Categories
Böcker

Recension: Claudia Durastanti berör i ”Främlingar jag känner”

Roman.

Claudia Durastanti
”Främlingar jag känner”

Övers. Johanna Hedenberg
Wahlström & Widstrands förlag, 291 sidor

I dokumentärfilmen ”Hear and now” (2007) följer amerikanska Irene Taylor Brodsky sina döva föräldrar Sally och Paul när de vid 65 års ålder bestämmer sig för att operera in ett cochleaimplantat. Det innebär att signaler leds direkt till hörselnerven så att döva kan höra ljud och tal. Föräldrarna går från en gemensam språkvärld av läppläsning och teckenspråk, till den obegripliga tillvaron av ljud. Särskilt för mamma Sally blir operationen en skrämmande och omskakande erfarenhet. Hennes förtvivlade ”Hello? Hello?” när hon för första gången ska tala till sin nya hörsel ekar av en ensamhet som bara förstärks när hon senare ropar: ”Can anybody out there hear me?”

Amerikansk-italienska Claudia Durastantis självbiografiska roman ”Främlingar jag känner” är en mörkare och vildare tvillingberättelse till Brodskys lågmält intima dokumentär. Också här är de båda föräldrarna döva och försöken att upprätta kommunikation är centralt, men Durastantis familjemytologi är präglad av ständiga uppbrott, av svår psykisk ohälsa och avstånd.

När mamman är tolv flyttar morföräldrarna från södra Italien till Brooklyn utan henne, och på dövskolan där hon är inackorderad tvingar nunnorna barnen att göra ljud med hjälp av tortyr. Alltmer paranoid och med en ständig rädsla för bakhåll blir ett av mammans stora intressen – förutom att måla och dricka alkohol – tarotkort. Och trots att Claudia som vuxen och välutbildad tar avstånd från de vidskepliga spådomarna söker hon upp en tarotsajt på nätet. Hon får veta att för henne är: ”ljuset essensen men mörkret själva ursprunget.”

Durastanti börjar också sin intressant strukturerade berättelse i dödens närhet, hur föräldrarnas kärleksrelation inleds med att de räddar livet på varandra – mamman genom att hindra pappan att hoppa från en bro och pappan ingriper när mamman är på väg att rånas av ett gäng våldsamma killar på gatan. I texten finns hela tiden ett osäkert moment. Är det en roman fylld av påhitt och skrönor eller är det ett försök från Claudia att till skillnad från i barndomens lögnaktiga dagböcker berätta ”sant” om sina båda trassliga föräldrar och sig själv?

För det är en märkvärdig självbiografi – och släktens historia både på mammans och pappans sida är nog för en skruvad familjekrönika i flera band. Men Durastanti skriver komprimerat och tätt i romanen, och berättarjaget håller sig till en början i skymundan när hon formulerar de egensinniga släktingarnas livsresor.

Claudia Durastanti har gett ut tre hyllade romaner tidigare och är verksam som översättare. I ”Främlingar jag känner” återkommer översättning som tema. Att översätta föräldrarnas döva värld till de hörandes, att göra om erfarenheten av en utsatt uppväxt till att verka ”normal” i världen utanför hemmet, att pendla mellan Amerika och södra Italien. Eller att medla mellan föräldrarna som skilt sig men inte riktigt släppt varandra, och att som romanens Claudia göra en klassresa via universitetsstudier och riskera att avslöjas av en beundrad manlig kulturchef genom att ”äta som en fattig”.

Romanen rör sig också i spänningen mellan fiktion och fakta. Föräldrarna delar en stark misstänksamhet mot fiktionen – pappan ser skräckfilmer som dokumentärer, och mamman tolkar låttexter som vittnesmål om verkliga liv. Mammans upprepning ”men är det en sann historia?” plågar Claudia. Språkliga tolkningar kommer ju dessutom att bli hennes yrke. Kärleken till metaforer och ironier går att läsa som ett försök att komma undan sin mammas fångenskap i ordens faktiska betydelse. För Claudias kommunikation med ord som ljud, rytm och musik kan hon inte dela med föräldrarna, som snarare orienterar sig genom något som i romanen beskrivs som tysta demoniska krafter. Intuition, instinkt, kroppar som rör vid varandra. Våld.

Översättaren Johanna Hedenberg har snyggt fångat Durastantis lek med sin amerikansk-italienska bakgrund. Här finns likheter med Valeria Luisellis och Zadie Smiths smarta och samtidsrefererande språk snarare än Elena Ferrante eller Natalia Ginzburg (som Hedenberg också översatt). Claudia Durastanti skriver aldrig sentimentalt, ofta svart humoristiskt, och så småningom öppnar texten glipor till jagets ensamhet och en allvarligare ton tar plats i prosan.

Där är sorgen över föräldrarnas fattigdom och psykiska ohälsa, rädslan att förlora länken till mamman och mista den sköra kommunikation de lyckats upprätta genom åren. Men där ekar också skräcken att bli galen, fasan att träda över gränser utan att bli stoppad. I ”Främlingar jag känner” är det som om Claudia Durastanti ställer frågan ”Can anybody out there hear me?” och romanen svarar med att den gjort maximalt för att skapa och problematisera översättningar och upprätta förbindelser. Det är skickligt och starkt berörande.
Kristina Sandberg är författare och kritiker och ny medarbetare i DN Kultur.

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Categories
Böcker

Recension: Fernanda Melchor om klass och våld i ”Paradais”

Roman

Fernanda Melchor

”Paradais”

Övers. Hanna Nordenhök

Tranan, 173 sidor

I Första Mosebok börjar mänsklighetens lidande med fördrivningen ur Edens lustgård. Här är det tvärtom ankomsten till paradiset som utgör tragedins ouvertyr. En eftermiddag i maj rullar familjen Maroños vita Grand Cherokee in genom grindarna till det gated community som verkligen heter så, Paradais (uttalat på amerikanska). Han är en tv-stjärna, hon den sortens lyxshoppande kändis veckomagasinen gärna viker mittuppslaget åt. I baksätet har de två odrägligt bortskämda ungar. Man anar tidigt, det här kommer att gå riktigt illa.

Fernanda Melchor fick sitt stora genombrott med kollektivromanen ”Orkansäsong”. Ett mäktigt körverk eller en svartskimrande gobeläng som med många röster och en aldrig sinande ström av bilder berättade om helvetet på jorden: en by någonstans i Mexiko, misogynins och homofobins epicentrum, en plats så kontaminerad av machismo att endast våld och död kunde frodas där.

I uppföljaren varieras samma tematik, men berättelsen är denna gång stramare, nedtonad nästan till ett kammarspel, med några få medverkande, en eller två spelplatser bara och ett avskalat, koncentrerat händelseförlopp. Polo heter protagonisten, en tonåring som misslyckats i skolan och nu tvingats ta jobb som allt-i-allo innanför de mycket rikas grindar. Polo klipper gräsmattorna, städar poolen, tvättar bilarna, avlägsnar hundskiten, ogräset, fimparna och papptallrikarna som blev kvar på marken efter någon utomhusfest. I arbetsbeskrivningen ingår också att med machete skära halsen av de kindpåsråttor som likt sorkar gräver upp de annars perfekta trädgårdarna.

Polo avskyr timmarna i paradiset och skulle hellre blivit kriminell. När sysslorna blir för monotona, för förnedrande, dagdrömmer han om en karriär som hantlangare åt den lokala drogkartellen. Han har en kusin i den branschen, men kusinen – några avgörande år äldre och ett slags faderssurrogat – råder Polo att kavla upp ärmarna och fortsätta som hederlig knegare.

Tjock, finnig och utmobbad ägnar Franco dagarna åt att växelvis spionera på grannfrun och konsumera orimliga mängder porr

Eftersom det perspektivet tycks outhärdligt är han öppen för Francos vansinniga plan. Franco är också en tonårig outsider, dock ur överklassen, en av de bofasta i Paradais och granne till den nyinflyttade familjen med det vita vrålåket. Tjock, finnig och utmobbad ägnar Franco dagarna åt att växelvis spionera på grannfrun och konsumera orimliga mängder porr. Snart är han besatt av tanken på att våldta señoran med de klirrande silverarmbanden, och han lyckas övertyga Polo om att de tillsammans ska iscensätta ett överfall. Medan Franco tar sig an grannkvinnan ska Polo tömma villan på värdesaker.

