Categories
Böcker

Boklördag Dokument om författaren Bodil Malmsten

Beslutet mognar under ytan.

Hon hade hört sig själv klaga inför journalister och vänner. Det var varken av obetänksamhet eller av koketteri, länge hade hon varit missnöjd i hemlandet som hennes morfar, socialdemokraten som satt i Hackås kommunfullmäktige i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, handgripligen hade varit med och byggt upp.

Eller missnöjd är kanske fel ord, missnöjd kan man bara vara med det som finns. Och hemlandet existerar inte längre, det är urholkat, utsålt, hon ser det tidigare än de flesta och det gör henne arg och rädd, rädd att förlora självrespekten. Målet är alltså inte i första hand att finna något nytt utan att lämna. Att det inte är möjligt – att det som varit ändå följer med vart man än vänder sig – gör det inte mindre nödvändigt.

55 år gammal gör hon det som många drömmer om: hon skaffar körkort, ger bort möblerna, säljer lägenheten i Stureby i södra Stockholm, köper en blå Rover och kör mot sydväst. ”Världen är full av tårar. Någon måste gråta dem, jag gör det av lycka i tvåhundra kilometer i timmen tills Autobahn tar slut”, skriver hon i boken ”Priset på vatten i Finistère”.

För det är dit hon är på väg, till en av världens mest olycksdrabbade kuststräckor, Finistère i nordvästra Frankrike. Hon köper ett hus i en trädgård full av mullvadar och slår sig ner bland ostronodlare, fiskare och jordbrukare.

Själv formulerar hon sig så här om uppbrottet i en intervju i Dagens Nyheter som hon motvilligt ställer upp på 2002:

”Jag var väldigt trött på gnäll, mitt eget och andras. På allt som var ‘jobbigt’ och ‘tråkigt’, att höra om alla som ‘gick in väggen’. Det tog för mycket kraft, jag hade ingen energi kvar. Jag hade inte råd att ha det så längre, hade inte tid.”

Flytten blåser nytt liv i författarskapet. Men hon som skriver är inte samma person som hon som gråter av lycka på Autobahn i romanen ”Priset på vatten i Finistère”. Det är hon noga med, petnoga faktiskt. ”Jag” är inte jag, texten är alltid något annat, det är bara journalister som inte vill se skillnad, påpekar hon enträget och ganska barskt.

Att allt som är skrivet är en konstruktion, att litteratur aldrig är detsamma som livet, må vara sant. Men jagen är inte alltid lätta att hålla isär, det gäller inte enbart journalister utan också nyfikna läsare, ska det visa sig.

Författaren Malmsten upplever sig hur som helst ha funnit sin plats på jorden. I Finistère avtar oron något, den hon fått med modersmjölken. Det är som att allt ligger framför henne, i synnerhet litteraturen. Hon säger att hon tänker bli mycket gammal.

I augusti 1977 sitter hon i skrivkammaren i sin lägenhet på Kungsholmen med utsikt över Tuloskylten i neon och Karlsbergs slott på andra sidan vattnet. På väggen bakom henne hänger Anton Tjechovs porträtt. Bodil Malmsten är 33 år och till hösten ska hennes första diktsamling komma ut i handeln.

”Dvärgen Gustaf” heter boken, hon hade skrivit på den i flera år innan hon lämnar in ett 200-sidigt manuskript till förlaget, men så mycket vill Bonniers inte ha, hon får stryka och skriva om, jobbar sig halvt till döds.

I dikten driver Gustaf en cirkus. Han är snabb med piskan när han leder loppbaletten och nattetid vankar jättedamen Bella trånande fram och tillbaka utanför hans vagn. I en intervju i DN (7/8 1977) om diktsamlingen får hon frågor om den så kallade könskampen. Bodil Malmsten medger att hon skrivit ”kvinnodikter”, men också kärleksdikter, inget är entydigt; männen har det förresten eländigt, de med. Mest fascinerande är den tidiga litterära insikten om de tvära kasten och självmotsägelserna som ska bli ett av hennes signum. ”Jag märker att jag ofta skriver ”ändå” och ”trots allt”. Allting måste tydligen vändas i sin motsats”, säger hon.

