Categories
Böcker

Recension: Fernanda Melchor om klass och våld i ”Paradais”

Roman

Fernanda Melchor

”Paradais”

Övers. Hanna Nordenhök

Tranan, 173 sidor

I Första Mosebok börjar mänsklighetens lidande med fördrivningen ur Edens lustgård. Här är det tvärtom ankomsten till paradiset som utgör tragedins ouvertyr. En eftermiddag i maj rullar familjen Maroños vita Grand Cherokee in genom grindarna till det gated community som verkligen heter så, Paradais (uttalat på amerikanska). Han är en tv-stjärna, hon den sortens lyxshoppande kändis veckomagasinen gärna viker mittuppslaget åt. I baksätet har de två odrägligt bortskämda ungar. Man anar tidigt, det här kommer att gå riktigt illa.

Fernanda Melchor fick sitt stora genombrott med kollektivromanen ”Orkansäsong”. Ett mäktigt körverk eller en svartskimrande gobeläng som med många röster och en aldrig sinande ström av bilder berättade om helvetet på jorden: en by någonstans i Mexiko, misogynins och homofobins epicentrum, en plats så kontaminerad av machismo att endast våld och död kunde frodas där.

I uppföljaren varieras samma tematik, men berättelsen är denna gång stramare, nedtonad nästan till ett kammarspel, med några få medverkande, en eller två spelplatser bara och ett avskalat, koncentrerat händelseförlopp. Polo heter protagonisten, en tonåring som misslyckats i skolan och nu tvingats ta jobb som allt-i-allo innanför de mycket rikas grindar. Polo klipper gräsmattorna, städar poolen, tvättar bilarna, avlägsnar hundskiten, ogräset, fimparna och papptallrikarna som blev kvar på marken efter någon utomhusfest. I arbetsbeskrivningen ingår också att med machete skära halsen av de kindpåsråttor som likt sorkar gräver upp de annars perfekta trädgårdarna.

Polo avskyr timmarna i paradiset och skulle hellre blivit kriminell. När sysslorna blir för monotona, för förnedrande, dagdrömmer han om en karriär som hantlangare åt den lokala drogkartellen. Han har en kusin i den branschen, men kusinen – några avgörande år äldre och ett slags faderssurrogat – råder Polo att kavla upp ärmarna och fortsätta som hederlig knegare.

Tjock, finnig och utmobbad ägnar Franco dagarna åt att växelvis spionera på grannfrun och konsumera orimliga mängder porr

Eftersom det perspektivet tycks outhärdligt är han öppen för Francos vansinniga plan. Franco är också en tonårig outsider, dock ur överklassen, en av de bofasta i Paradais och granne till den nyinflyttade familjen med det vita vrålåket. Tjock, finnig och utmobbad ägnar Franco dagarna åt att växelvis spionera på grannfrun och konsumera orimliga mängder porr. Snart är han besatt av tanken på att våldta señoran med de klirrande silverarmbanden, och han lyckas övertyga Polo om att de tillsammans ska iscensätta ett överfall. Medan Franco tar sig an grannkvinnan ska Polo tömma villan på värdesaker.

Mer av intrigen behöver inte avslöjas här. ”Paradais” läser man ändå inte för spänningens skull. Utan kanske för den infernaliska konsekvens med vilken Fernanda Melchor naglar fast sin vision av klasshat, kvinnoförakt och dödlig machokultur. I berättelsens utkant skymtar en handfull kvinnor, däribland Polos mamma som han avskyr, en ung släkting som han kanske (eller troligen) gjort med barn, en maffiaboss i ”små cowboystövlar”. Men de är endimensionella bilder bara, statister i en värld som domineras av män och manliga värderingar.

Styrkan hos Melchor, den ambivalenta lockelsen hos denna genomvidriga, ofta frånstötande och ändå oavbrutet suggestiva berättelse, är ett slags tunnelseende. Det enda som existerar på dessa sidor är det manliga medvetandet, den manliga blicken. Och här sker något raffinerat – medan synfältet skenbart reduceras till den där Polos perspektiv (hans envetna jakt på sprit, hans sentimentala längtan efter den morfar som lärde honom fiska) smygs samtidigt allehanda litterära referenser in. ”Den store Gatsby”, Hemingway, Faulkner, García Marquez, Ernesto Sábatos ”Tunneln”, säkert många fler verk som en europeisk läsare missar.

På ett sätt jag inte riktigt förstår – kanske inte heller vill förstå, bara förföras av – sammansmälter denna manliga kanon med Polos tankevärld. Det är som om hans grumliga blick på tingen avslöjar något avgörande, något hittills dolt, i den litterära tradition Fernanda Melchor på en gång för vidare och liksom smular sönder inifrån.

”Paradais” är översatt av Hanna Nordenhök. Man får nästan påminna sig om det, under läsningen, att det faktiskt är en översättning – för den har den där sällsynta kvaliteten som bara de bästa lyckas med, konststycket att förmedla originalet utan skrivbordssvenska, utan några störande filter, bara perfekt gehör.

Läs fler texter av Jens Christian Brandt och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.