Mer av intrigen behöver inte avslöjas här. ”Paradais” läser man ändå inte för spänningens skull. Utan kanske för den infernaliska konsekvens med vilken Fernanda Melchor naglar fast sin vision av klasshat, kvinnoförakt och dödlig machokultur. I berättelsens utkant skymtar en handfull kvinnor, däribland Polos mamma som han avskyr, en ung släkting som han kanske (eller troligen) gjort med barn, en maffiaboss i ”små cowboystövlar”. Men de är endimensionella bilder bara, statister i en värld som domineras av män och manliga värderingar.

Styrkan hos Melchor, den ambivalenta lockelsen hos denna genomvidriga, ofta frånstötande och ändå oavbrutet suggestiva berättelse, är ett slags tunnelseende. Det enda som existerar på dessa sidor är det manliga medvetandet, den manliga blicken. Och här sker något raffinerat – medan synfältet skenbart reduceras till den där Polos perspektiv (hans envetna jakt på sprit, hans sentimentala längtan efter den morfar som lärde honom fiska) smygs samtidigt allehanda litterära referenser in. ”Den store Gatsby”, Hemingway, Faulkner, García Marquez, Ernesto Sábatos ”Tunneln”, säkert många fler verk som en europeisk läsare missar.

På ett sätt jag inte riktigt förstår – kanske inte heller vill förstå, bara förföras av – sammansmälter denna manliga kanon med Polos tankevärld. Det är som om hans grumliga blick på tingen avslöjar något avgörande, något hittills dolt, i den litterära tradition Fernanda Melchor på en gång för vidare och liksom smular sönder inifrån.

”Paradais” är översatt av Hanna Nordenhök. Man får nästan påminna sig om det, under läsningen, att det faktiskt är en översättning – för den har den där sällsynta kvaliteten som bara de bästa lyckas med, konststycket att förmedla originalet utan skrivbordssvenska, utan några störande filter, bara perfekt gehör.

Läs fler texter av Jens Christian Brandt och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Categories
Böcker

Recension: ”Thomas” och ”Farbröder” är mycket olika böcker

Barnböcker

Anna Höglund

”Thomas”

Lilla Piratförlaget, från 3 år

Teresa Glad

”Farbröder”

Natur & Kultur, från 9 år

Gubbar är på tapeten igen. Engagemanget i män och deras resor, känslomässiga och fysiska, är kanske något som aldrig riktigt stillnar. Visst intresserar vi oss för kvinnoliv – människoliv i allmänhet – också, men det är ju något med gubbarna. Kanske för att män traditionellt inte låter oss veta vad som pågår inom dem, något som kan trigga vilken dramaturgisk kurva som helst. I barn- och ungdomsböcker framstår gubben ofta som svårnådd, sur eller farlig, men som sitter på visdom och vänskap för den som lyckas nå fram till honom.

Kanske är det just denna gåtfullhet som ligger till grund för två nyutkomna titlar: Teresa Glads ”Farbröder” och Anna Höglunds ”Thomas”. Men att den sistnämnda skulle röra någon sorts gåtfullhet får genast dementeras – snarare det mest förutsägbara och ytliga hos en människa.

”Thomas” är nämligen ett personporträtt nedkokat till en pekbok och kretsar kring en liten rundlagd man i gul skjorta och blå shorts, misstänkt lik radiojournalisten Thomas Nordegren. Boken handlar om hans ägodelar: ”Thomas har en mobiltelefon. Det är en smart mobiltelefon.” Han har också en röd liten bil, och snart sitter Thomas i sin röda lilla bil och öppnar garageporten med sin smarta mobiltelefon.

Pekboksformatet är klockrent när det appliceras på en modern man i övre medelåldern. Det är lika träffande som när Anna Höglund (bild) i samarbete med Barbro Lindgren (text) gjorde bilderbok av Shakespeare (”Titta Hamlet”). Och på tal om Barbro Lindgren så finns ju även hos henne en fäbless för små äldre män, med till exempel ”Sagan om den lilla farbrorn” eller karaktären ”Barnfabrorn” i ”Lilla Sparvel”: en gubbe som leker som ett barn, och som de vuxna gärna vill att man håller sig borta ifrån.

Rolig paketering till trots är det lite svårt att förstå vem ”Thomas” är tänkt för. Vuxna? Absolut. Barn? Tveksamt. Det är lätt att beskäftigt sitta och skrocka åt vår högteknologiska och konsumtionsbesatta verklighet och konstatera att gubbar rentav är som barn (Män och deras prylar! Och förresten ser jag vem det är!).

Med den vuxna läsaren som ser referensen skapas en komik som sker över huvudet på barnen, den sparsmakade texten till trots. Bra barnböcker har ofta flera lager och förståelseaspekter, och lever gärna vidare på grund av just dem. Men här är det så tydligt vuxenperspektivet som dominerar, möjligen på barnets bekostnad.

Teresa Glads betydligt mer allvarsamma ”Farbröder” för äldre barn lyckas bättre förena de olika målgrupperna, med perspektiv både för vuxna och för barn. Boken bygger på intervjuer hon gjort med äldre män och är korta nedslag i deras liv; minnesbilder, små anekdoter, drömmar.

Jon som i ungdomen förlorade en flickvän och som nu alltid vill rädda alla; Anders som har dåligt samvete över att han sällan ringer sin mamma; Tor som alltid anpassar sig efter andra; Francis som tagit sig från svår fattigdom till ett liv som läkare; Lasse som har en inre Lisa och många fler.

Teresa Glads lakoniska text och finkänsliga illustrationer fångar deras uttryck av förvirring, osäkerhet, melankoli och utanförskap. Vissa historier stannar kvar mer än andra, vilket får mig att önska färre men mer ingående porträtt. Det nostalgiska eller sorgsna tillbakablickandet på ett liv som inte längre är, men somfinns inom oss, är ju förbehållet de vuxna.Men här finns mycket att hämta även för en läsare vars ålderdom ligger långt borta i framtiden. Identifikation och tröst för den som behöver förstå att mansrollen kan – och får – vara mer än en illasittande tröja.

Läs mer av Emma Holm och mer om barnböcker

Categories
Böcker

Recension av Veronika Malmgrens ”Elise och allting därefter”

Roman

Veronika Malmgren

”Elise och allting därefter”

Forum, 267 sidor

Det är tio år sedan Veronika Malmgren debuterade med ”Gracie”: en roman om utbytesstudenterna Klara och Penelope som ger sig ut på vägarna i Kansas i Penelopes bil, kallad Gracie. Malmgren arbetar som psykolog och känslan för människors sätt att relatera och samtala präglar hennes nya roman, ”Elise och allting därefter”.

Författaren spelar i romanen med tre kvinnor och tre tidsplan: mitten av 1940-talet, mitten av 1960-talet och slutet av 1980-talet. Mitt i vintern 1944 ger sig den unga tyskan Elise och hennes familj i väg på en farofylld flykt, via oskyddade tågvagnar och ändlösa vandringar till fots och sedan båt till Danmark. Där föder Elise dottern Marthe som i mitten av 60-talet, mot modern Elises vilja ger sig av med en äldre, gift man till Sverige. Och Marthes dotter Annie, bosatt i Sverige, som 1988 gör ett besök hos sin släkt i Tyskland.

Romanen börjar ganska vagt, lite dålig styrfart, men tätnar efterhand. Handlingen skruvas åt, spänningen stiger, en del trådar löper samman, andra lämnas. Det är mycket man aldrig får veta, naturligt nog.

Utgångspunkten för berättelsen är en tysk familj med fyra barn. Kriget är på väg att ta slut. Döttrarna är tonåringar och Karl, Elises pojkvän och blivande far till hennes barn, liksom hennes två bröder skickas till fronten i nazisternas armé.

