Tipsa oss!

Tipsa oss om goda nyheter och ha chans att få presentkort hos Torsby Handel!

MÅNADENS BLOGGARE: Så blev 1991 plötsligt 2017

När man nämner Bredviken för Torsbybor så får de något glansigt och nostalgiskt i blicken.

Det är som om tårar börjar tryckas fram i ögonvrån och läppar börjar rycka. De pratar om nostalgi, om sand, vatten, glass, mormor, smaken av päronspitt, igloo, Jenka, nöt-creme, tophat, violpastiller. Om en medhavd picknick. Om bullar, saft, en mjuk filt.

Bilden på kiosken är lånad av Per Johansson.

De börjar svamla om solbrända ben, lära sig simma, rutchkana….de allra finaste minnena kommer från dagarna på stranden när man var liten. Vårt egna utflyktsmål. Bredviken, eller Brevika som man säger i folkmun.

Andra pratar om sitt först jobb i kiosken. Om de gamla toaletterna (som jag själv älskade för de var så luftiga). Om dansbanan från 40-talet. Bredviken som utflyktsmål verkar ha anor långt, långt bakåt i tiden.

Vi ska inte bli alltför historiska här, för det finns de som är bättre på historien är mig (Torsbygruppen på Facebook tex) men när min mamma 1991 började snegla på Bredviken så var det egentligen inte alls med så mycket kärlek.

Mamma ville hellre ha Nötön, men hennes anbud då kommunen sålde det var för lågt, så hon såg sitt älskade Nötön köpas upp av några andra, och då återstod bara Breviken som på den tiden var en förfallen kommunal camping med rutten trappa och igenväxta campingtomter. Det var ingen som ville vara där. Det var bara en massa skog. Kanske en och annan vilsen tysk som förvillat sig in.

Jag tror de resonerade som att ja, det kunde ju inte bli sämre. De var oslagbara när det kom till att jobba hårt, de hade inga småbarn (jag var yngst i skaran och var 12 år) så de körde. Och de körde hårt. Helt utan ett egentligt startkapital. De sa att de skulle ge det några år. Max 5.

De fick mycket skäll av folk. Av grannar som tyckte det hände för mycket. Men de är av den sortens virke att de bryr sig inte så mycket om andra utan de kör sitt eget race, och det där har jag ärvt i rakt nedstigande led.

Så blev 1991 plötsligt 2017. Genom långsamt, mödosamt arbete. Tusentals timmar. Jobb, jobb, jobb. Teamkänsla, svett, slit, nyfikenhet, driv och en brinnande iver har vi gett näring åt den där platsen under så många år. Och den har gett näring till oss. Alla pengar som kommit in har vi återinvesterat tillbaka. Det ska också sägas att vi alla är väldigt sociala i hjärtat och det är till stor hjälp om man ska jobba i turistnäringen.

Jag är så otroligt stolt över vårt företag. Inte bara för att det är fantastiska siffror på papper och många människor som besöker oss. Utan jag är också stolt över allt som vi åstadkommit där i form av byggnader, hus, kök, restaurang, dansbanor, lekparker, trädgårdar, bryggor.

På många sätt är det där den ultimata lekplatsen för vuxna. Ibland känns det bara som om vi är barn som designar vårt egna lilla paradis. Med en heltidsanställd snickare. (Stefan som bygger allt åt oss efter våra önskemål är magisk)

Vi får vara trädgårdsmästare, arkitekter, sommelier, elektriker, festivalarrangörer. Det är så otroligt varierat.

För Bengt och Gullbrit (mina föräldrar) har det förstås blivit ett livsverk. Bengt fyllde nyss 75 år,och fortsätter utveckla platsen på sitt vis. Han jobbar fortfarande varje dag, året runt. 07-16, på somrarna blir det lätt 100 timmars veckor.

Det ska medges att vi varit så trötta på Torsby Camping i omgångar. Jag har offrat varje sommar sedan jag var 13 år gammal. Vi har legat utslagna. Jag har gråtit floder för jag varit så trött. Haft värk i ben, armar, hjärta, hjärna. Trött på service, fulla människor, jobbiga gäster, bristen på personal. Men sedan är det som om vi turas om, att ibland får den ena vila så får den andra vara starkare.

Det ska också sägas att det inte är helt enkelt att driva företag ihop med sina föräldrar. Anledningen till varför vi lyckats med just det är för att vi har släppt varann fria och så kör vi alla tre vårt egna race. Jag fattar beslut utan att fråga dom ibland, och på samma sätt går Bengt och köper mark utan att kanske egentligen ta upp det med styrelsen.

Det kanske inte är det ultimata sättet att driva företag på, men för oss funkar det. För vi är tre stycken väldigt vilda och fria individer som måste göra saker på vårt egna sätt. Vi har skapat vårt egna lilla samhälle därute. Friheten är viktigast av allt.

För mig var det en stor vändpunkt när min kusin tillika kock Markus bestämde sig för att gå in och bli en del av företaget. Han betyder så otydligt mycket för mig. Ingen människa är en ö. Man behöver varandra.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det är att driva Torsby Camping och Fröknarna Fräs. Om motgångar, medgångar, läxor, häxor och dödliga lektioner, men jag stannar här och låter er få bjuda mig på middag istället.

Breviken, nuförtiden Torsby Camping, kommer fortsätta var ett plats man skapar minnen på. Med sina barnbarn. På filtar. På stranden. Med sina kompisar. Nya barn växer upp och nya glassar kommer vara deras nostalgi.

Det var inte bättre förr, bara annorlunda.

Bredviken som plats är magisk, och jag är så otroligt tacksam att ha blivit vald som VD för den där platsen. Lojalitet och strävsamt arbete lönar sig. Ingen kan den där utsikten bättre än mig. Jag har sett den sedan jag var 12 år gammal. Det är världens bästa utsikt.

När jag är gammal, gammal tant på 110 år på vårdhemmet kommer jag också få tårar i ögonen och ryckningar i läppen när man pratar om Bredviken, fast inte av mina egna semesterminnen, utan av äran att få ha jobbat på samma magiska plats hela livet. Det säger alltså en rastlös själ som gillar nya saker och inte är så nostalgisk av sig, men det måste ju bara betyda att Brevika är något alldeles extra.

Vi ses i sommar.

Eder Camping & Resort VD

Helena H

 

Av:
Anna Öhgren-Bodén

Tips på vad du kan läsa härnäst:

image

I Torsby kommun gillar företagen att träffas och nätverka

image

Miljonregn över näringslivet i Torsby

image

Stjärnmärkt - ny kvalitetsfilmssatsning på Stjärnan