure, Camila Bejarano Wahlgren Doreen Ndagire, Iggy Malmborg m fl. Längd: 1 tim 34 min (från 11 år. Språk: svenska. Biopremiär

”Mamma, jag vill inte vara som du. Jag vill inte vara deprimerad och dö. Jag vill överleva.” Tolvåriga Sasha är lämnad, eller kanske snarare ber att få bli lämnad, med sorgen efter en mamma som tagit livet av sig. Till skillnad från sin pappa Abbe som gråter oavbrutet, krishanterar hon genom att uttala överlevnadsstrategier som ligger så långt bort från mammans person som möjligt. Det handlar om alltifrån hår (bort med det, liknar hennes) bokläsning (nej, det var mammans hobby) och att vilja ståuppkomiker (för att få pappa att skratta igen).

”Comedy queen”, som bygger på Jenny Jägerfelds Augustnominerade roman från 2018, är en alldeles underbar filmatisering. Den pendlar så imponerande säkert mellan tårdrivande snyftare och leendeframkallande, värmande feel good. Men utan att bli vare sig överdrivet sentimental, förlora sig i tragedin eller bli ytligt Hollywood-käck.

Att göra film för den knepiga målgruppen i gränslandet mellan barnliv och tonår är en svår konst, många har misslyckats. Men Sanna Lenken, som tidigare regisserat familjedramat ”Min lilla syster” och succéserien ”Tunna blå linjen”, har hittat ett tonfall och ett anslag som fungerar så gott som perfekt.

”Comedy queen” är en film som man gärna vill se med någon lämplig i målgruppen, men i brist på medföljande mellanstadieelev fungerar filmen även för en vuxen publik. Lenken hanterar både ljus och mörker med samma säkra hand, även om det innebär att ta med sig åskådarna in ganska outhärdliga tillstånd. Manusförfattaren Linn Gottfridsson har även skrivit manus till ett annat starkt sorgedrama med ungt fokus, ”I taket lyser stjärnorna”, tycks väldigt trygg i tematiken.

Sigrid Johnson är suveränt välregisserad i rollen som Sasha och bär filmen på sina smala axlar. En kantig rollfigur som tampas med så mycket, framför allt att slippa förlora sig i mammalängtan även om det innebär att hon inte kan möta sin pappa där han befinner sig. Hon är både rörande och uppmuntrande, ett litet kraftpaket som man inte kan ta ögonen ifrån, även om det först är urjobbigt att bevittna hennes stapplande försök att vara rolig inför publik mitt i alltihopa. Scenerna från en ståuppklubb på Söder är för övrigt både fina och överraskande.

Oscar Töringe (den kärlekstörstande polisen Magnus i ”Tunna blå linjen) har kanske inte lika mycket att jobba med, och dras med en något väl oklädsam buskig frisyr. Men han gör ändå en känslomässigt stark insats som pappan som tappat både karta och kompass i livet, men ändå kämpar på. Som grädde på moset är ”Comedy Queen” också en väldigt fin Stockholmsskildring, vilket inte är så vanligt. En drivet berättad, tidlös, blivande klassiker i sin genre.

Se mer. Tre andra svenska barn- och ungdomsfilmer: ”Eva & Adam” (2001), ”Tusen gånger starkare” (2010), ”Jag saknar dig” (2011).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Categories
Film

Intervju: Sanna Lenken och Oscar

För sex år sedan vann Sanna Lenken en Kristallbjörn i Berlin för långfilmsdebuten ”Min lilla syster”. Nu är hon tillbaka i den tyska huvudstaden för att ta en ny Kristallbjörn med premiäraktuella ”Comedy queen”. Filmen som baseras på Jenny Jägerfelds roman kretsar kring den unga Sascha (Sigrid Johnson) som försöker kommer över sorgen efter sin mammas självmord och drömmer om en karriär som ståuppkomiker. En av hennes stora drivkrafter är att få sin pappa (Oscar Töringe) att skratta igen eftersom hon hör att han smyggråter i duschen.