De tre kvinnornas historier varvas i klipp och berättelsen växer ihop till en familjehistoria med länkar till författarens egen, som på samma gång ingår i vårt europeiska 1900-talstrauma.

Marthe luras 1964 i väg i bil på en besynnerlig vildmarkssafari i Jämtland med en gift och slarvig skojare som vill att de två ska bo i skogen och äta av det marken ger. Marthe, som är efterlyst i hela Europa, hamnar luggsliten på en polisstation och stannar på egen hand i Sverige. En kontorsplats i Stockholm och ett rum hos en dam i Skärmarbrink; där börjar hennes nya liv.

Annie blir en mer diffus figur. Men romanen binder på ett fingerfärdigt sätt ihop kvinnorna och gör av dem en trovärdig efterkrigshistoria som tyskar och svenskar har gemensam.

Veronika Malmgren är inställd på vardagliga observationer, lyssnar uppmärksamt på repliker, går försiktigt fram, lågmält, varsamt. Nyanser, lukter, smaker, synintryck, där är hon skicklig. Emellanåt längtar jag efter att det ska komma ett gäng skådespelare och fylla i texten med ytterligare kraft och gestaltning, för manus finns.

”Elise och allting därefter” utmanar inte med språket, det finns för att förmedla händelser och relationer. Ett par gånger skorrar det på ungefär samma sätt som jag läser att skribenter reagerat på svärandet i den nya filmen ”Utvandrarna”. ”Ingen fara” känns inte som något man använde i slutet av 1940-talet, eller ”Bra jobbat” i mitten av 60-talet.

Den här romanen är sympatisk och lättläst, den bryter ingen ny mark, men lägger till några minnesvärda bilder och berättelser till det stora bibliotek som andra världskriget aldrig upphör att skapa.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Categories
Böcker

Recension: Roy Jacobsens mättade och episka stil lyser

Roman

Roy Jacobsen

”Bara en mor”

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts, 249 sidor

Hur var det nu T S Eliot sa, dåliga författare stjäl, bra författare lånar? Men när Roy Jacobsen lägger vantarna på en gammal boktitel av Ivar Lo-Johansson handlar det nog varken om det ena eller det andra, utan snarare om en ärlig varudeklaration: om att placera sig i den nordiskt-episka tradition som brukar kallas proletärroman.

Även om de människor Roy Jacobsen nu har följt i fyra romaner knappast kan kallas proletärer. Snarare är de den sortens lantliga småfolk som inte helt låter sig sorteras in i det socialdemokratiska folkhemmets samhällssyn, varken borgerlighet eller fabriksarbetare. I ”Bara en mor” har vi kommit fram till den tid när det sorterandet började på allvar, tiden när det utfattiga Skandinavien började förvandlas till välfärdsstater hela världen avundades.

Inte för att det märks så mycket på den lilla nordnorska ö där Jacobsens romansvit utspelar sig. Där pågår livet ungefär som det gjort i de tidigare romanerna (och i århundradena innan, föreställer man sig), fast fiskebåtarna är motordrivna och det på ön finns en cykel som en besökare en gång tagit med sig. Historien i form av det nyss avslutade världskriget har dragit förbi, med sina speciella konsekvenser: på Barrøya i formen av två faderlösa barn med en rysk krigsfånge respektive en tysk soldat som pappor.

Det är den sistnämnde pojken – ”tyskungen” Mattis –som står i centrum i den fjärde boken, och därmed det särskilda norska dilemma som är förhållningssättet till den tyska ockupationen. Lätt att moralisera över åttio år i efterhand, och för den delen direkt efter kriget också, fast det norska folket, som en av Jacobsens personer utbrister, var ”en hemsökt befolkning i daglig strävan att inte låta sig smutsas av omständigheter den inte hade det minsta ansvar för”.

Det moraliserandet gick i hög grad ut över just kvinnor som fått barn med tyska ockupationssoldater och tvingade dem att fly ur landet, som Mattis mamma Olavia: det är förutsättningen för situationen i ”Bara en mor”.

Ska man nu se titeln som en varudeklaration måste man som konsumentupplysare förklara produkten testad och godkänd. Jacobsen har genrens förmåga att göra historien och de stora samhälleliga skeendena konkreta och nyanserade. Han lever i hög grad på sitt språk, slingrande och friassociativt i den gammaldags muntliga berättartraditionen, pulserande av den turnerande predikantens salvelse och konstpauser, myllrande av de otaliga gamla sakord ämnet bjuder på. Staffan Söderbloms översättning, där den nordnorska dialekten återges i bohuslänsk version, bidrar till upplevelsen.

Jacobsen har etnologens öga för den nordnorska fiskarhanteringens alla detaljer: redskap, sedvänjor, nedärvda och nu bortglömda handgrepp och rutiner i ett livsfarligt yrke. Ett bravurnummer är en virtuost skildrad jakt med båt och harpunkanon: Melville kunde ha varit avundsjuk, fast det är brugd man jagar hos Jacobsen (en enorm haj, inte en val).

En annan sak Jacobsen har lärt av de gamla epikerna är att de stora, dramatiska händelserna ska äga rum utanför scen och framställas så knappt och distinkt som möjligt. Bokens stora katastrof, när en fiskebåt går under med öns alla män, skildras alltså bara genom att prästen från fastlandet stiger i land på ön med budet. Fokus är återigen på kvinnorna, mödrarna, de som måste leva vidare och ta hand om de faderlösa barnen.

All denna dramatik till trots märks det, på det där svårdefinierbara sättet man som läsare märker av en sån sak, att detta är en historia hämtad från verkligheten. Persongalleriet är sådär extra spretigt, dramaturgins motorprestanda sådär extra låg som när det dokumentära materialet ställt sina villkor.

Det händer att tonfallet i berättandet blir väl frodigt och hurtigt ibland, som om det vill kompensera för den saken: ”Och nu knackades det inte på dörren, utan stormades det rakt in i köket, där de äkta paren satt böjda över maten och skrattade åt ett eller annat.”

Jacobsen har också en viss smak för lyrismer som döljer mer än de förmedlar – en person som tittar ut genom fönstret en augustidag ser inte det vissna gräset på en strandäng, utan ”en sommar som hade blivit gul”. Det kan få mig att längta efter rivalerna i genren, just Ivar Lo med hans kargare språk, eller Kerstin Ekmans skarpare detaljöga och djupare psykologi.

Ändå går det inte att låta bli att drabbas av den klassiskt mättade slutscenen, där huvudpersonen Ingrid rest sig från platsen där hon suttit och sörjt öns döda män och gör det man måste göra för att livet på ön ska fortgå: tar en sten från marken och lägger på gärdsgården hon går förbi. Man kan säga att Roy Jacobsen gör samma sak med sin roman: lägger sin sten på den nordiska epikens gärdsgård.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler av DN:s bokrecensioner

Categories
Böcker

Boklördag Dokument om författaren Bodil Malmsten

Beslutet mognar under ytan.

Hon hade hört sig själv klaga inför journalister och vänner. Det var varken av obetänksamhet eller av koketteri, länge hade hon varit missnöjd i hemlandet som hennes morfar, socialdemokraten som satt i Hackås kommunfullmäktige i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, handgripligen hade varit med och byggt upp.

Eller missnöjd är kanske fel ord, missnöjd kan man bara vara med det som finns. Och hemlandet existerar inte längre, det är urholkat, utsålt, hon ser det tidigare än de flesta och det gör henne arg och rädd, rädd att förlora självrespekten. Målet är alltså inte i första hand att finna något nytt utan att lämna. Att det inte är möjligt – att det som varit ändå följer med vart man än vänder sig – gör det inte mindre nödvändigt.

55 år gammal gör hon det som många drömmer om: hon skaffar körkort, ger bort möblerna, säljer lägenheten i Stureby i södra Stockholm, köper en blå Rover och kör mot sydväst. ”Världen är full av tårar. Någon måste gråta dem, jag gör det av lycka i tvåhundra kilometer i timmen tills Autobahn tar slut”, skriver hon i boken ”Priset på vatten i Finistère”.

