Categories
Böcker

Recension: Claudia Durastanti berör i ”Främlingar jag känner”

Roman.

Claudia Durastanti
”Främlingar jag känner”

Övers. Johanna Hedenberg
Wahlström & Widstrands förlag, 291 sidor

I dokumentärfilmen ”Hear and now” (2007) följer amerikanska Irene Taylor Brodsky sina döva föräldrar Sally och Paul när de vid 65 års ålder bestämmer sig för att operera in ett cochleaimplantat. Det innebär att signaler leds direkt till hörselnerven så att döva kan höra ljud och tal. Föräldrarna går från en gemensam språkvärld av läppläsning och teckenspråk, till den obegripliga tillvaron av ljud. Särskilt för mamma Sally blir operationen en skrämmande och omskakande erfarenhet. Hennes förtvivlade ”Hello? Hello?” när hon för första gången ska tala till sin nya hörsel ekar av en ensamhet som bara förstärks när hon senare ropar: ”Can anybody out there hear me?”

Amerikansk-italienska Claudia Durastantis självbiografiska roman ”Främlingar jag känner” är en mörkare och vildare tvillingberättelse till Brodskys lågmält intima dokumentär. Också här är de båda föräldrarna döva och försöken att upprätta kommunikation är centralt, men Durastantis familjemytologi är präglad av ständiga uppbrott, av svår psykisk ohälsa och avstånd.

När mamman är tolv flyttar morföräldrarna från södra Italien till Brooklyn utan henne, och på dövskolan där hon är inackorderad tvingar nunnorna barnen att göra ljud med hjälp av tortyr. Alltmer paranoid och med en ständig rädsla för bakhåll blir ett av mammans stora intressen – förutom att måla och dricka alkohol – tarotkort. Och trots att Claudia som vuxen och välutbildad tar avstånd från de vidskepliga spådomarna söker hon upp en tarotsajt på nätet. Hon får veta att för henne är: ”ljuset essensen men mörkret själva ursprunget.”

Durastanti börjar också sin intressant strukturerade berättelse i dödens närhet, hur föräldrarnas kärleksrelation inleds med att de räddar livet på varandra – mamman genom att hindra pappan att hoppa från en bro och pappan ingriper när mamman är på väg att rånas av ett gäng våldsamma killar på gatan. I texten finns hela tiden ett osäkert moment. Är det en roman fylld av påhitt och skrönor eller är det ett försök från Claudia att till skillnad från i barndomens lögnaktiga dagböcker berätta ”sant” om sina båda trassliga föräldrar och sig själv?

För det är en märkvärdig självbiografi – och släktens historia både på mammans och pappans sida är nog för en skruvad familjekrönika i flera band. Men Durastanti skriver komprimerat och tätt i romanen, och berättarjaget håller sig till en början i skymundan när hon formulerar de egensinniga släktingarnas livsresor.

Claudia Durastanti har gett ut tre hyllade romaner tidigare och är verksam som översättare. I ”Främlingar jag känner” återkommer översättning som tema. Att översätta föräldrarnas döva värld till de hörandes, att göra om erfarenheten av en utsatt uppväxt till att verka ”normal” i världen utanför hemmet, att pendla mellan Amerika och södra Italien. Eller att medla mellan föräldrarna som skilt sig men inte riktigt släppt varandra, och att som romanens Claudia göra en klassresa via universitetsstudier och riskera att avslöjas av en beundrad manlig kulturchef genom att ”äta som en fattig”.

Romanen rör sig också i spänningen mellan fiktion och fakta. Föräldrarna delar en stark misstänksamhet mot fiktionen – pappan ser skräckfilmer som dokumentärer, och mamman tolkar låttexter som vittnesmål om verkliga liv. Mammans upprepning ”men är det en sann historia?” plågar Claudia. Språkliga tolkningar kommer ju dessutom att bli hennes yrke. Kärleken till metaforer och ironier går att läsa som ett försök att komma undan sin mammas fångenskap i ordens faktiska betydelse. För Claudias kommunikation med ord som ljud, rytm och musik kan hon inte dela med föräldrarna, som snarare orienterar sig genom något som i romanen beskrivs som tysta demoniska krafter. Intuition, instinkt, kroppar som rör vid varandra. Våld.

Översättaren Johanna Hedenberg har snyggt fångat Durastantis lek med sin amerikansk-italienska bakgrund. Här finns likheter med Valeria Luisellis och Zadie Smiths smarta och samtidsrefererande språk snarare än Elena Ferrante eller Natalia Ginzburg (som Hedenberg också översatt). Claudia Durastanti skriver aldrig sentimentalt, ofta svart humoristiskt, och så småningom öppnar texten glipor till jagets ensamhet och en allvarligare ton tar plats i prosan.

Där är sorgen över föräldrarnas fattigdom och psykiska ohälsa, rädslan att förlora länken till mamman och mista den sköra kommunikation de lyckats upprätta genom åren. Men där ekar också skräcken att bli galen, fasan att träda över gränser utan att bli stoppad. I ”Främlingar jag känner” är det som om Claudia Durastanti ställer frågan ”Can anybody out there hear me?” och romanen svarar med att den gjort maximalt för att skapa och problematisera översättningar och upprätta förbindelser. Det är skickligt och starkt berörande.
Kristina Sandberg är författare och kritiker och ny medarbetare i DN Kultur.

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.