–Jag blev berörd på samma sätt som när jag läste manuset till ”Tunna blå linjen”. När jag får tårar under läsningen och känner att rollfigurerna går rakt in i hjärtat så går jag på min intuition, ler Sanna Lenken som tvingas göra intervjuer på skärm från köket i Aspudden söder om Stockholm.

Allt började med att hon fick ett exemplar av Jenny Jägerfelds bok av producenten Anna Anthony (”Jalla! Jalla!”, ”Unga Astrid”).

–Det är något med Jägerfelds rollfigurer som påminner om hur jag själv försöker skriva om flickor –att de ska få vara hela människor, inte stereotyper. Men eftersom jag även har gjort en polisserie så är jag ju inte bara en flickregissör, äsch nu lät det väldigt snuskigt, säger hon.

Som regissör skyggar hon inte för de tunga och svåra ämnena. Om ”Min lilla syster” kretsar kring ätstörningar, syskonkomplex och sönderfallande kärnfamiljer, så skildrar ”Comedy queen” en decimerad familj som försöker hitta ljuset efter djupaste sorg. Lenken menar att det mesta hon gör skulle kunna klassas som ett slags själv­terapi.

– Båda mina föräldrar förlorade sina pappor i ganska unga år. Så jag har alltid burit med mig känslan av att livet är skört, det är en tunn linje mellan liv och död. Allt kan förändras på nolltid. Det har gjort mig rädd, men samtidigt har jag dragits till detta, säger hon och fortsätter:

– Det kan ses som lite fult att prata om sitt skapande som självterapi, men för mig är det helt självklart att berätta om smärta, sorg och saker som berör. Det är ju jävligt tufft att vara människa, men samtidigt finns det ju också ljus, hopp och lust. Om detta inte ligger under berättelsen blir det svårt för mig att gå i gång, säger Lenken.

Som regissör är hon fast förankrad i den naturalistiska spelstilen, men jämfört med ”Min lilla syster” har ”Comedy queen” även en mer förhöjd känsla.

– Jag gillar socialrealism och det ärliga i det berättandet, men samtidigt finns det en utmaning i att skapa en förhöjd ton. I manuset till ”Comedy queen” finns en viss konstruktion som gör det lättare. Att kunna säga att en rollfigur gör en tydlig resa – både en inre och yttre är perfekt när man ska pitcha manuset för finansiärerna, ler Sanna Lenken.

Under åren har hon utvecklat ett sätt att testa gränserna i varje scen för att se hur långt man kan gå utan att det slår över åt ena eller andra hållet.

– Både Rebecka Josephson i ”Min lilla syster” och Sigrid Johnson i ”Comedy queen” har fått riktigt matiga roller som pendlar mellan skratt och sorg, tårar och leenden. Många regissörer fegar ur så mycket att det ofta blir underspelat, men jag försöker i alla fall spänna regimusklerna så mycket jag kan utan att hamna i det teatrala, säger hon.

Parallellt med filmfestivalen i Berlin förbereder hon sig för att regissera finalavsnittet av ”Tunna blå linjen 2”. Inspelningen av andra säsongen har kommit mer än halvvägs och kommer att ha premiär på SVT i höst.

– Jag tror att serien har blivit så populär för att tittarna upplever att det finns en personlig avsändare bakom. Cilla Jackert är en väldigt smart manusförfattare som utan att skriva en på näsan smyger in samtidsfrågor som berör oss alla. Och kärlekshistorien mellan Sara och Magnus är ett perfekt lockbete. Vi tröskade igenom blickarna och smygflörtandet.

Oscar Töringe är överförtjust i att ha återförenats med Sara (Amanda Jansson) och resten av ensemblen.

–Det har varit som en nyförälskelse. Trots det praktiska trasslet med pandemin har det varit en underbar stämning på inspelningen. Det var bara att snöra på sig kängorna och sätta i gång. Alla vill höja ribban för den nya säsongen och inte bara mjölka vidare, säger Oscar Töringe.