För det är dit hon är på väg, till en av världens mest olycksdrabbade kuststräckor, Finistère i nordvästra Frankrike. Hon köper ett hus i en trädgård full av mullvadar och slår sig ner bland ostronodlare, fiskare och jordbrukare.

Själv formulerar hon sig så här om uppbrottet i en intervju i Dagens Nyheter som hon motvilligt ställer upp på 2002:

”Jag var väldigt trött på gnäll, mitt eget och andras. På allt som var ‘jobbigt’ och ‘tråkigt’, att höra om alla som ‘gick in väggen’. Det tog för mycket kraft, jag hade ingen energi kvar. Jag hade inte råd att ha det så längre, hade inte tid.”

Flytten blåser nytt liv i författarskapet. Men hon som skriver är inte samma person som hon som gråter av lycka på Autobahn i romanen ”Priset på vatten i Finistère”. Det är hon noga med, petnoga faktiskt. ”Jag” är inte jag, texten är alltid något annat, det är bara journalister som inte vill se skillnad, påpekar hon enträget och ganska barskt.

Att allt som är skrivet är en konstruktion, att litteratur aldrig är detsamma som livet, må vara sant. Men jagen är inte alltid lätta att hålla isär, det gäller inte enbart journalister utan också nyfikna läsare, ska det visa sig.

Författaren Malmsten upplever sig hur som helst ha funnit sin plats på jorden. I Finistère avtar oron något, den hon fått med modersmjölken. Det är som att allt ligger framför henne, i synnerhet litteraturen. Hon säger att hon tänker bli mycket gammal.

I augusti 1977 sitter hon i skrivkammaren i sin lägenhet på Kungsholmen med utsikt över Tuloskylten i neon och Karlsbergs slott på andra sidan vattnet. På väggen bakom henne hänger Anton Tjechovs porträtt. Bodil Malmsten är 33 år och till hösten ska hennes första diktsamling komma ut i handeln.

”Dvärgen Gustaf” heter boken, hon hade skrivit på den i flera år innan hon lämnar in ett 200-sidigt manuskript till förlaget, men så mycket vill Bonniers inte ha, hon får stryka och skriva om, jobbar sig halvt till döds.

I dikten driver Gustaf en cirkus. Han är snabb med piskan när han leder loppbaletten och nattetid vankar jättedamen Bella trånande fram och tillbaka utanför hans vagn. I en intervju i DN (7/8 1977) om diktsamlingen får hon frågor om den så kallade könskampen. Bodil Malmsten medger att hon skrivit ”kvinnodikter”, men också kärleksdikter, inget är entydigt; männen har det förresten eländigt, de med. Mest fascinerande är den tidiga litterära insikten om de tvära kasten och självmotsägelserna som ska bli ett av hennes signum. ”Jag märker att jag ofta skriver ”ändå” och ”trots allt”. Allting måste tydligen vändas i sin motsats”, säger hon.

Redan sju år tidigare har hon debuterat med barnboken ”Ludvig åker”, som Peter Csihas ritade bilderna till, de gjorde också barnprogrammet ”Benny” ihop. Att det var just författare hon skulle bli var knappast planlagt, i tidiga tjugoåren går hon på Konstakademins målarlinje, målar för Evert Lundquist, men blir gravid, hoppar av och föder dottern Stefania.

Under 1970-talet är hon något av en mångsysslare – det ska hon på sätt och vis förbli – hon gör animerade fredagskvartar om ”Norrlandsproblemet” för SVT, översätter, skriver revytexter och radiopjäser.

Det dröjer till mitten av 1980-talet innan nästa diktsamling kommer ut, kanske spelar det svala kritikermottagandet av ”Dvärgen Gustaf” in. ”Damen, det brinner!” blir Bodil Malmstens genombrott. Hon bjuds in till tv och tidningarna publicerar porträtt om henne, de skriver att hon är intensiv och munvig, och tar bilder på det brandgula håret. I dikterna finns oväntade, absurdistiska rim och en fallande rytm, och så kvinnan, på samma gång hård och gränslös, så som sårade människor är.

vaknade hon, dagen inte vändbar
grydde
inte återsändbar
damen spydde.
En sådan fascistoid förvirring –
välja en av alla till att
älska
mer än alla.
Damen svär att aldrig mera falla.

När hon behöver tänka sätter hon sig på tåget norrut, det kan bli rätt många resor per år. Hon skriver in Gucciväskor, myndighetstermer och poplåttexter i dikterna, skapar vad som ibland liknar poetiska readymades. Det blir fler diktsamlingar men när experterna sammanfattar 1980-talets poesi nämner de sällan Bodil Malmsten. Kanske för att dikterna är bedrägligt lättsamma, de ser alla ut att vara skrivna i farten och allt tycks kunna fungera som språngbräda för komiken.

Lars Ulvenstam kallar henne ”en snäll och glad liten tös, en kulturens Sickan Carlsson”, när han 1987, efter att ha läst diktsamlingen ”Paddan och branden”, intervjuar henne i SVT-programmet ”Nyfiken på”. Bodil Malmsten ler men förmår inte hålla masken när han förminskar henne så. ”Jag vet inte hur glad Sickan Carlsson är. Men jag vet att man inte behöver vara glad för att skratta”, svarar hon.

På krönet av tre uppförsbackar ligger den jämtländska byn Bjärme, en klar dag kan man se ända till Åre därifrån. Enligt Bodil Malmsten finns ingen vackrare plats i världen än denna hennes hemby med sina himlar, norrsken, rimfrosten och tranorna, det ska hon stå fast vid även sedan hon rest till New York, Paris och Medelhavet. Föräldrarna skiljer sig tidigt. Pappa Ulf åter återvänder till Stockholm, döttrarna och mamma Inez blir kvar i den rödmålade Ol’Ersgården, där mormodern – momma – står vid vedspisen och kokar kornmjölsgröt, palt och älgbuljong med kardemummaklimp. All hennes mat är god, men godast är kalvdansen. Morfadern är sällan hemma, han far socknen runt i fattigvårdens tjänst.

Att lämna barndomen innebär också att lämna mellersta Norrlands inland för storstan. Men väl i Stockholm blir det inte som Bodil Malmsten hoppats

Morfar är också ombud för FiB-böckerna. Så kommer det sig att åttaåringen Bodil Malmsten börjar läsa urskillningslöst: Roger Martin du Gards ”Släkten Thibault” eller flickserier om sjuksköterskor – henne kvittar det lika. När hon inte läser leker hon med systern Åsa, ibland tar de sparken bort till järnvägsrälsen och vinkar frenetiskt till passagerarna i de upplysta kupéerna i tåget på väg söderut.

När ”Priset på vatten på Finistère” publiceras 2001 lovar Bodil Malmsten sig själv att inte skriva ett ord till om det egna livet. Det löftet kan hon inte hålla. 2004 utkommer ”Mitt första liv”, en memoarbok om åren fram till tjugo. Där står:

”När människor pratar om barndomens ansvarslösa glädje är jag inte med. Barndomen var det allvarligaste, det ansvarsfullaste, som det gällde att ta sig bort ifrån så fort det gick.”

Att lämna barndomen innebär också att lämna mellersta Norrlands inland för storstan. Men väl i Stockholm blir det inte som Bodil Malmsten hoppats.

När hennes mamma tvingas ta ett jobb i Hälsingland inkvarteras Bodil Malmsten hos fosterföräldrar i Vällingby. Hon har inget gemensamt med den nya familjen, känner sig utanför trots att hon aldrig stänger dörren om sig, stängda dörrar betyder fuffens, menar fosterföräldrarna. Men hon lär sig att prata stockholmska, går i Blackebergs läroverk och börjar under denna tid att föra dagbok. Med mjuk, lutande skrivstil antecknar hon ”Franska majen är kär i mig! Fast han är minst tjugoåtta, i dag fick jag böja verbet ‘J’taime’! Hela vägen! Inför klassen!”

