Kategori: Dn Debatt

Om Sverige ska göra sitt för att möjliggöra klimatomställningen måste vi öppna fler gruvor. Det är en realitet som inte alla vill acceptera, men det gör den inte mindre sann. Sverige har stor geologisk potential att bryta mineral och metaller som är avgörande för att klara elektrifieringens teknikskiften, exempelvis neodym, grafit och kobolt. Dessa behövs för att producera sådant som vindkraftverk, elbilar och för att utveckla annan nödvändig energi­lagring.

Givetvis måste målet i framtiden vara att försörjningen blir cirkulär, det vill säga att de metaller som redan utvunnits återanvänds. Men dessvärre är återvinningsmöjligheterna i dag inte ens nära att täcka behoven.

Inom Miljöpartiet finns ett dogmatiskt motstånd till alla sorters gruv­planer, vilket skapade interna slitningar under tiden i regerings­ställning med Socialdemokraterna. De statliga utredningar som tillsattes för att förbättra förutsättningarna för att bryta metaller blev försenade eller tandlösa eftersom partierna inte kunde enas om direktiven. Sverige har flytt sitt ansvar.

Det har inte bara varit dåligt för klimat­omställningen. Kinas geo­politiska position har stärkts eftersom den stora merparten av metallerna i dag exporteras därifrån. Etiskt är Sveriges hållning orimlig eftersom gruvverksamheten sker i länder med fruktansvärda arbetsvillkor. Vi är beroende av metallerna i vår omställning men gör inte vad vi kan för att bryta dem på ett ansvarsfullt sätt. Den typen av ”inte på min bakgård”-mentalitet går inte att försvara.

Sverige ska inte ha en ordning där vissa regioner bryter metaller och producerar batterier till elbilar som sedan endast storstadsområdena har möjlighet att nyttja.

Nu har den nye näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson signalerat att Socialdemokraterna i egen regeringsställning är beredda att ta steg framåt. Det är bra, den sortens viljeriktning har efterfrågats länge. Men det måste ske på rätt sätt.

Socialdemokratin och arbetarrörelsen måste göra glasklart vad som är gruvpolitikens främsta syfte kommande decennier: att främja klimat­omställningen och genom det skapa jobb med bra villkor i Sverige. De bolag som verkar eller vill etablera sig här måste förstå att vi kräver socialt ansvarstagande och långsiktighet. De ekonomiska mervärden som ökad brytning skapar måste komma lokal­samhällena till del.

Gruvorna ska uppfylla hårda miljökrav. De bolag som är beredda att kroka arm på det sättet ska i sin tur veta att politiken står redo att göra de samhällsinvesteringar som krävs för att fossilfria brytningsmetoder ska bli lönsamma, inte minst vad gäller infrastruktur, stöd till teknikutveckling och kompetensförsörjning.

Beslut om nya gruvor måste styras av en pålitlig systematik som prioriterar omställningens behov. När regeringen nu inom kort ska ge besked om brytning i Kallak är det påtagligt att sådan ordning och reda saknas. Det finns till exempel stora frågetecken kring huruvida järnmalmen som ska utvinnas – som kommer i pulverform – är användbar för de svenska anläggningar som ska göra övergången till fossilfri stålproduktion.

Socialdemokraterna bör inleda, och gå till val på, en gruvpolitisk omläggning med följande grundkomponenter:

1. Snabbare och mer förutsägbara tillståndsprocesser för brytning av mineral och metaller som identifieras som viktiga för omställningen.

De opålitliga prövningsprocedurer som gäller i dag bromsar investeringar i metallutvinning i Sverige. Miljökraven ska fortsatt vara hårda, men regelverken och myndigheternas resurser måste anpassas för att kunna besluta om tillstånd mycket snabbare. Miljöprövningen bör ske tidigt i processen.

2. Skärpta samverkanskrav för gruvbolag i relation till lokalsamhällen och höjd mineralersättning.

En statlig utredning bör tillsättas för att utforma tydliga samverkansplaner mellan gruvbolag och lokalsamhällen som ska uppfyllas. Ett viktigt syfte är att säkerställa förbättrad välfärd och samhällsservice i aktuella kommuner såväl under tiden då brytningen sker som när gruvan ska avvecklas. Det måste bli konkret vad kommuner och gruvbolag kan förvänta sig av varandra.

Som en del av denna översyn bör en modell för att höja den statliga mineral­ersättningen – som tas ut på det beräknade värdet av brytningen – föreslås. I dag uppgår ersättningen endast till en halv promille, vilket är alldeles för lågt. Eftersom efterfrågan på omställningsmetallerna väntas stiga enormt kommande decennier kan en höjning på upp till ett par procent generera stabila skatteintäkter som sedan bör tilldelas de kommuner där brytningen sker. Det skulle garantera att en större del av de ekonomiska vinsterna från gruvverksamheten stannar lokalt.