I andra säsongen tillkommer det också nya figurer som kommer att röra om i grytan.

–Det häftiga är också hur de lokalpatriotiska malmöiterna har tagit den till sitt hjärta. När vi är ute på stan och spelar in scener så är det hela tiden folk som tutar, hejar, ropar och tackar oss för att vi är där. Vi kanske har lyckats med det som till exempel ”Bron” inte lyckades med – att skildra Malmö som stad.

–Men också de stora frågorna om livet och kärleken, och om det är värt alltsammans. Min rollfigur har ju varit i yttre tjänst i tio år, är luttrad på gränsen till cynisk. Så det är intressant att undersöka vad detta gör med en människa.

Han berättar hur han har fått en större förståelse för polisen efter arbetet med serien.

– Även om jag personligen inte haft några dåliga erfarenheter av poliser, så har jag vänner som har det. Visst kan det finnas bufflighet och en speciell kåranda bland vissa individer, men jag har fått upp ögonen för hur polisen är ett kitt som håller ihop samhället och är enormt viktig för många socialt utsatta – det där dagliga arbetet som är bortom våld, demonstrationer och tjuv och polis-grejen.

Han ser inga större likheter mellan Magnus i polismössa och den snälla hipsterpappan Abbe med svart keps i ”Comedy queen”.

–Nej, egentligen inte, men jag är glad att folk ser att jag kan göra helt olika saker. Många har förknippat mig med Magnus i ”Tunna blå linjen” och de blir konfysa när de inser att jag har en annan dialekt och frisyr – att jag inte var Magnus. Och Abbe är ju verkligen en annan sorts gubbe …

I ”Comedy queen” fastnade han för ”den fina skildringen av en far-dotter-relation”. Han hyllar också sin unga medspelare Sigrid Johnson som tidigare har gjort sketcher i Melodifestivalen och medverkat i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” och julkalendern ”Tusen år till julafton”.

–Vi har en fin personkemi som visade sig redan under provfilmningen. Vi har samma humor, trivs bra tillsammans och förstår varandra. Sigrid är en enormt lyhörd och lyssnande skådespelare. Det är ljuvligt, man kan slänga vad som helst på henne och hon gör något av det.

Sanna Lenken

Född 1978 i Göteborg, bor sedan länge i Stockholm. Utbildad vid Dramatiska institutet i Stockholm och European Film College i

Danmark. Långfilmsdebuterade 2015 med ”Min lilla syster” som vann Kristallbjörnen i Berlin och Guldbaggenominerades för bästa regi och bästa manus. Var huvudregissör för ”Tunna blå linjen” på SVT och ”Thunder in my heart” på Viaplay.

Ligger också bakom den Guldbaggenominerade kortfilmen ”Äta lunch” (2014) och novellfilmen ”Nattbarn” (2018).

Tävlar på Berlins filmfestival med ”Comedy queen”.

Oscar Töringe

Född 1983, uppvuxen i Lund, utbildad vid Fridhems folkhögskola i Svalöv och Teaterhögskolan i Stockholm.

Fick sitt stora genombrott i ”Tunna blå linjen” 2021. Har tidigare medverkat i tv-serier som ”Top dog”, ”Maria Wern”, ”Störst av allt”, ”Syrror”, ”Beck” och norska ”Atlantic crossing” där han spelade prins Carl Bernadotte.

Har även spelat i en rad teateruppsättningar, däribland Skillinge teater på

Österlen och på Unga Klara i Stockholm. Ska spela i Alexander Mørk-Eidems ”Musikstudion” (arbetsnamn) som har premiär i oktober på Stadsteatern i Stockholm.