Det är lögn, förstås, som så mycket annat i dagböcker. Hon är 13–14 år och har varken romanser, resor eller äventyr att skriva om, återstår att hitta på.

Tonåren är för övrigt mest ett töcken, ”en moralisk kollaps” som hon formulerar det. Hon kommer på att hon är tjock och det vill hon inte vara, snart vet hon antalet kalorier i varenda tugga.

Det blir värre än så. Hon tycker varken om sig själv eller världen längre, gnistan slocknar nästan helt och hållet. Hon samlar på sig av fostermammans sömntabletter och när hon tror sig ha tillräckligt många sväljer hon dem.

Där står: ”om antidepressanter funnits hade en kolsvart ungdomstid kunnat genomlidas utan större men”

Bodil Malmsten är 17 år när hon försöker ta sitt liv. Hon förs till ett sjukhus och när kroppen är behandlad skickas hon på sysselsättningsterapi. I en intervju i Aftonbladet 2012 beskriver hon det som den mörkaste perioden i livet. Hon får frågan hur hon kom ur den och svarar:

”Jag råkade hamna hos en läkare. Och han sa: ’Finns det ingenting du vill göra?’ Det var den första läkaren som hade frågat mig det. Och då sa jag lite generat att jag ville skriva. Så jag fick lämna några texter till ­honom som han sedan ­lämnade till en litteratur­kritiker i Göteborg.”

I ”Mitt första liv” finns ett kapitel där hon vaknar upp i ett rum på Södersjukhuset iklädd bomullsrock, rör och slangar överallt. Hennes syster Åsa står vid fotändan av sängen, hon ser alldeles förstörd ut. Först då kommer insikten om att döden inte bara upplöser det olidliga, utan allt. Den insikten blir till en uppmaning.

”Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.”

Självmordsförsöket pekar framåt. Knappt fyra decennier senare skriver Bodil Malmsten på uppdrag av Informationsförening – numera Sveriges kommunikatörer – en kort bok om så kallad informationsstress. Boken är också ett försvar för psykofarmaka och heter ”Det finns inga lyckopiller”. Där står: ”om antidepressanter funnits hade en kolsvart ungdomstid kunnat genomlidas utan större men. Om så varit hade jag tagit studenten, läst på universitet, fått en kunskapsgrund och sluppit de svarta hål som en självlärd har mellan raderna.”

Med åren mattas komiken i dikterna något. I stället tar världen – Berlin, Dubrovnik, Bagdad – allt större plats, för att inte tala om pengarna och vreden, som ändrar riktning och mer och mer pekar utåt.

1992 är tio procent av svenskarna arbetslösa, människor är skuldsatta och finansmarknaden avreglerad. I tv och tidningar diskuteras räntor, besparingar och Ny Demokrati. Samma år blir Bodil Malmsten nyliberalismens poetiska motvikt när hon i Dagens Nyheter skriver en lång liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen.

Jag tror på de små sophögarna
Jag tror på de stora frågorna och de kolossala problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora stötestenen
Jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna

Bodil Malmsten visar sig som Televerkets, Bostadsförmedlingens, Postens, SJ:s beskyddare. Tiden trubbar inte av henne, tvärtom blir hon så småningom en uttolkare av det outsourcade samhället (kanske den främsta), det där man aldrig kan nå någon, men möjligen bli uppringd om man tryckt på rätt knapp och svarar i tid.

Det handlar inte om irritation. I den Malmstenska världen rör det sig snarare om förtvivlan, en upplevelse av undergången för allt det hennes morfar kämpade för. Senare skriver hon att ordet våld fått en ny betydelse, genom det ”råa nedskärningsvåldet, utförsäljningsvåldet, privatiseringsvåldet. Ett våld som är bortom allt folkvett och all ironi.”

….

När hon kommer till Finistère 1999 kan hon bara några enstaka franska ord och ljud. Språket lär hon sig huvudsakligen genom frågesportsprogrammet ”Questions pour un champion” som leds av den charmanta Julien Lepers, snart kan hon både laga tänder och försäkra bilen på franska. I byn Moëlan-sur-Mer blir hon känd som ”madame de la Suède”, hon som trampar otåligt i kön på stormarknaden Shopi när kunderna före henne makligt lägger upp varorna på bandet och avhandlar väder, släktingar och middagsbestyr med kassörskan; hon är ju skolad i effektivitet, i jäkt. Om nätterna sover hon med öppet fönster så att hon kan höra havet. Den ensamma tillvaron är självvald, hon beskriver den som en lyx.

Finistère blir även namnet på den blogg Bodil Malmsten startar 2005, där skriver hon flitigt om vardagsbestyr, litteraturen hon läser, polisserierna och politiken hon följer, de nära relationerna håller hon utanför.

Hon skriver också om ”det riktiga skrivandet”, det hon inte får till, men borde ägna sig åt. Hon syftar på en roman, eller ännu hellre en romanroman som ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” om den krisande skådespelaren Maurice Lind som hon skrev i mitten av 90-talet och som gav henne en Augustprisnominering.

Men ”det riktiga skrivandet” vill sig inte, i stället blir det fem kollageaktiga loggböcker baserade på bloggen. Det är också nu hon blir folkkär på riktigt, det där med Rovern, Autobahn och Atlantkusten förlänar henne ett glamoröst skimmer. Relationen till läsarna och offentligheten blir alltmer invecklad. Vissa skickar meddelanden och brev om att de ska till Frankrike på semester och då tänkte komma förbi och titta på mullvadshögarna och hennes trädgård. Hon häpnar inför fräckheten. ”Som om mitt hem vore något slags Disneyland”, suckar hon i en SVT-intervju 2007.

I ”Priset på vatten i Finistère” finns en nedtecknad mardröm. En elegant journalist med en frisyr som inte rör sig i vinden kommer på besök tillsammans med en fotograf. De är där för ett porträtt, men först måste ansiktet på objektet göras om; journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. ”Drömmen kan bara tolkas på ett sätt. Säg nej. Inga intervjuer”, står det i romanen.

I verkligheten ger hon visserligen ytterligare intervjuer, men just trädgården och huset i Finistère fredar hon från journalister och läsare med kompisambitioner.

Sju år får hon i paradiset, sen måste hon lämna. Hon kan helt enkelt inte behålla huset, det är för mycket att ombesörja, för utsatt. ”Det var tiden. Tiden och livet. Tiden och anhörigheten. Och mycket av det var rent praktiskt”, svarar hon på frågan varför i en intervju i tidningen Vi Läser.

Ett offer för omständigheterna ser hon sig inte som, hon skyr självpåtagna offerkoftor, men uppbrottet blir en smärtsam sak.

Hon flyttar till en lägenhet i hamnstaden Saint-Nazaire, bor där en tid innan hon återvänder till Stockholm och en andrahandsadress. På bloggen och i den sista loggboken ”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” – med titel hämtad från ”Tolvskillingsoperan” – skriver hon om en huvudstad i förändring, om de som beslutar och förvaltar den, eller borde förvalta, men vanhelgar och missköter. Hon köper en lägenhet, förfasas över priset och flyttar för sista gången. Hon tänker detsamma som när hon fann Finistère: ”här ska jag dö men inte än på mycket länge”.

I stället för Shopi handlar hon nu på Coop. Utanför sitter en kvinna som inte bor någonstans, hon liknar momma som kokade älgbuljong med kardemummaklimp och oroade sig för allt i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Den nygamla staden är på många sätt obegriplig.

Den 16 januari 2015 skriver Bodil Malmsten på Twitter:

”Jag har cancer, radikalopererades (det heter så) nov 2013, återfall december 2014. Nu handlar det om livskvalité. Men när gör det inte det.”

Några månader senare utkommer hennes första diktsamling på 22 år. ”Det här är hjärtat” är titeln och den inleds med ett telefonsamtal och en knytnäve i bröstet, därefter sorgen, ogarderad och fysisk.

