Tipsa oss!

Tipsa oss om goda nyheter och ha chans att få presentkort hos Torsby Handel!

Tänk så glad man kan bli av en liten rondell

Blogg: Anna Johansson, London

Juni 1995. Jag hade rött hår, ring i näsan och klampade omkring i Doc Martens med stålhätta och tyckte själv att jag var värsta stilikonen. Tanken var att göra ett år utomlands. Jag var ganska sugen på USA, men det blev England istället. Bottengas är mitt enda läge och jag hade naturligtvis alldeles för bråttom för att orka ‘töla’ med visum och annat som behövdes för att resa över Atlanten, så jag reste över Nordsjön istället. Även tryggt att inte vara så långt bort om något skulle gå fel, tänkte jag också. Skulle ju bara polera engelskan och sedan återvända till Sverige. Ganska exakt 21 år senare sitter jag fortfarande här i London och har inga planer på att flytta härifrån. Precis som det röda håret, näsringen och mina Doc Martens, försvann planen på att återvända.

21 år! Två saker slår mig:

1. Vaaaaa? Jag som är så ung!
2. Jag har bott i England längre än jag bodde i Sverige.

Vad jag upptäcker är också att hur jag ser på Torsby har förändrats, det har hamnat på lite av en piedestal genom de här åren. Som för så många andra utlandssvenskar jag pratar med, har Sverige blivit lite av en idyll som vi kärleksfullt sneglar på genom rosafärgade glasögon. Vi tycker ofta att allt är så mycket bättre där, vi glömmer att det finns en vardag där också. Jag blir helt extatisk av lycka över kanelbullar och saltlakrits, och tycker genuint att min karls oförmåga att uppskatta Djungelvrål är ett personangrepp. Varje år i Svenska kyrkan får jag tårar i ögonen när ljuset släcks och de första tonerna av Sankta Lucia mjukt hörs när Luciatåget är på väg in. Jag tror inte att jag var speciellt brydd över någon av de sakerna när jag faktiskt bodde i Sverige. Mammas kanelbullar, möjligen.

Skulle jag, om vi bodde i Torsby, känna samma sprudlande lycka när jag med morgonkaffet barfota går och sätter mig vid västväggen vid pappas paradis i Stöpafors? Hm, det skulle jag nog i och för sig, livsnjutare som jag är (och dessutom är ju Stöpa faktiskt paradiset på jorden), men de där små värmländska guldkornen blir ju så mycket mer värda när det är så sällan jag är där. För mig kan inte Nya Zeelands mäktigaste landskap mäta sig med Tossebergsklätten, så det så. Återigen, bara sinnesbilden av att köra in på gården och se det där lilla röda huset med vita knutar igen gör mig nästan gråtmild. Den finaste platsen jag vet, inget annat kommer ens i närheten.

Eller när vi är på väg till Torsby från Gardemoen och kommer ut vid Toriakorset när vi inte varit där på länge. Jag svär att jag får fjärilar i magen av ren och skär toklycka. Tänk så glad man kan bli av en liten rondell.

Men det är faktiskt de där enkla sakerna jag uppskattar mest – morgonkaffet vid västväggen, dofterna i skogen, ljuden vid stranden, den nästan öronbedövande tystnaden på natten, rådjuret som alltid dyker upp ute på åkern, varma sommarkvällar vid Fryken (jag menar – FINNS det något bättre?) och mest av allt att ha mina nära och kära inom räckhåll. Bokstavligen. Kunna gå och krama dem, typ bara-för-att, när katten som helst. Prata hur länge som helst utan att behöva tänka på telefonräkningen. Lyx!

Det kanske var vardag en gång i tiden, men nu är Torsby för mig eskapism i dess renaste form precis sådär som semester ska vara – ingen stress, inget jobb, inga vardagsgrejer. Bara njutning, och ganska magiskt. London är ju vardag nuförtiden och inte alls lika spännande som Torsby. Skulle jag lista allt som jag uppskattar med Torsby och Värmland skulle jag bli sittandes här väldigt länge, men vad jag älskar allra mest är hur min son mår så bra av de där veckorna vi är där. Där får han ju en liten bit av den fantastiska barndomsidyllen jag växte upp i – friheten att kunna dra iväg ut i skogen med kusinerna, cykla iväg till en strand och bada utan vuxna som vaktar som hökar, smaka på det där åtråvärda ansvaret och att få vara oberoende en liten stund. Självförtroendet växer och han får fräknar på näsan. Jag skulle ju aldrig i livet här i London skicka ut min 11-åring utrustad enbart med uppmaningen ”kom hem till middagen”.

Just nu sitter jag och räknar dagarna tills vi är i Torsby, det går inte att längta mer än jag gör just nu. …och mer än ofta händer det att jag undrar varför jag flyttade därifrån, fast det är klart – vardagen kommer ju till slut oavsett vart man är, men en sak har i alla fall klarat tidens prövningar: e Toshbyjänt, det förblir jag.

Anna Johansson, bloggare

Anna Johansson, London


Vill du också blogga för Goda nyheter Torsby?
Det enda som krävs är att du har en anknytning till Torsby på ett eller annat sätt. Du kan bo här, gilla att turista här, vara utflyttad, inflyttad eller bara väldigt förtjust i Torsby kommun. Hör av dig till oss så berättar vi mer!

Av:
Lina Sundberg

Tips på vad du kan läsa härnäst:

image

Torsbys smultronställen blir fotobok - och dina bilder kan bli med!

image

Långflon öppnar godisbutik på 900 kvm

image

Morgan Einarsson från Torsby cyklar genom Sverige