Categories
Böcker

Recension av Per J Anderssons ”Tankar för dagen”

Sakprosa

Per J Andersson

”Tankar för dagen. Manual för nyfikna resenärer”

Ordfront, 158 sidor

Stäng av mobilen. Res landvägen, ensam, med lätt packning. Lär känna minst en ny vän.

Det är resandets Tao, enligt den amerikanska författaren och resenären Paul Theroux. Att resa, menar han, är något helt annat än semester, det är upptäckt och livsväg, något som kan kräva både mod och självuppoffring.

I Sverige predikas hans evangelium främst av journalisten och författaren Per J Andersson, grundare av resetidskriften Vagabond. Som också levt som han lär, på ständigt nya färder, främst genom Europa och Asien, och helst med tåg. I den lilla volymen ”Tankar för dagen” har han nu samlat en handfull texter om resandets väsen och praktik, publicerade under tio år i press och radio.

En läsning som är ungefär lika uppmuntrande som nedslående.

Roligast är att följa författaren ut i världen, som på hisnande tunnelbanefärd genom New Delhis skilda tidslager, från den stålblanka, doftlösa framtidsstaden kring stationen Indusind Bank Cyber City till fattigvärlden runt Chawri Bazar, med sina prång och smutsiga gränder. Men också när han läser andra skrivande resenärer som Ernest Hemingway och Bruce Chatwin –eller berättar om länder som inte längre finns. Hört talas om Labuan? Boyaca? Södra Kasai?

I sådana texter öppnar sig världen, skimrar och lockar med allt sitt myller och sin mångfald. Till Anderssons förkunnelse hör också en smittande ljus syn på människorna därute. De allra flesta är hyggliga och vill en väl. En förvissning som säkert kan behövas när man, som han, gärna stiger av tåget i främmande asiatiska städer, rör sig i Calcuttas slumkvarter eller bor hemma hos folk på den indiska landsbygden.

Och naturligtvis har han rätt i att det är först så som resandet blir på riktigt, en skön och lärorik livskonst till skillnad mot oskicket att semesterkryssa all inclusive och mest träffa likasinnade landsmän.

Det är också just i rörelse som Andersson själv har mest att ge. De mer allmänna reflexioner han delar med sig av hemifrån fåtöljen om sådant som skrivandets våndor eller utopier i politiken känns mer pliktskyldiga och kunde lika gärna ha utgått ur boken.

Känslan av sorg läsningen lämnar efter sig är däremot inte författarens fel, den stiger ur själva tiden. Bokens indelning i årtal, från 2011 till 2021, ger en tydlig tidslinje åt de många plågsamma yttre förändringar som steg för steg trängt sig på: miljö- och klimatproblem, rädsla och terrorism, stigande nationalism och stängda gränser – och slutligen också pandemin.

Hinder längs vägarna som trots författarens beslutsamma optimism bara tycks bli fler och fler. Till sist börjar man undra om inte hela det lyckliga, jordnära resande han hyllar i själva verket tillhör världen av i går.

Hur många liftar genom Europa år 2022? Tågluffar i Mellanöstern?

Per J Andersson kallar Paul Theroux för den sista reseromantikern och menar säkert också sig själv. Det kan till och med vara sant, om båda, i den trista meningen att tiden för världsvagabonder av deras sort är förbi.

Läs fler texter av Lars Linder och fler av DN:s bokrecensioner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.