Har också en roll i ”Ufo Sweden” (premiär i jul) av filmkollektivet Crazy pictures som gjorde actionfilmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Categories
Film

Joachim Trier om dubbla Oscarsnomineringen

Norska succéregissören Joachim Trier är mer skakad än rörd. Det är bara några timmar sedan som han följde den direktsända presentationen av årets Oscarsnomineringar tillsammans med sina producenter, medförfattaren Eskil Vogt och skådespelarna Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie.

– Vi var väldigt nervösa över om vi ens skulle överleva den sista gallringen i klassen bästa internationella film – så nomineringen för bästa manus kom som en fullständig överraskning. Fantastiskt! utbrister Joachim Trier som sitter i en taxi Oslo.

Han har just kommit hem efter en hektisk Oscarskampanj i USA där ”Världens värsta människa” fått massivt kampanjstöd av kollegor som Paul Thomas Anderson, Judd Apatow, Isabelle Huppert och Cameron Crowe. Filmen har också tagits emot med öppna armar av både de amerikanska filmkritikerna och biopubliken. Trier har just fått veta att hans film har haft en av de 20 starkaste öppningarna någonsin på bio för en icke engelskspråkig film i USA.

–Det känns som om filmen surfar fram på en kärleksvåg i USA. Mest glädjande är att det tycks finnas en kärlek till biofilmen efter pandemin och att publiken tar vår film till sina hjärtan. Filmen handlar mycket om identitet och jag tror att pandemin har fått många ompröva saker och ifrågasätta sina liv precis som Renate Reinsves rollfigur gör i filmen, säger Joachim Trier till DN.

”Världens värsta människa” kretsar kring Julie (spelad av Renate Reinsve), en rebellisk, rolig och rörande romantisk antihjältinna på jakt efter kärlek och identitet i Oslo. I filmen slits hon framför allt mellan två helt olika manstyper: Aksel, en cool och anarkistisk äldre serietecknare (Anders Danielsen Lie) och Eyvind (Herbert Nordrum) en antiintellektuell och impulsstyrd barista. Filmen är det femte samarbetet med parhästen Eskil Vogt. Tidigare har de också skrivit manus till långfilmer som ”Louder than bombs”, ”Thelma”, ”Oslo, 31 augusti” och ”Repris”.

–Jag tror att anledningen till att Eskil och jag har lyckats är en kombination av två saker: Att vi båda är väldigt upptagna av form och är en del i en filmtradition –och att vi samtidigt är väldigt personliga. Eftersom vi känner varandra så väl så vågar vi vara helt privata, dela våra hemligaste rum och förbjudna tankar med varandra på ett öppet sätt utan att döma. Vi är helt trygga med varandra eftersom vi har varit vänner genom åren – i både nöd och lust. Jag tror att detta har spillt över på våra rollfigurer, säger Joachim Trier.

Den 27 mars har de alltså chansen att vinna sin första Oscar i Kodak Theatre i Los Angeles. I manusklassen ställs de mot Kenneth Branaghs ”Belfast”, Adam McKays ”Don’t look up”, Zach Baylin ”King Richard” och Paul Thomas Andersons ”Licorice pizza”.

–Även om jag och Eskil har arbetat tillsammans under hela 2000-talet och har ingen av oss förväntat sig att få sitta tillsammans på Oscarsgalan. Jag minns när jag satt uppe på nätterna och tittade på galan så detta kommer att bli morsomt, även om jag inte är någon stor anhängare av att man ska konkurera med varandra på det här sättet, säger Trier.:

I slaget om bästa internationella film matchas ”Världens värsta människa” bland annat mot två hajpade filmer; Ryusuke Hamaguchis japanska ”Drive my car” och Jonas Poher Rasmussens danska ”Flykt” som båda samlat på sig tre nomineringar vardera.

–Det är ett tecken på att Oscarsakademin utökat antalet medlemmar utanför USA vilket är ett väldigt lyft för den internationella filmen. Jag har inte hunnit se alla nominerade filmer, men är väldigt förtjust i Paul Thomas Andersons ”Licorice pizza”. Och framför allt danska ”Flykt” – en riktig kjempegrejt film!