Redan sju år tidigare har hon debuterat med barnboken ”Ludvig åker”, som Peter Csihas ritade bilderna till, de gjorde också barnprogrammet ”Benny” ihop. Att det var just författare hon skulle bli var knappast planlagt, i tidiga tjugoåren går hon på Konstakademins målarlinje, målar för Evert Lundquist, men blir gravid, hoppar av och föder dottern Stefania.

Under 1970-talet är hon något av en mångsysslare – det ska hon på sätt och vis förbli – hon gör animerade fredagskvartar om ”Norrlandsproblemet” för SVT, översätter, skriver revytexter och radiopjäser.

Det dröjer till mitten av 1980-talet innan nästa diktsamling kommer ut, kanske spelar det svala kritikermottagandet av ”Dvärgen Gustaf” in. ”Damen, det brinner!” blir Bodil Malmstens genombrott. Hon bjuds in till tv och tidningarna publicerar porträtt om henne, de skriver att hon är intensiv och munvig, och tar bilder på det brandgula håret. I dikterna finns oväntade, absurdistiska rim och en fallande rytm, och så kvinnan, på samma gång hård och gränslös, så som sårade människor är.

vaknade hon, dagen inte vändbar
grydde
inte återsändbar
damen spydde.
En sådan fascistoid förvirring –
välja en av alla till att
älska
mer än alla.
Damen svär att aldrig mera falla.

När hon behöver tänka sätter hon sig på tåget norrut, det kan bli rätt många resor per år. Hon skriver in Gucciväskor, myndighetstermer och poplåttexter i dikterna, skapar vad som ibland liknar poetiska readymades. Det blir fler diktsamlingar men när experterna sammanfattar 1980-talets poesi nämner de sällan Bodil Malmsten. Kanske för att dikterna är bedrägligt lättsamma, de ser alla ut att vara skrivna i farten och allt tycks kunna fungera som språngbräda för komiken.

Lars Ulvenstam kallar henne ”en snäll och glad liten tös, en kulturens Sickan Carlsson”, när han 1987, efter att ha läst diktsamlingen ”Paddan och branden”, intervjuar henne i SVT-programmet ”Nyfiken på”. Bodil Malmsten ler men förmår inte hålla masken när han förminskar henne så. ”Jag vet inte hur glad Sickan Carlsson är. Men jag vet att man inte behöver vara glad för att skratta”, svarar hon.

På krönet av tre uppförsbackar ligger den jämtländska byn Bjärme, en klar dag kan man se ända till Åre därifrån. Enligt Bodil Malmsten finns ingen vackrare plats i världen än denna hennes hemby med sina himlar, norrsken, rimfrosten och tranorna, det ska hon stå fast vid även sedan hon rest till New York, Paris och Medelhavet. Föräldrarna skiljer sig tidigt. Pappa Ulf åter återvänder till Stockholm, döttrarna och mamma Inez blir kvar i den rödmålade Ol’Ersgården, där mormodern – momma – står vid vedspisen och kokar kornmjölsgröt, palt och älgbuljong med kardemummaklimp. All hennes mat är god, men godast är kalvdansen. Morfadern är sällan hemma, han far socknen runt i fattigvårdens tjänst.

Att lämna barndomen innebär också att lämna mellersta Norrlands inland för storstan. Men väl i Stockholm blir det inte som Bodil Malmsten hoppats

Morfar är också ombud för FiB-böckerna. Så kommer det sig att åttaåringen Bodil Malmsten börjar läsa urskillningslöst: Roger Martin du Gards ”Släkten Thibault” eller flickserier om sjuksköterskor – henne kvittar det lika. När hon inte läser leker hon med systern Åsa, ibland tar de sparken bort till järnvägsrälsen och vinkar frenetiskt till passagerarna i de upplysta kupéerna i tåget på väg söderut.

