Categories
Böcker

Recension av Veronika Malmgrens ”Elise och allting därefter”

Roman

Veronika Malmgren

”Elise och allting därefter”

Forum, 267 sidor

Det är tio år sedan Veronika Malmgren debuterade med ”Gracie”: en roman om utbytesstudenterna Klara och Penelope som ger sig ut på vägarna i Kansas i Penelopes bil, kallad Gracie. Malmgren arbetar som psykolog och känslan för människors sätt att relatera och samtala präglar hennes nya roman, ”Elise och allting därefter”.

Författaren spelar i romanen med tre kvinnor och tre tidsplan: mitten av 1940-talet, mitten av 1960-talet och slutet av 1980-talet. Mitt i vintern 1944 ger sig den unga tyskan Elise och hennes familj i väg på en farofylld flykt, via oskyddade tågvagnar och ändlösa vandringar till fots och sedan båt till Danmark. Där föder Elise dottern Marthe som i mitten av 60-talet, mot modern Elises vilja ger sig av med en äldre, gift man till Sverige. Och Marthes dotter Annie, bosatt i Sverige, som 1988 gör ett besök hos sin släkt i Tyskland.

Romanen börjar ganska vagt, lite dålig styrfart, men tätnar efterhand. Handlingen skruvas åt, spänningen stiger, en del trådar löper samman, andra lämnas. Det är mycket man aldrig får veta, naturligt nog.

Utgångspunkten för berättelsen är en tysk familj med fyra barn. Kriget är på väg att ta slut. Döttrarna är tonåringar och Karl, Elises pojkvän och blivande far till hennes barn, liksom hennes två bröder skickas till fronten i nazisternas armé.

De tre kvinnornas historier varvas i klipp och berättelsen växer ihop till en familjehistoria med länkar till författarens egen, som på samma gång ingår i vårt europeiska 1900-talstrauma.

Marthe luras 1964 i väg i bil på en besynnerlig vildmarkssafari i Jämtland med en gift och slarvig skojare som vill att de två ska bo i skogen och äta av det marken ger. Marthe, som är efterlyst i hela Europa, hamnar luggsliten på en polisstation och stannar på egen hand i Sverige. En kontorsplats i Stockholm och ett rum hos en dam i Skärmarbrink; där börjar hennes nya liv.

Annie blir en mer diffus figur. Men romanen binder på ett fingerfärdigt sätt ihop kvinnorna och gör av dem en trovärdig efterkrigshistoria som tyskar och svenskar har gemensam.

Veronika Malmgren är inställd på vardagliga observationer, lyssnar uppmärksamt på repliker, går försiktigt fram, lågmält, varsamt. Nyanser, lukter, smaker, synintryck, där är hon skicklig. Emellanåt längtar jag efter att det ska komma ett gäng skådespelare och fylla i texten med ytterligare kraft och gestaltning, för manus finns.

”Elise och allting därefter” utmanar inte med språket, det finns för att förmedla händelser och relationer. Ett par gånger skorrar det på ungefär samma sätt som jag läser att skribenter reagerat på svärandet i den nya filmen ”Utvandrarna”. ”Ingen fara” känns inte som något man använde i slutet av 1940-talet, eller ”Bra jobbat” i mitten av 60-talet.

Den här romanen är sympatisk och lättläst, den bryter ingen ny mark, men lägger till några minnesvärda bilder och berättelser till det stora bibliotek som andra världskriget aldrig upphör att skapa.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.