Finns
skriker jag
Finns igen
Finns
Vad håller du på med!
Sluta
Låt bli

Låt mig bli
din människa
igen

Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Kärlek är
att jag vill att du finns

Hon ville inte skriva om sorgen, hon ville skriva inifrån den, en dikt som är sorgen. I en intervju, den sista i DN, talar hon om boken och den stora rädslan som inte gäller henne själv. ”Mig skrämmer inte den stora hemligheten (…) De jag älskar däremot, mina vänner och släktingar, de får inte dö! Det är liksom bara uteslutet”.

När ”Det här är hjärtat” är ute åker hon för att möta läsarna, hon skriver personliga dedikationer till var och en, köerna ringlar långa utanför bokhandlarna och biblioteken.

Hon bloggar en del om Nya Karolinska, om den havererade vårdapparaten och uppmanar journalister att granska kostnaderna för cancervården. Sin egen sjukdom och situation för hon sällan på tal och då alltid med de säregna vändningarna.

​​”Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker: Varför jag? Varför just jag? Så tänker inte jag. Jag tänker: Varför inte? Varför inte just jag?”

Fredagen den 5 februari 2016 dör författaren Bodil Malmsten i sitt hem i Stockholm. Hennes litterära inflytande är svårt att överblicka, författare och låtskrivare tillägnar henne dikter, böcker och sånger. Men några blommor i sitt namn önskade hon sig aldrig. ”Jag blir hellre potatis, en skopa jord.”

Bodil Malmsten

Föddes 1944 i Bjärme i Jämtland. Hennes mamma var bonddotter och pappan son till möbelformgivaren Carl Malmsten. Kom till en fosterfamilj i Stockholm som tolvåring, började senare på konstskola men hoppade av.

Debuterade som barnboksförfattare 1970 med boken ”Ludvig åker” som hon skrev med Peter Csihas, de fick även dottern Stefania Malmsten ihop.

Har därefter skrivit ett trettiotal böcker, poesi, novellsamlingar, romaner och handböcker, däribland ”Damen, det brinner!”, ”Landet utan lov”, ”Det är ingen ordning på mina papper”, ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” och ”Priset på vatten i Finistère”.

Som litterära förebilder nämnde hon ofta Birger Vikström och Thomas Bernhard, men även låtskrivare som Tom Waits.

Innan hon 1999 flyttade till Finistère i Frankrike varifrån hon skrev några av sina mest uppmärksammade böcker, levde hon flera år med musikproducenten Kjell Andersson.

Efter ett decennium vid Atlantkusten återvände hon till Stockholm, fortsatte blogga och skriva tills hon dog 2016, 71 år gammal.

Läs mer:

Malin Lindroth: ”Nuckan är ingen incel”

Victoria Benedictsson – postmästarfrun som skrev sig ut ur äktenskapets tristess

Categories
Böcker

Recension av Per J Anderssons ”Tankar för dagen”

Sakprosa

Per J Andersson

”Tankar för dagen. Manual för nyfikna resenärer”

Ordfront, 158 sidor

Stäng av mobilen. Res landvägen, ensam, med lätt packning. Lär känna minst en ny vän.

Det är resandets Tao, enligt den amerikanska författaren och resenären Paul Theroux. Att resa, menar han, är något helt annat än semester, det är upptäckt och livsväg, något som kan kräva både mod och självuppoffring.

I Sverige predikas hans evangelium främst av journalisten och författaren Per J Andersson, grundare av resetidskriften Vagabond. Som också levt som han lär, på ständigt nya färder, främst genom Europa och Asien, och helst med tåg. I den lilla volymen ”Tankar för dagen” har han nu samlat en handfull texter om resandets väsen och praktik, publicerade under tio år i press och radio.

En läsning som är ungefär lika uppmuntrande som nedslående.

Roligast är att följa författaren ut i världen, som på hisnande tunnelbanefärd genom New Delhis skilda tidslager, från den stålblanka, doftlösa framtidsstaden kring stationen Indusind Bank Cyber City till fattigvärlden runt Chawri Bazar, med sina prång och smutsiga gränder. Men också när han läser andra skrivande resenärer som Ernest Hemingway och Bruce Chatwin –eller berättar om länder som inte längre finns. Hört talas om Labuan? Boyaca? Södra Kasai?

I sådana texter öppnar sig världen, skimrar och lockar med allt sitt myller och sin mångfald. Till Anderssons förkunnelse hör också en smittande ljus syn på människorna därute. De allra flesta är hyggliga och vill en väl. En förvissning som säkert kan behövas när man, som han, gärna stiger av tåget i främmande asiatiska städer, rör sig i Calcuttas slumkvarter eller bor hemma hos folk på den indiska landsbygden.

Och naturligtvis har han rätt i att det är först så som resandet blir på riktigt, en skön och lärorik livskonst till skillnad mot oskicket att semesterkryssa all inclusive och mest träffa likasinnade landsmän.

Det är också just i rörelse som Andersson själv har mest att ge. De mer allmänna reflexioner han delar med sig av hemifrån fåtöljen om sådant som skrivandets våndor eller utopier i politiken känns mer pliktskyldiga och kunde lika gärna ha utgått ur boken.

Känslan av sorg läsningen lämnar efter sig är däremot inte författarens fel, den stiger ur själva tiden. Bokens indelning i årtal, från 2011 till 2021, ger en tydlig tidslinje åt de många plågsamma yttre förändringar som steg för steg trängt sig på: miljö- och klimatproblem, rädsla och terrorism, stigande nationalism och stängda gränser – och slutligen också pandemin.

Hinder längs vägarna som trots författarens beslutsamma optimism bara tycks bli fler och fler. Till sist börjar man undra om inte hela det lyckliga, jordnära resande han hyllar i själva verket tillhör världen av i går.

Hur många liftar genom Europa år 2022? Tågluffar i Mellanöstern?

Per J Andersson kallar Paul Theroux för den sista reseromantikern och menar säkert också sig själv. Det kan till och med vara sant, om båda, i den trista meningen att tiden för världsvagabonder av deras sort är förbi.

Läs fler texter av Lars Linder och fler av DN:s bokrecensioner

Categories
Böcker

Tryckning av omtalad bok om Anne Frank pausas efter kritik

Det är förläggaren för bokens nederländska upplaga som pausat tryckningen av boken ”The Betrayal of Anne Frank – A Cold Case Investigation” (på svenska ”Förräderiet mot Anne Frank – utredning av ett kallt fall”). Förläggaren uppger att det väckts frågor om den research som ligger till grund för berättelsen, enligt ett mejl som Reuters tagit del av.

Boken släpptes den 18 januari och fick stor uppmärksamhet. Boken pekar ut en man som enligt berättelsen avslöjade var den judiska flickan Anne Frank, hennes familj och fyra andra gömde sig undan nazisterna under andra världskriget.

Författaren Rosemary Sullivan redogör för en sex år lång utredning av den obesvarade frågan om hur nazisterna hittade gömstället år 1944. Ett team med bland annat en pensionerad amerikansk FBI-agent och ett 20-tal historiker, kriminologer och dataspecialister har grävt i fallet. Men utpekandet har kritiserats av forskare som menar att berättelsen är ”full av fel”.

Den nederländske förläggaren Ambo Anthos bad om ursäkt till alla som blivit kränkta och sade att förlaget borde ha intagit en mer kritisk hållning till boken, i ett mejl internt mejl till sina författare.

”Vi inväntar svaren från forskarna på de frågor som har dykt upp och skjuter upp tryckningen av ytterligare en upplaga”, står i mejlet från Amsterdam-företaget, enligt Reuters.

Pieter van Twisk, en av de utredare som citeras i boken, har tagit del av mejlet och säger till Reuters att utredningsgruppen är ”fullständigt överraskad” av innehållet.

–Vi hade ett möte med redaktionen i förra veckan då vi pratade om kritiken och varför vi ansåg att den kunde avföras, säger Pieter van Twisk till Reuters.

Anne Frank hade bott i gömstället i en kontorslokal i Amsterdam i två år när nazisterna hittade och förde bort de som gömde sig där. Hon dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen år 1945, 15 år gammal. Även hennes syster och mamma dog i nazisternas läger – hennes pappa Otto var den enda i familjen som överlevde Förintelsen.

