Categories
Böcker

Recension: Roy Jacobsens mättade och episka stil lyser

Roman

Roy Jacobsen

”Bara en mor”

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts, 249 sidor

Hur var det nu T S Eliot sa, dåliga författare stjäl, bra författare lånar? Men när Roy Jacobsen lägger vantarna på en gammal boktitel av Ivar Lo-Johansson handlar det nog varken om det ena eller det andra, utan snarare om en ärlig varudeklaration: om att placera sig i den nordiskt-episka tradition som brukar kallas proletärroman.

Även om de människor Roy Jacobsen nu har följt i fyra romaner knappast kan kallas proletärer. Snarare är de den sortens lantliga småfolk som inte helt låter sig sorteras in i det socialdemokratiska folkhemmets samhällssyn, varken borgerlighet eller fabriksarbetare. I ”Bara en mor” har vi kommit fram till den tid när det sorterandet började på allvar, tiden när det utfattiga Skandinavien började förvandlas till välfärdsstater hela världen avundades.

Inte för att det märks så mycket på den lilla nordnorska ö där Jacobsens romansvit utspelar sig. Där pågår livet ungefär som det gjort i de tidigare romanerna (och i århundradena innan, föreställer man sig), fast fiskebåtarna är motordrivna och det på ön finns en cykel som en besökare en gång tagit med sig. Historien i form av det nyss avslutade världskriget har dragit förbi, med sina speciella konsekvenser: på Barrøya i formen av två faderlösa barn med en rysk krigsfånge respektive en tysk soldat som pappor.

Det är den sistnämnde pojken – ”tyskungen” Mattis –som står i centrum i den fjärde boken, och därmed det särskilda norska dilemma som är förhållningssättet till den tyska ockupationen. Lätt att moralisera över åttio år i efterhand, och för den delen direkt efter kriget också, fast det norska folket, som en av Jacobsens personer utbrister, var ”en hemsökt befolkning i daglig strävan att inte låta sig smutsas av omständigheter den inte hade det minsta ansvar för”.

Det moraliserandet gick i hög grad ut över just kvinnor som fått barn med tyska ockupationssoldater och tvingade dem att fly ur landet, som Mattis mamma Olavia: det är förutsättningen för situationen i ”Bara en mor”.

Ska man nu se titeln som en varudeklaration måste man som konsumentupplysare förklara produkten testad och godkänd. Jacobsen har genrens förmåga att göra historien och de stora samhälleliga skeendena konkreta och nyanserade. Han lever i hög grad på sitt språk, slingrande och friassociativt i den gammaldags muntliga berättartraditionen, pulserande av den turnerande predikantens salvelse och konstpauser, myllrande av de otaliga gamla sakord ämnet bjuder på. Staffan Söderbloms översättning, där den nordnorska dialekten återges i bohuslänsk version, bidrar till upplevelsen.

Jacobsen har etnologens öga för den nordnorska fiskarhanteringens alla detaljer: redskap, sedvänjor, nedärvda och nu bortglömda handgrepp och rutiner i ett livsfarligt yrke. Ett bravurnummer är en virtuost skildrad jakt med båt och harpunkanon: Melville kunde ha varit avundsjuk, fast det är brugd man jagar hos Jacobsen (en enorm haj, inte en val).

En annan sak Jacobsen har lärt av de gamla epikerna är att de stora, dramatiska händelserna ska äga rum utanför scen och framställas så knappt och distinkt som möjligt. Bokens stora katastrof, när en fiskebåt går under med öns alla män, skildras alltså bara genom att prästen från fastlandet stiger i land på ön med budet. Fokus är återigen på kvinnorna, mödrarna, de som måste leva vidare och ta hand om de faderlösa barnen.

All denna dramatik till trots märks det, på det där svårdefinierbara sättet man som läsare märker av en sån sak, att detta är en historia hämtad från verkligheten. Persongalleriet är sådär extra spretigt, dramaturgins motorprestanda sådär extra låg som när det dokumentära materialet ställt sina villkor.

Det händer att tonfallet i berättandet blir väl frodigt och hurtigt ibland, som om det vill kompensera för den saken: ”Och nu knackades det inte på dörren, utan stormades det rakt in i köket, där de äkta paren satt böjda över maten och skrattade åt ett eller annat.”

Jacobsen har också en viss smak för lyrismer som döljer mer än de förmedlar – en person som tittar ut genom fönstret en augustidag ser inte det vissna gräset på en strandäng, utan ”en sommar som hade blivit gul”. Det kan få mig att längta efter rivalerna i genren, just Ivar Lo med hans kargare språk, eller Kerstin Ekmans skarpare detaljöga och djupare psykologi.

Ändå går det inte att låta bli att drabbas av den klassiskt mättade slutscenen, där huvudpersonen Ingrid rest sig från platsen där hon suttit och sörjt öns döda män och gör det man måste göra för att livet på ön ska fortgå: tar en sten från marken och lägger på gärdsgården hon går förbi. Man kan säga att Roy Jacobsen gör samma sak med sin roman: lägger sin sten på den nordiska epikens gärdsgård.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler av DN:s bokrecensioner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.