3. Stärkt statligt ansvar för geologisk kartläggning.

Den statliga myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den enda aktören som systematiskt kartlagt de geologiska förhållandena i landet. Det har varit avgörande för svensk gruvnäring. För att vi på ett bättre sätt ska kunna identifiera vilken utvinning som bör prioriteras ur ett omställningsperspektiv måste det arbetet växlas upp. Ytterligare kartläggningar av fyndigheter kan bidra till en helhetssyn kring Sveriges brytning i stället för att allt fokus hamnar på ett fåtal infekterade gruvstrider med höga insatser.

4. Snabb statlig leverans av nödvändig infrastruktur.

Socialdemokraterna bör omgående agera för att lånefinansiera viktiga infrastrukturinvesteringar och koppla dessa till gruvpolitiken och den på­gående nyindustrialiseringen. Norrbotnia­banan måste färdigställas snabbare. Laddinfrastrukturen i norr måste byggas ut. De ekonomiska förutsättningarna för att göra övergången till eldrivna fordon måste förbättras i fler delar av landet. Sverige ska inte ha en ordning där vissa regioner bryter metaller och producerar batterier till elbilar som sedan endast storstads­områdena har möjlighet att nyttja.

Karl-Petter Thorwaldsson har nu en utmärkt möjlighet att bredda klimatfrågan. En genomarbetad gruvpolitik skulle inte bara bidra till energi­omställningen, den kan också minska regionala klyftor, öka sysselsättningen och medverka till att ge Sverige en tongivande ekonomisk position genom elektrifieringsdecennierna.

Mot en sådan politisk offensiv kommer högern inte ha något annat svar än sänkta skatter och otyglad marknadstilltro. Ta den här chansen, Karl-Petter.

Statens institutionsstyrelse (Sis) vårdar och behandlar samhällets mest utsatta individer. Den senaste tiden har Sis stått i centrum för en debatt om bristfällig säkerhet och en otrygg vård- och arbetsmiljö. Det framförs både att vi saknar kapacitet att hantera grövre ungdomsbrottslingar, och att våra befogenheter är utdaterade och oetiska. Men våra omfattande satsningar på trygghet och säkerhet ger resultat.

Antalet avvikningar från våra 32 ungdoms- och lvm-hem (missbruksvård) har stadigt minskat de senaste åren. Avvikning innebär att en placerad avviker från antingen institutionsområdet eller bevakad alternativt obevakad permission. År 2019 hade vi totalt 768 avvikningar, för att år 2020 minska till 702. År 2021 var vi nere på 546 stycken. Det är en minskning med drygt 22procent det senaste året. Vi ser ännu bättre resultat när det handlar specifikt om den slutna ungdomsvården (lsu), där vi gått från 26 avvikningar till sex stycken förra året.

Skälen till denna positiva utveckling är en kombination av ett höjt säkerhetsmedvetande samt stärkt teknisk och fysisk säkerhet på våra ungdomshem. Även renodlingen av vårt uppdrag att verkställa lsu bedömer vi har haft en positiv påverkan. Vi har numera säkerhetssamordnare på plats på våra institutioner, och Sis har beslutat att införa strukturerade säkerhetsbedömningar för samtliga placerade. Bedömningarna ger en aktuell och samlad bild av de säkerhetsrisker som kan indikera förhöjd risk för till exempel våld, avvikning och fritagning. Vi har nyligen också beslutat att de sju ungdomshem som verkställer sluten ungdomsvård ska bli fem, i syfte att samla och stärka kompetensen för uppdraget.

Förkortningar

Lsu: Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Lvm: Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Lvu: Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

I debatten hörs röster som vill flytta över ansvaret för lsu till Kriminalvården. Från min horisont ser jag att frågan är mer komplex än hur den ofta framställs. På Sis ungdomshem finns i dagsläget knappt 70 ungdomar dömda till sluten ungdomsvård, varav den stora majoriteten är pojkar. Dessa individer har begått grova brott som hade inneburit fängelse om de varit över 18 år då brottet begicks. Tittar man på de cirka 700 pojkar som 2021 placerades hos oss av socialtjänsten enligt lagen om vård av unga (lvu) utgör kriminalitet alternativt missbruk placeringsgrund eller delvis placeringsgrund i 78 procent av fallen. En stor andel har allvarliga och omfattande psykosociala problem.