Stiftelsen som Otto Frank instiftade till minne av sin dotter är en av de parter som ifrågasatt boken.

Författaren själv har inte kommenterat händelsen och inte heller hennes engelskspråkiga förlag HarperCollins.

Categories
Böcker

Pekka Särkiniemi: ”Rönnells var att hitta paradiset”

Det var en gång, för länge, länge sedan en ung man som skulle lära sig magi. Hos trollkarlen där han gick som elev fick han dessvärre mest springa och hämta vatten. En dag när läromästaren var borta bestämde sig den unge mannen för att prova sina magiska krafter på egen hand. Han förtrollade en kvast, och vips så hade han en hjälpreda som kunde bära de tunga vattenspannarna.

Du kan säkert berättelsen. ”Trollkarlens lärling”, ursprungligen skriven av Goethe, är världens kanske mest kända saga om magi. Den hör också hemma just där, i sagorna. Men lärlingens ungdomliga entusiasm känns igen från verkligheten. Till exempel kan man ana den i blicken hos den unge man från Tullinge som 1990, i cowboyboots och med ring i örat, går uppför trapporna till Rönnells antikvariat. Han vet det inte än. Men precis som sin litterära föregångare ska också han snart börja handskas med magi.

Han heter Pekka Särkiniemi och han har kommit till Birger Jarlsgatan 32 i Stockholm för att söka jobb. På andra våningens balkong väntar chefen Per Rönnell. Han har ett decennium tidigare tagit över antikvariatet efter sin far, grundaren Gösta. Denne hade i sin tur öppnat verksamheten 1929. Ett tag drev Rönnell den äldre flera antikvariat runt om i Stockholm, och dessutom en stor postorder. Under efterkrigstiden spelade Rönnells en viktig roll i återuppbyggnaden av förstörda bibliotek. Böcker skeppades från oskadda samlingar i norr till litterära ruiner i Europa.

Så förklaras också varför Göstas son Per ställer två frågor till den just utexaminerade kulturvetaren som dykt upp på arbetsintervju. Talar han tyska? Nähe, inte det. Har han stark rygg då? Ja, men så bra. Pekka Särkiniemi får jobbet.

– När jag kom hit var det som att jag hade hittat mitt paradis, säger han om platsen där han nu tillbringat mer än tre decennier.

– Jag visste inte alls vad jag skulle bli eller göra med livet. Så hamnade jag här, och för det är jag otroligt tacksam. Att hålla det här antikvariatet vid liv har blivit min livsuppgift.

Veli-Pekka Särkiniemi

Född 1959 i Kuusankoski i Finland. Kom till Sverige fyra månader gammal, sedan pappa fått jobb som städare på Järnverket i Hagfors.

Uppvuxen i Botkyrka. Föräldrarna arbetade med tempoarbete på Exaktafjädrar i Huddinge. Mamma städade dessutom på kvällarna på bland annat Kungliga biblioteket. Senare läste pappa in en ingenjörsexamen på kvällstid och fick jobb på Saab-Scania.

Efter bland annat verkstadsarbete i ungdomen studerade Pekka Särkiniemi på kulturvetarlinjen, med litteraturvetenskap som huvudämne. Innan han kom till Rönnells 1990 hade han praktiserat på En bok för alla.

Bor i Sundbyberg tillsammans med frun Christina. De har två vuxna barn, Arvid och Elna.

Gav hösten 2021 ut sin första, egna bok: ”Håll skeppet sjunkande!” (Rönnells), en självbiografisk essä blandad med dagboksanteckningar från mer än tre decennier på Sveriges i dag största antikvariat.

Nu bjuder han på pulverkaffe och pepparkakor på balkongen. Då och då plingar dörrklockan. Någon av medarbetarna smyger förbi, med en bok eller två i handen. Pekka Särkiniemi berättar att de aldrig riktigt lyckats räkna ut hur många som jobbar här. Vissa går på timmar, andra jobbar deltid, frågan är helt enkelt för svår att svara på. Det enda han vet säkert är att alla har samma lön.

– Vi betalar i nivå med Samhalls minimilön, säger han.

– Eftersom man tjänar så lite blir det naturligt att de som stannar kvar gör det för att de har så kul. Mina första år jobbade jag om inte 200 procent så i alla fall 150.

Han förälskade sig snabbt i antikvariatet. I antikvariat! For runt mellan de under nittiotalets början fortfarande ansenligt många konkurrenterna i stan och vittjade deras hyllor. Ungefär under samma tid, berättar han i den nyligen utgivna skriften ”Håll skeppet sjunkande!”, börjar han drömma om antikvariat om nätterna. Osannolika, underjordiska antikvariat där han hittar de mest sällsamma böcker. Böcker som inte finns. Kanske är det här de magiska krafterna först börjar ge sig till känna.

De första åren präglas dock inte bara av entusiasm. Pekka Särkiniemi har nästan aldrig arbetat på Rönnells utan att det har varit ekonomisk kris. Redan när han kommer dit diskuteras möjligheten att flytta från den centrala adressen. Pekka Särkiniemi föreslår en annan variant. Skulle man inte kunna nyttja lokalerna till olika typer av evenemang? Låta antikvariatet också bli en oberoende kulturscen, likt berömda Shakespeare and Company i Paris eller City Lights Books i San Francisco.

– Vid den här tiden hade nästan inga andra bokhandlare i Stockholm offentliga tillställningar, säger han i dag.

– Det var så anmärkningsvärt att när vi hade någon av våra första kvällar så var DN här. Reportern skrev om att Carl-Göran Ekerwald varit på Rönnells och berättat om Eric Hermelin. Jag hade lånat orientaliska mattor som jag hängt upp över hela lokalen. Läst in mig totalt på Eric Hermelin. Jag lade ner så mycket energi på varje enskilt tillfälle där i början. Just den gången så mycket att jag i princip blev sufist själv.

Så har lärlingen fattat kvasten, förtrollat den – och den börjar jobba. Läromästaren Rönnell får med start 1992 se bokhandeln utvecklas till en sprudlande, oberoende kulturscen. Författare, musiker och konstnärer har förvisso redan tidigare varit välbekanta ansikten som besökare. Men nu ges de också en estrad bland böckerna. Werner Aspenström, Bodil Malmsten, Göran Sonnevi, Sven Lindqvist, Stig Larsson och Kristian Petri är bara några av alla dem som deltar under de första åren.

Claes Hylinger, Sveriges kändaste patafysiker, är en annan. Hans skildringar av den hemliga, patafysiska sammanslutningen med säte i Paris hade redan tidigare gjort starkt intryck på Pekka.

–Jag har något slags magiskt tänkande kring bokhandeln som plats och det är väldigt påverkat av patafysiken, säger han om hur han influerats av filosofin som ibland kallas ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna”.

– Om jag till exempel dammsuger trappan och där ligger en lös spik så lägger jag inte tillbaka den i verktygslådan. Jag tänker: ”Om spiken vill vara där ska den få ligga kvar.” Jag föreställer mig att dess slumpmässiga felplacering på något sätt ska vara bra för antikvariatet. Det är irrationellt. Men hela mitt förhållningssätt bygger på att omfamna de där undantagen.

Patafysiken är ett slags magi och den tycks sluta in hela Rönnells i sitt kraftfält. Jag dras in också. På bordet där vi sitter finns ett antal böcker. Plötsligt noterar jag den som ligger, med framsidan neråt, närmast mig. Jag vänder på den, och läser: ”Segla i ett såll. Patafysisk antologi” av Claes Hylinger. Utgiven 2014 på Rönnells eget förlag.

– Den där är slutsåld, säger Pekka när jag frågar om jag får köpa den (vilket jag givetvis ändå får).