När ”Priset på vatten på Finistère” publiceras 2001 lovar Bodil Malmsten sig själv att inte skriva ett ord till om det egna livet. Det löftet kan hon inte hålla. 2004 utkommer ”Mitt första liv”, en memoarbok om åren fram till tjugo. Där står:

”När människor pratar om barndomens ansvarslösa glädje är jag inte med. Barndomen var det allvarligaste, det ansvarsfullaste, som det gällde att ta sig bort ifrån så fort det gick.”

Att lämna barndomen innebär också att lämna mellersta Norrlands inland för storstan. Men väl i Stockholm blir det inte som Bodil Malmsten hoppats.

När hennes mamma tvingas ta ett jobb i Hälsingland inkvarteras Bodil Malmsten hos fosterföräldrar i Vällingby. Hon har inget gemensamt med den nya familjen, känner sig utanför trots att hon aldrig stänger dörren om sig, stängda dörrar betyder fuffens, menar fosterföräldrarna. Men hon lär sig att prata stockholmska, går i Blackebergs läroverk och börjar under denna tid att föra dagbok. Med mjuk, lutande skrivstil antecknar hon ”Franska majen är kär i mig! Fast han är minst tjugoåtta, i dag fick jag böja verbet ‘J’taime’! Hela vägen! Inför klassen!”

Det är lögn, förstås, som så mycket annat i dagböcker. Hon är 13–14 år och har varken romanser, resor eller äventyr att skriva om, återstår att hitta på.

Tonåren är för övrigt mest ett töcken, ”en moralisk kollaps” som hon formulerar det. Hon kommer på att hon är tjock och det vill hon inte vara, snart vet hon antalet kalorier i varenda tugga.

Det blir värre än så. Hon tycker varken om sig själv eller världen längre, gnistan slocknar nästan helt och hållet. Hon samlar på sig av fostermammans sömntabletter och när hon tror sig ha tillräckligt många sväljer hon dem.

Där står: ”om antidepressanter funnits hade en kolsvart ungdomstid kunnat genomlidas utan större men”

Bodil Malmsten är 17 år när hon försöker ta sitt liv. Hon förs till ett sjukhus och när kroppen är behandlad skickas hon på sysselsättningsterapi. I en intervju i Aftonbladet 2012 beskriver hon det som den mörkaste perioden i livet. Hon får frågan hur hon kom ur den och svarar:

”Jag råkade hamna hos en läkare. Och han sa: ’Finns det ingenting du vill göra?’ Det var den första läkaren som hade frågat mig det. Och då sa jag lite generat att jag ville skriva. Så jag fick lämna några texter till ­honom som han sedan ­lämnade till en litteratur­kritiker i Göteborg.”

I ”Mitt första liv” finns ett kapitel där hon vaknar upp i ett rum på Södersjukhuset iklädd bomullsrock, rör och slangar överallt. Hennes syster Åsa står vid fotändan av sängen, hon ser alldeles förstörd ut. Först då kommer insikten om att döden inte bara upplöser det olidliga, utan allt. Den insikten blir till en uppmaning.

”Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.”

Självmordsförsöket pekar framåt. Knappt fyra decennier senare skriver Bodil Malmsten på uppdrag av Informationsförening – numera Sveriges kommunikatörer – en kort bok om så kallad informationsstress. Boken är också ett försvar för psykofarmaka och heter ”Det finns inga lyckopiller”. Där står: ”om antidepressanter funnits hade en kolsvart ungdomstid kunnat genomlidas utan större men. Om så varit hade jag tagit studenten, läst på universitet, fått en kunskapsgrund och sluppit de svarta hål som en självlärd har mellan raderna.”

Med åren mattas komiken i dikterna något. I stället tar världen – Berlin, Dubrovnik, Bagdad – allt större plats, för att inte tala om pengarna och vreden, som ändrar riktning och mer och mer pekar utåt.

1992 är tio procent av svenskarna arbetslösa, människor är skuldsatta och finansmarknaden avreglerad. I tv och tidningar diskuteras räntor, besparingar och Ny Demokrati. Samma år blir Bodil Malmsten nyliberalismens poetiska motvikt när hon i Dagens Nyheter skriver en lång liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen.