Vad dessa siffror berättar för oss är att Sis, med eller utan verkställigheten av sluten ungdomsvård, har att tvångsvårda hundratals kriminellt belastade barn och unga varje år. Samma problematik kommer att kvarstå. Både lvu-placerade och dömda enligt lsu kan vara utagerande, föremål för hotbilder, ha gängkopplingar, missbruksproblem eller vara benägna att avvika.

Våra säkerhetshöjande åtgärder riktar sig mot både lvu och lsu, och Sis är den myndighet som känner dessa målgrupper bäst. Vi har ett uttalat kvalitativt vård- och behandlingsuppdrag med mångårig erfarenhet och breda kunskaper. Sis har en väl resurssatt skola med goda resultat, och hög bemanning. De samhällsförändringar som bland annat inneburit att grovt våld kryper allt lägre ned i åldrarna kräver åtgärder på många håll. En stärkt samverkan är central. För Sis egen del handlar det framför allt om kompetens­utveckling, ett höjt säkerhets­medvetande och att rusta upp våra lokaler. Men detta arbete är påbörjat, och ger resultat.

För att Sis ska lyckas bättre med vårt samhällsviktiga uppdrag och skapa trygga vårdmiljöer är det även viktigt att vi ges rätt verktyg, befogenheter och juridiska förutsättningar. Om ett visst tidigare umgänge har en tydlig negativ påverkan så kan det inte anses ligga i den unges bästa att upprätthålla dessa kontakter. Man ska inte kunna fortsätta att vara aktiv i kriminella miljöer inifrån våra avdelningar. Här välkomnar jag en översyn av regel­verket gällande elektroniska kommunikationstjänster.

Avskiljningar, som innebär att en ungdom eller klient under en kortare tid separeras från övriga på grund av våldsamt beteende, är en av Sis särskilda befogenheter som debatterats under hösten. I likhet med antalet avvikningar ser vi positiva resultat, vilket har sin grund i ett övergripande och målmedvetet arbete. 2020 års siffra om 1 881 avskiljningar har minskat till 1 413 avskiljningar 2021. Att Sis alltså har minskat antalet avskiljningar med nästan 25 procent mellan 2020 och 2021 är glädjande, även om siffran fortfarande är för hög.

Om det inte är möjligt att avskilja placerade som uppträder våldsamt innebär det sannolikt även ett ökat behov av att få polisens hjälp i dessa lägen

Med rätt förutsättningar anser jag att det är möjligt att ytterligare minska antalet avskiljningar, men att helt ta bort möjligheten skulle få stora konsekvenser för Sis att utföra sitt uppdrag. Andra åtgärder för att avvärja farliga situationer skulle behöva införas, med ökad risk för allvarliga skador och minskad rättssäkerhet som följd. Våra medarbetare skulle vara helt utlämnade till bestämmelser om allmänna grunder för ansvarsfrihet (nödvärnsrätten) när de hanterar våldsamma situationer som kan uppkomma inom tvångsvården. Om det inte är möjligt att avskilja placerade som uppträder våldsamt innebär det sannolikt även ett ökat behov av att få polisens hjälp i dessa lägen. En annan konsekvens är de ökade kostnader som förslaget medför, eftersom Sis då skulle behöva ha en högre bemanning och personaltäthet för att uppnå en trygg vård- och arbetsmiljö.

Min uppfattning är att Sis särskilda befogenheter behöver placeras och diskuteras i ett bredare samhälls­perspektiv. Psykisk ohälsa ökar och den mest resurskrävande gruppen barn och unga, som är överrepresenterade i statistiken för just avskiljningar, har komplexa vårdbehov i kombination med funktionsnedsättningar och psykiatrisk problematik.

För många av dessa barn och unga, och även för många yngre kvinnor inom missbruksvården, hade psykiatrin utgjort en mer lämplig vårdform. Att Sis särskilda befogenheter ibland riskerar att användas i situationer där det borde finnas andra och bättre åtgärder är i betydande grad en konsekvens av kapacitetsbrist inom psykiatrin. Frågan om tvångsvård i en tid av ökande psykisk ohälsa är större än Sis. Hela samhället, och alla delar i vårdkedjan, behöver hjälpas åt för att våra mest utsatta ska få en vård som är god och trygg, men också ändamålsenlig och effektiv.

Jag är ödmjuk inför att de utmaningar vi står inför kräver tid, resurser och hårt arbete. Sis är mitt inne i en omfattande utvecklingsfas som kommer att pågå under flera år framöver, och som kommer att märkas av i alla delar av vår organisation. Det är glädjande att de åtgärder vi vidtar leder till positiva resultat och att myndighetens arbete stärker tryggheten för våra barn, unga, klienter och medarbetare.