”Världens värsta människa” är årets bästa film

Joachim Trier: ”Det var frigörande med sexscener ur en kvinnas perspektiv”

Renate Reinsve: ”För många valmöjligheter i kärlek och karriär kan göra oss rastlösa och ensamma”

Categories
Film

Här är alla vinnarna på Göteborgs filmfestival 2022

Den danska långfilmsdebutanten Tea Lindeburg vann på lördagskvällen filmvärldens största pris, om man ser till summan. Hennes kostymdrama ”Du som er i himlen” belönades Drakenpriset för bästa nordiska film som innefattar hela en miljon svenska kronor. Det visuellt anslående dramat bygger på en roman från tidigt 1900-tal, en dansk litterär klassiker signerad Marie Bregendahl. Filmen utspelar i sig 1800-talets djupt religiösa och vidskepliga bondesamhälle och kretsar kring en 14-årig flicka som drömmer om att gå i skolan men som blir hindrad när ett nytt syskon ska komma till världen.

Bland konkurrenterna i den nordiska tävlingen återfanns bland annat den Oscarsheta, finska roadmovien ”Kupe nr 6” som prisades i några andra kategorier. Den ryskspråkiga drastiska tågfilmen, som börjar i Moskva och slutar i Murmansk, vann såväl pris för bästa skådespelare (Seidi Haarla) som det internationella kritikerpriset (går upp på biograferna nästa vecka).

Eskil Vogts omtalade norska psykothriller ”De oskyldiga”, som också tävlade om det nordiska priset, charmade tittarna stort och vann bland annat publikpriset för bästa nordiska film. Det skrämmande dramat om förortsbarn med superkrafter får vanlig biopremiär den 18 februari.

Priset för bästa internationella film gick i sin tur till det belgiska skolgårdsdramat ”Playground” regisserad av ännu en långfilmsdebutant, Laura Wandel. Filmen är Belgiens Oscarsbidrag och kretsar kring ett syskonpar som råkar illa ut i en hård barnvärld där de vuxna är alltför långt borta. Den enda svenska långfilmen som prisade under festivalen blev Felix Herngrens kommande dramakomedi ”Dag för dag” med Sven Wollter i sin sista roll. Här finns också Martina Haag och William Spetz på rollistan.

Vinnarna på den 45:e filmfestivalen i Göteborg

Drakenpriset för bästa nordiska film: Tea Lindeburgs ”Du som er i himlen”

Bästa skådespelare: Seidi Haarla för rollen som Laura i ”Kupé nr 6”

Publikpriset bästa nordiska film: ”Eskil Vogts: ”De oskyldiga”

FIPRESCI-priset: Juho Kuosmanens ”Kupe nr 6”

Sven Nykvists pris för bästa foto: Sturla Brandth Grøvlen för fotot i ”De oskyldiga”.

Bästa nordiska dokumentär: Simon Lereng Wilmonts ”A house made of splinters”

Ingmar Bergmans internationella debutpris: Kaltrina Krasniqis ”Vera dreams of the sea”

Bästa internationella film: Laura Wandels ”Playground”

Svenska kyrkans pris: Felix Herngrens ”Dag för dag”

Startsladden, för årets bästa kortfilm: SaraKlara Hellströms ”Bromance”

Årets internationella hederspris: Luca Guadagnino

Årets nordiska hederspris: Rebecca Ferguson

Läs mer: Filmfredag intervjuar den finske regissören Juho Kuosmanen som gjort ”Kupé nr 6”.