Jag tror på de små sophögarna
Jag tror på de stora frågorna och de kolossala problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora stötestenen
Jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna

Bodil Malmsten visar sig som Televerkets, Bostadsförmedlingens, Postens, SJ:s beskyddare. Tiden trubbar inte av henne, tvärtom blir hon så småningom en uttolkare av det outsourcade samhället (kanske den främsta), det där man aldrig kan nå någon, men möjligen bli uppringd om man tryckt på rätt knapp och svarar i tid.

Det handlar inte om irritation. I den Malmstenska världen rör det sig snarare om förtvivlan, en upplevelse av undergången för allt det hennes morfar kämpade för. Senare skriver hon att ordet våld fått en ny betydelse, genom det ”råa nedskärningsvåldet, utförsäljningsvåldet, privatiseringsvåldet. Ett våld som är bortom allt folkvett och all ironi.”

….

När hon kommer till Finistère 1999 kan hon bara några enstaka franska ord och ljud. Språket lär hon sig huvudsakligen genom frågesportsprogrammet ”Questions pour un champion” som leds av den charmanta Julien Lepers, snart kan hon både laga tänder och försäkra bilen på franska. I byn Moëlan-sur-Mer blir hon känd som ”madame de la Suède”, hon som trampar otåligt i kön på stormarknaden Shopi när kunderna före henne makligt lägger upp varorna på bandet och avhandlar väder, släktingar och middagsbestyr med kassörskan; hon är ju skolad i effektivitet, i jäkt. Om nätterna sover hon med öppet fönster så att hon kan höra havet. Den ensamma tillvaron är självvald, hon beskriver den som en lyx.

Finistère blir även namnet på den blogg Bodil Malmsten startar 2005, där skriver hon flitigt om vardagsbestyr, litteraturen hon läser, polisserierna och politiken hon följer, de nära relationerna håller hon utanför.

Hon skriver också om ”det riktiga skrivandet”, det hon inte får till, men borde ägna sig åt. Hon syftar på en roman, eller ännu hellre en romanroman som ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” om den krisande skådespelaren Maurice Lind som hon skrev i mitten av 90-talet och som gav henne en Augustprisnominering.

Men ”det riktiga skrivandet” vill sig inte, i stället blir det fem kollageaktiga loggböcker baserade på bloggen. Det är också nu hon blir folkkär på riktigt, det där med Rovern, Autobahn och Atlantkusten förlänar henne ett glamoröst skimmer. Relationen till läsarna och offentligheten blir alltmer invecklad. Vissa skickar meddelanden och brev om att de ska till Frankrike på semester och då tänkte komma förbi och titta på mullvadshögarna och hennes trädgård. Hon häpnar inför fräckheten. ”Som om mitt hem vore något slags Disneyland”, suckar hon i en SVT-intervju 2007.

I ”Priset på vatten i Finistère” finns en nedtecknad mardröm. En elegant journalist med en frisyr som inte rör sig i vinden kommer på besök tillsammans med en fotograf. De är där för ett porträtt, men först måste ansiktet på objektet göras om; journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. ”Drömmen kan bara tolkas på ett sätt. Säg nej. Inga intervjuer”, står det i romanen.

I verkligheten ger hon visserligen ytterligare intervjuer, men just trädgården och huset i Finistère fredar hon från journalister och läsare med kompisambitioner.

Sju år får hon i paradiset, sen måste hon lämna. Hon kan helt enkelt inte behålla huset, det är för mycket att ombesörja, för utsatt. ”Det var tiden. Tiden och livet. Tiden och anhörigheten. Och mycket av det var rent praktiskt”, svarar hon på frågan varför i en intervju i tidningen Vi Läser.

Ett offer för omständigheterna ser hon sig inte som, hon skyr självpåtagna offerkoftor, men uppbrottet blir en smärtsam sak.

