Om Sverige ska göra sitt för att möjliggöra klimatomställningen måste vi öppna fler gruvor. Det är en realitet som inte alla vill acceptera, men det gör den inte mindre sann. Sverige har stor geologisk potential att bryta mineral och metaller som är avgörande för att klara elektrifieringens teknikskiften, exempelvis neodym, grafit och kobolt. Dessa behövs för att producera sådant som vindkraftverk, elbilar och för att utveckla annan nödvändig energilagring.
Givetvis måste målet i framtiden vara att försörjningen blir cirkulär, det vill säga att de metaller som redan utvunnits återanvänds. Men dessvärre är återvinningsmöjligheterna i dag inte ens nära att täcka behoven.
Inom Miljöpartiet finns ett dogmatiskt motstånd till alla sorters gruvplaner, vilket skapade interna slitningar under tiden i regeringsställning med Socialdemokraterna. De statliga utredningar som tillsattes för att förbättra förutsättningarna för att bryta metaller blev försenade eller tandlösa eftersom partierna inte kunde enas om direktiven. Sverige har flytt sitt ansvar.
Det har inte bara varit dåligt för klimatomställningen. Kinas geopolitiska position har stärkts eftersom den stora merparten av metallerna i dag exporteras därifrån. Etiskt är Sveriges hållning orimlig eftersom gruvverksamheten sker i länder med fruktansvärda arbetsvillkor. Vi är beroende av metallerna i vår omställning men gör inte vad vi kan för att bryta dem på ett ansvarsfullt sätt. Den typen av ”inte på min bakgård”-mentalitet går inte att försvara.
Sverige ska inte ha en ordning där vissa regioner bryter metaller och producerar batterier till elbilar som sedan endast storstadsområdena har möjlighet att nyttja.
Nu har den nye näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson signalerat att Socialdemokraterna i egen regeringsställning är beredda att ta steg framåt. Det är bra, den sortens viljeriktning har efterfrågats länge. Men det måste ske på rätt sätt.
Socialdemokratin och arbetarrörelsen måste göra glasklart vad som är gruvpolitikens främsta syfte kommande decennier: att främja klimatomställningen och genom det skapa jobb med bra villkor i Sverige. De bolag som verkar eller vill etablera sig här måste förstå att vi kräver socialt ansvarstagande och långsiktighet. De ekonomiska mervärden som ökad brytning skapar måste komma lokalsamhällena till del.
Gruvorna ska uppfylla hårda miljökrav. De bolag som är beredda att kroka arm på det sättet ska i sin tur veta att politiken står redo att göra de samhällsinvesteringar som krävs för att fossilfria brytningsmetoder ska bli lönsamma, inte minst vad gäller infrastruktur, stöd till teknikutveckling och kompetensförsörjning.
Beslut om nya gruvor måste styras av en pålitlig systematik som prioriterar omställningens behov. När regeringen nu inom kort ska ge besked om brytning i Kallak är det påtagligt att sådan ordning och reda saknas. Det finns till exempel stora frågetecken kring huruvida järnmalmen som ska utvinnas – som kommer i pulverform – är användbar för de svenska anläggningar som ska göra övergången till fossilfri stålproduktion.
Socialdemokraterna bör inleda, och gå till val på, en gruvpolitisk omläggning med följande grundkomponenter:
1. Snabbare och mer förutsägbara tillståndsprocesser för brytning av mineral och metaller som identifieras som viktiga för omställningen.
De opålitliga prövningsprocedurer som gäller i dag bromsar investeringar i metallutvinning i Sverige. Miljökraven ska fortsatt vara hårda, men regelverken och myndigheternas resurser måste anpassas för att kunna besluta om tillstånd mycket snabbare. Miljöprövningen bör ske tidigt i processen.
2. Skärpta samverkanskrav för gruvbolag i relation till lokalsamhällen och höjd mineralersättning.
En statlig utredning bör tillsättas för att utforma tydliga samverkansplaner mellan gruvbolag och lokalsamhällen som ska uppfyllas. Ett viktigt syfte är att säkerställa förbättrad välfärd och samhällsservice i aktuella kommuner såväl under tiden då brytningen sker som när gruvan ska avvecklas. Det måste bli konkret vad kommuner och gruvbolag kan förvänta sig av varandra.
Som en del av denna översyn bör en modell för att höja den statliga mineralersättningen – som tas ut på det beräknade värdet av brytningen – föreslås. I dag uppgår ersättningen endast till en halv promille, vilket är alldeles för lågt. Eftersom efterfrågan på omställningsmetallerna väntas stiga enormt kommande decennier kan en höjning på upp till ett par procent generera stabila skatteintäkter som sedan bör tilldelas de kommuner där brytningen sker. Det skulle garantera att en större del av de ekonomiska vinsterna från gruvverksamheten stannar lokalt.
3. Stärkt statligt ansvar för geologisk kartläggning.
Den statliga myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den enda aktören som systematiskt kartlagt de geologiska förhållandena i landet. Det har varit avgörande för svensk gruvnäring. För att vi på ett bättre sätt ska kunna identifiera vilken utvinning som bör prioriteras ur ett omställningsperspektiv måste det arbetet växlas upp. Ytterligare kartläggningar av fyndigheter kan bidra till en helhetssyn kring Sveriges brytning i stället för att allt fokus hamnar på ett fåtal infekterade gruvstrider med höga insatser.
4. Snabb statlig leverans av nödvändig infrastruktur.
Socialdemokraterna bör omgående agera för att lånefinansiera viktiga infrastrukturinvesteringar och koppla dessa till gruvpolitiken och den pågående nyindustrialiseringen. Norrbotniabanan måste färdigställas snabbare. Laddinfrastrukturen i norr måste byggas ut. De ekonomiska förutsättningarna för att göra övergången till eldrivna fordon måste förbättras i fler delar av landet. Sverige ska inte ha en ordning där vissa regioner bryter metaller och producerar batterier till elbilar som sedan endast storstadsområdena har möjlighet att nyttja.
Karl-Petter Thorwaldsson har nu en utmärkt möjlighet att bredda klimatfrågan. En genomarbetad gruvpolitik skulle inte bara bidra till energiomställningen, den kan också minska regionala klyftor, öka sysselsättningen och medverka till att ge Sverige en tongivande ekonomisk position genom elektrifieringsdecennierna.
Mot en sådan politisk offensiv kommer högern inte ha något annat svar än sänkta skatter och otyglad marknadstilltro. Ta den här chansen, Karl-Petter.