Rönnells har gett ut böcker, mindre skrifter, cd, vinylskivor och dvd:er oregelbundet men återkommande under många år. Bland utgivningarna finns bland annat ett flertal verk av den kultförklarade konstnären Åke Hodell, Bengt af Klintbergs skrift om den svenska Fluxus-rörelsen och ”Det här är hjärtat”, en diktsamling av Bodil Malmsten. De författare, musiker och konstnärer som Rönnells har publicerat har samtliga tydligt haft en personlig relation till antikvariatet. Verksamheten är över lag intimt knuten till alla som på något sätt har bidragit genom åren.

– Alla som har uppträtt här många gånger gratis eller till väldigt liten ersättning räknar jag som delägare, säger Pekka Särkiniemi, som självklart inte riktigt vet hur många dessa delägare är.

– Vi har även bokupplagor här som det är lite oklart om de är våra eller inte. Vi har ett piano, som jag inte vet om vi har fått eller lånat av Benny Andersson. Jag gillar de här oklarheterna. De håller på något sätt antikvariatet kvar på den här platsen. Det skulle vara en mardröm att försöka göra en uppteckning över våra tillgångar. Ingen vet exakt vilka som äger Rönnells, vad som tillhör oss eller vilka som jobbar här.

När Per Rönnell gick bort 1998 var hans sista önskan att antikvariatet skulle drivas vidare av personalen, som ett kollektiv. Sedan dess har evenemangsverksamheten som Pekka initierade blivit mer och mer omfattande för varje år. Precis som i sagan om trollkarlens lärling där den förtrollade kvasten hämtar vatten snabbare och snabbare börjar hjulen snurra fortare och fortare på Rönnells. Plötsligt kan en kö nå hela vägen till Humlegården, för att Thåström är på plats och signerar böcker. (En särskilt passionerad kund flyger för övrigt vid detta tillfälle in från Västerås med helikopter.)

Rönnells antikvariat

Grundades 1929 av Gösta Rönnell. Inledningsvis tillhandahöll antikvariatet främst akademisk litteratur, och sålde efter andra världskriget samlingar till förstörda bibliotek i Europa.

Verksamheten togs över 1980 av sonen Per Rönnell, som vid sin död 1998 önskade att antikvariatet skulle drivas vidare av de anställda i kollektiv form.

Sedan 1992 är Rönnells även en oberoende kulturscen för författarbesök, konserter och andra konstnärliga evenemang. Man har även en egen utgivning, via förlaget Rönnells och underetiketten ”Håll tjeften”.

Rönnells finns på Birger Jarlsgatan 32 och även på Instagram: @ronnellsantikvariat

Framför allt under det senaste årtiondet har evenemangen blivit fler och fler, säger Pekka.

– 2016 hade vi 80 evenemang. Tre år senare var det 119 evenemang. Det har varit helt fantastiskt. Men jag har också känt som om mitt huvud vore en kaffekopp, som man hela tiden häller lite, lite mer i… Jag tror att pandemin, paradoxalt nog, kom i rättan tid. Annars hade jag nog brakat ihop helt.

I sagan får lärlingen panik när den förtrollade kvasten till sist har hämtat så mycket vatten att trollkarlens verkstad hotas av översvämning. Särkiniemi i sin tur kände ”som om en strömbrytare slagits av i huvudet”. Lärlingen räddas av att trollkarlen återvänder, möter förödelsen och bryter förtrollningen. För Särkiniemi, som av de 1500 evenemangen på Rönnells bara missat fem, blev en sjukskrivning för utmattning vad som till sist skulle komma att stoppa den snurrande karusellen.

I dag arbetar han deltid. Flera gånger under intervjun lyfter han fram och prisar sina kollegor, menar att inget skulle fungera om alla medarbetare gick runt och bejakade lösa spikar som han. Pekka Särkiniemi har räddats av de andra Rönnellsdelägarna (hur många de nu är). Rönnells har räddats av bidrag och donationer, men kanske ändå främst av besökarna.

Vid flera tillfällen har lokalen med sitt attraktiva läge vid Stureplan hotats av förödande hyreshöjningar. Redan 2008 bildas Rönnells vänner, en ideell förening till stöd för antikvariatet. 2013 kan man läsa i medierna att höjd hyra riskerar att leda till stängning.

– Det är för jävligt om så skulle ske, säger stamgästen Lars Norén till DN då.

Fem år senare, 2018, upprepas samma sak. Hot om hyreshöjning med påföljande nedläggning. I dag säger Särkiniemi att just den krisen hade man aldrig tagit sig ur utan stöd utifrån. En omfattande insamling på Facebook, startad av den dessförinnan för personalen på Rönnells okände privatpersonen Peter Lilliehöök, blir lösningen. Engagerade kunder samlar ihop över 150000 kronor, på bara ett par dagar.

När pandemin så kommer 2020 är förstås farhågan att sagan om Rönnells ska ta slut för gott. Men i likhet med många av de andra små, lokala bokhandlarna runt om i landet har man klarat sig förhållandevis bra. De nästan helt utraderade möjligheterna att hålla publika evenemang har givetvis lämnat ett hål i kassan. Men kanske framför allt i Rönnells, vad ska man kalla det … själ?

– Jag har njutit av varje sekund som jag har arbetat med kulturscenen, säger Pekka Särkiniemi.

– Ju fler evenemang vi har gjort, desto mindre tid har jag haft att lägga mig i själva produktionen. Det har passat mig. Jag har aldrig haft ambitionen att styra. Jag har skött det praktiska. Sett till att alla sladdar finns på plats. Varit den siste som stängt dörren. Jag jobbar nog mer som vaktmästare än som konstnärlig ledare.

Att låta författare, musiker och konstnärer göra (i alla fall nästan) vad de vill är också ett sätt att vara konstnärlig ledare på, invänder jag. Pekka Särkiniemi går med på att säga att visst, lite påverkar han. Alla bokningar passerar trots allt hans mejlkorg. När jubileumssäsongen 2022 äntligen kan dra i gång under våren väntas bland annat konsert med Sagor & Swing och Ingrid Malmén med stråkkvartett, författarbesök från Johan Jönson, Jenny Tunedal och Ann Jäderlund och temakvällar om Marcel Proust och Pier Paolo Pasolini.

– Det finns en linje, men den linjen är totalt krokig, säger Särkiniemi, märkbart entusiastisk inför kommande evenemang.

– Växlingarna kan vara osannolika. En oudspelare på tisdagen, en indiegrupp på fredagen och Maria Lang-sällskapet som bjuder på tårta på lördagen. Jag släpper fram det som vill komma fram.

Han gör en liten paus, nyper sig själv i örsnibben. Sedan säger han:

– Genom åren har jag blivit allt mindre bokhållare. Mer magiker.

Pekka Särkiniemis favoriter från 30 år av Rönnellsevenemang

Releasefest för Claes Hylingers ”Kvällarna på Pärlan”, oktober 1995.

”Min fru glömde att sätta på munstycket på hårtrimmern kvällen innan. Men vad gjorde det när jag äntligen hade lyckats locka min favoritförfattare till antikvariatet.”

Bodil Malmsten med Thomas Bernhard på Rönnells, 10 september 2013.

”Den första av Bodils föreställningar om sin favoritförfattare Thomas Bernhard skapade en så lång kö utanför på gatan att vi trodde den var omöjlig att slå. Rekordet höll sig ända tills Thåström kom och signerade 2019.”

Jazz är farligt # 4 LIVE: Bo Anders Persson, 5 juni 2015.

”Träd, Gräs och Stenar-grundarens solokonsert är den märkligaste jag någonsin upplevt. Sök gärna upp den på Youtube!”

Moondog. Verk för klaviatur och slagverk, 2 februari 2018.

”’Det gäller Moondogs musik.’ Mer hann trimbaspelaren Stefan Lakatos inte säga förrän den första av sex konsertkvällar på Rönnells var bokad.”

Three solo performances: Iiris Viljanen, Resina, Shida Shahabi, 18 oktober 2018.

”Satt och rattade som en byäldste bakom mixerbordet innan jag slutligen hamnade bland molnen.”

Läs mer:

Pekka Särkiniemi: Vet Region Stockholm hur torra en bokhandlares händer blir under vinterhalvåret?