Tipsa oss!

Tipsa oss om goda nyheter och ha chans att få presentkort hos Torsby Handel!

BLOGG: Min lyckligaste dag!

I augusti i år fick jag kontakt med min bortadopterade son! Denna dag var lika fylld av lycka som den dag var fylld av sorg, då jag adopterade bort min son 1964.

På den tiden var det inte lätt att få abort och jag ville det inte heller. Jag visste att det var många som var barnlösa och kände att jag ville att någon skulle få det stora förtroendet att ta emot detta barn. Jag visste att jag inte kunde ge barnet så bra möjligheter här i livet.Med andra ord, jag hade beslutat mig för att ta detta steg  tidigt.

Jag hade redan en son och var ensamstående och höll på att utbilda mig för att kunna skaffa ett bra jobb. Tanken på det höll mig uppe. Fadern till barnet förnekade honom från början. Han skaffade sjukintyg på att han inte var möjlig far! Men senare visade det sig att han var fadern.

Det var klart att jag hade stora skuldkänslor under hela denna tid, när jag kände att barnet växte i mig. GÖR JAG RÄTT?

Jag hade en god vän som arbetade som socialtjänsteman i min närhet. Hon hjälpte mig att välja de bästa föräldrar till mitt barn, som hon hade möjlighet till. Hon berättade för mig att Anders hade det bra och att hans föräldrar var väldigt stolta över honom. För mig räckte det, han hade det bra. Det var det allra viktigaste. Jag fick också veta att de hade flyttat från Sverige för att få vara fred för den biologiska fadern, som helt plötsligt ville ha vårdnaden om honom.

Jag har inte vetat var han fanns. Jag visste ju när han var född och firade hans födelsedag på mitt sätt. Mina barn, två döttrar och en son, har fått veta att han fanns när de var så pass stora att de förstod. De har velat få träffa honom många år, men jag har tagit det försiktigt eftersom jag inte visste om han visste att han var adopterad. Och jag var rädd att jag skulle ställa till med en tragedi. När han hade fyllt 50 år så tänkte jag att det var dags. Det var också under påtryckningar av mina barn som ville träffa sin bror! Och jag ville ju träffa honom medan jag levde!

En god vän, som hjälpte mig ofta med att ta hand om min son Björn,  talade om var Anders bodde, och jag tog steget och kontaktade honom! Vi började brevväxla och berättade för varandra om vårt liv som varit! Han hade fått veta att han var adopterad när han var tonåring. Och han sa, att för honom, var det ingen big deal!Det var så otroligt, att få veta! Få veta att han hade haft ett väldigt bra liv! Att få se honom! Och jag känner en så stor tacksamhet gentemot hans föräldrar som gett honom ett bra liv

Den dagen vi träffades och fick se varandra –  ja, det går inte att beskriva vilka känslor av lycka … Det visade sig att han var mycket lik min andra son. Både till utseende och sättet. Det var så märkligt att mina söner har följt varandra under tiden som Björn bodde och arbetade i Stockholm. På Gunnars Radio och Ericsson t.ex. Båda har arbetat med teknik, som radio och datorer.

Jag hade ju även fått tre barnbarn!Underbara förstås! Vincent, nu 16 år och tvillingarna Isabella och Victor som fyller 13 år i december.

Vi träffades första gången i oktober i fjol! Då var Helena, Anders sambo sedan 20 år, och Isabella med! Helena är en underbar människa och passar så bra tillsammans med Anders. Vi fick kontakt direkt för att inte tala om vad mina barn Björn och Lena fick! Mia med familjen i Australien har inte träffats ännu, men det blir nog snart.

I somras hade vi en släktträff här hos oss och Anders med familj fick känna lite på oss. Ett härligt möte!

 20151025_150557_1

Tre av Sonjas barn på bild. Från vänster: Björn, Anders och Lena. Mia som bor i Australien saknas. 

Av:
Anna Öhgren-Bodén

Tips på vad du kan läsa härnäst:

image

Toria 30 år!

image

Nystart för Höljes lanthandel

image

MÅNADENS BLOGGARE: Louise Jonsson