Categories
Film

Hanna Fahl: Joss Whedons försvar är att han inte fick ligga

Nyligen publicerade Vulture den första stora och djuplodande intervjun med regissören Joss Whedon sedan anklagelserna mot honom briserade för något år sedan. Skådespelarna Ray Fisher och Gal Gadot sade att han betett sig på ett sätt som var ”gross, abusive, unprofessional” under inspelningen av ”Justice league”. Senare vittnade Charisma Carpenter, som spelade i Whedons genombrotts-tv-serier ”Buffy the vampire slayer” och ”Angel”, om att hon trakasserats och att han bland annat kallat henne ”fet” när hon var gravid. Flera andra ”Buffy”-skådespelare backade upp henne. Dessutom hade Whedons exhustru flera år tidigare i ett öppet brev beskrivit hur regissören hycklade med sin feministiska image, att han haft sexuella relationer med yngre kollegor i åratal.

Journalisten Lila Shapiro gör ett fantastiskt jobb med intervjun. Hon försöker berätta hela historien. Om en regissör som älskats för sitt nydanande sätt att skildra unga kvinnor i bred tv-underhållning, ”Buffys” stilbildande dialog, smartheten och värmen. Om en människa bakom fasaden med ett rent fascinerande oidipuskomplex och en problematisk kvinnosyn. En brutal chef som dessutom utnyttjat ojämna maktbalanser för att få sex.

Joss Whedons fall från tronen är inte rent och tydligt, här finns inga anklagelser om brott mot lagen, utan mot moralen. Det gör det inte mindre intressant. Och det mest slående i intervjun är inte reporterns noggrant underbyggda redogörelser av händelseförlopp, utan Whedons egna ord: Han ”var tvungen” att ligga med kvinnorna han hade affärer med under ”Buffy”-åren. Han var ”oförmögen” att motstå. Han var omgiven av den sortens vackra unga tjejer som aldrig gett honom uppmärksamhet när han var ung. Hade han inte sex med dem nu, skulle han ”alltid ångra det”.

De här orden, nästan spöklikt exakt, har ekat genom offentligheten under svallvågorna efter metoo. De hörs i SVT:s dokumentär ”Persona non grata” om Soran Ismail, där han förklarar sitt sexuella beteende som vuxen med att han som ung var osäker och nobbades av de snygga tjejerna. De yttras av Fredrik Virtanen, som när SvD:s Erika Hallhagen i en intervju konfronterar honom med att ha kallat hennes pojkvän för öknamn och suttit och väntat utanför hennes hotellrum trots att hon sagt att hon inte ville ha sex med honom: ”Det var väl ett försök att ragga, fast jag inte vågade. Man får inte glömma den aspekten. Oss osäkra pojkar som började lyssna på rock för att vi inte fick ligga.” Och –som DN:s Elsa Kugelberg påpekat i en krönika (7/4 2021) –i incelterroristen Elliot Rodgers manifest innan han dödade sex personer och skadade 14 andra.

Mycket har redan sagts om den här retoriken, om hur den förutsätter äganderätt, om det självklara tonfall dessa män har när de förklarar att de som unga berövades det sex de förtjänat och att det rättfärdigar senare handlingar. Om mäns sexualitet, om samhällets fixering vid parrelationer och sex.

När jag läser intervjun med Joss Whedon tänker jag, vid sidan om allt detta, också på vår syn på tonåren, på den betydelse denna försvinnande korta period tillmäts. Att det är dramatiska år medan de pågår är en sak. Den som är mitt uppe i dem har svårt att se att drömmen om de lyckade tonåren är en chimär och att sanningen är att nästan alla lider och nästan ingen får ligga, åtminstone inte på något njutbart sätt. Men att som vuxen fortfarande känna sådan avund, bitterhet, över en (brist på) erfarenhet som delas av nästan alla –hur kan denna parentes i ett mänskligt liv upplevas som så definierande? Hur kan det för dessa individer framstå som ett logiskt och rimligt försvar för, ja, nästan vilket vuxet beteende som helst?

Kanske är det inte en slump att Joss Whedon fick sitt stora genombrott just med ungdomsserier. Jag tycker fortfarande att ”Buffy” är briljant, men jag undrar om det finns något i både hans och publikens, min, besatthet av tonårsskildringar som inte är helt sunt.

Läs fler texter av Hanna Fahl och fler kulturkrönikor