Hon flyttar till en lägenhet i hamnstaden Saint-Nazaire, bor där en tid innan hon återvänder till Stockholm och en andrahandsadress. På bloggen och i den sista loggboken ”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” – med titel hämtad från ”Tolvskillingsoperan” – skriver hon om en huvudstad i förändring, om de som beslutar och förvaltar den, eller borde förvalta, men vanhelgar och missköter. Hon köper en lägenhet, förfasas över priset och flyttar för sista gången. Hon tänker detsamma som när hon fann Finistère: ”här ska jag dö men inte än på mycket länge”.

I stället för Shopi handlar hon nu på Coop. Utanför sitter en kvinna som inte bor någonstans, hon liknar momma som kokade älgbuljong med kardemummaklimp och oroade sig för allt i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Den nygamla staden är på många sätt obegriplig.

Den 16 januari 2015 skriver Bodil Malmsten på Twitter:

”Jag har cancer, radikalopererades (det heter så) nov 2013, återfall december 2014. Nu handlar det om livskvalité. Men när gör det inte det.”

Några månader senare utkommer hennes första diktsamling på 22 år. ”Det här är hjärtat” är titeln och den inleds med ett telefonsamtal och en knytnäve i bröstet, därefter sorgen, ogarderad och fysisk.

Finns
skriker jag
Finns igen
Finns
Vad håller du på med!
Sluta
Låt bli

Låt mig bli
din människa
igen

Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Kärlek är
att jag vill att du finns

Hon ville inte skriva om sorgen, hon ville skriva inifrån den, en dikt som är sorgen. I en intervju, den sista i DN, talar hon om boken och den stora rädslan som inte gäller henne själv. ”Mig skrämmer inte den stora hemligheten (…) De jag älskar däremot, mina vänner och släktingar, de får inte dö! Det är liksom bara uteslutet”.

När ”Det här är hjärtat” är ute åker hon för att möta läsarna, hon skriver personliga dedikationer till var och en, köerna ringlar långa utanför bokhandlarna och biblioteken.

Hon bloggar en del om Nya Karolinska, om den havererade vårdapparaten och uppmanar journalister att granska kostnaderna för cancervården. Sin egen sjukdom och situation för hon sällan på tal och då alltid med de säregna vändningarna.

​​”Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker: Varför jag? Varför just jag? Så tänker inte jag. Jag tänker: Varför inte? Varför inte just jag?”

Fredagen den 5 februari 2016 dör författaren Bodil Malmsten i sitt hem i Stockholm. Hennes litterära inflytande är svårt att överblicka, författare och låtskrivare tillägnar henne dikter, böcker och sånger. Men några blommor i sitt namn önskade hon sig aldrig. ”Jag blir hellre potatis, en skopa jord.”

Bodil Malmsten

Föddes 1944 i Bjärme i Jämtland. Hennes mamma var bonddotter och pappan son till möbelformgivaren Carl Malmsten. Kom till en fosterfamilj i Stockholm som tolvåring, började senare på konstskola men hoppade av.

Debuterade som barnboksförfattare 1970 med boken ”Ludvig åker” som hon skrev med Peter Csihas, de fick även dottern Stefania Malmsten ihop.

Har därefter skrivit ett trettiotal böcker, poesi, novellsamlingar, romaner och handböcker, däribland ”Damen, det brinner!”, ”Landet utan lov”, ”Det är ingen ordning på mina papper”, ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” och ”Priset på vatten i Finistère”.

Som litterära förebilder nämnde hon ofta Birger Vikström och Thomas Bernhard, men även låtskrivare som Tom Waits.

Innan hon 1999 flyttade till Finistère i Frankrike varifrån hon skrev några av sina mest uppmärksammade böcker, levde hon flera år med musikproducenten Kjell Andersson.

Efter ett decennium vid Atlantkusten återvände hon till Stockholm, fortsatte blogga och skriva tills hon dog 2016, 71 år gammal.

Läs mer:

Malin Lindroth: ”Nuckan är ingen incel”

Victoria Benedictsson – postmästarfrun som skrev sig ut ur äktenskapets tristess

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.