Tipsa oss!

Tipsa oss om goda nyheter och ha chans att få presentkort hos Torsby Handel!

IMG_8772

BLOGG: Barn är inte framtiden, de lever här och nu

”Jag skulle vilja bli advokat, men jag vet att det aldrig kommer att bli så”.

I livet träffar man personer eller hamnar i situationer som påverkar en. Ibland för stunden, men det finns också tillfällen då man påverkas i grunden för resten av livet.

Folk frågar mig ofta varför jag valt den yrkesbana som jag gjort. Jag förstår att arbeta för barns rättigheter och se till att de får sina mest grundläggande rättigheter tillgodosedda även i prekära situationer som krig och väpnade konflikter inte är det mest ”normala” man kan tänka sig.

När jag var 22 år bestämde jag mig för att arbeta för Förenta Nationerna (FN) och jag skulle göra det i Colombia. Landet var ju det enda landet i latinamerika med en väpnad konflikt och jag ska inte förneka att det fanns något som kittlade med det. 12 år senare hade jag nått mina drömmars mål genom att staka ut en plan och följa den slaviskt.

Det var där jag träffade Mario, som då var 14 år och en av de unga killar som jag arbetade med i ett maskulinitetsprojekt i södra Colombia under 2008. De var samtliga från internflyktingfamiljer och hade tvingats fly sina hem på grund av landets segdragna väpnade konflikt eller för att de blivit bortjagade av multinationella företag som ville åt marken de bodde på.

Mario var precis som de flesta i den åldern; barnsligt nyfiken och energisk men hade samtidigt fått växa upp väldigt tidigt och ta ett ansvar kring familjens försörjning som de flesta 14-åringar aldrig tvingas göra.

Vi pratade drömmar och framtid. Han lyssnade storögt när jag berättade om min långa resa från Torsby till Colombia där jag hade förvandlat en dröm till verklighet. När jag frågade honom om hur han såg på livet och framtiden tystnade han och fick något tomt i blicken. ”Jag vill bli advokat”, sa han. Men jag vet att det aldrig kommer att bli så, för det krävs pengar till utbildning och det har inte min familj”.

Jag hade hört samma historia många gånger förr under mina år i Colombia, men den här gången var det något som slog an en sträng hos mig. Jag såg mig själv som 14 åring hemma på Brånåsvägen, fylld av galna idéer och en massa framtidstro. Där fanns inga begränsningar kring vad man kunde tänkas bli utan världen låg öppen för en.

Visst, det var inte alla som vågade drömma sig bortom Torsby och att exempelvis plugga vidare efter högstadiet och gymnasiet kändes krångligt men absolut inte som en omöjlighet. Men vad skulle man med en utbildning till ändå? Vi skulle ju bli fotbollsproffs hela bunten eller åtminstone lira i ett hårdrocksband.

Mario visste redan från tidig ålder att han aldrig skulle kunna uppfylla sina drömmars mål. Han såg hur hans föräldrar levde och visste att det var så han också troligtvis skulle tillbringa resten av sitt liv. Sex och en halv miljoner barn och unga i Colombia levde i fattigdom och mer än en och en halv miljon gick inte i skolan under den här tiden.

Internflyktingarnas situation var och är ofta särskilt utsatt; de bor där ingen annan vill bo, många gånger utan permanent tillgång till drickbart vatten och elektricitet.

För att överleva tvingas de ta småjobb där de får dåligt betalt och arbetar under sämre villkor än vad lagen säger. Andra säljer bröd, tuggummi eller annat på gatan för att överleva och det är mycket vanligt att barnen tvingas hjälpa till för att försörja familjen. Detta bidrar starkt till att exempelvis skolgången blir obefintlig och många barn inte avslutar sina obligatoriska skolår med avgångsbetyg. Detta in sin tur leder till ett utanförskap där internflyktingbarnen har mycket få möjligheter till vidare studier och därigenom kunna få ett arbete där ersättningen är på den nivån att du kan lyfta dig ur fattigdomen.

Bristen på alternativ gör att barn och ungdomar dras med i den redan så starka våldsspiral som härskat så länge i Colombia. Dessa brister på möjligheter som lett till det våld som tvingade Mario och hans familj att fly är också det som paradoxalt nog starkt bidragit till att beröva honom möjligheten att förverkliga sina drömmar.

Mario kunde ha varit jag. Han kunde ha varit ett av min systers barn eller en väns unge. Men det var han inte.

Så länge som barn inte ges rätten och möjligheten att förverkliga sina drömmar, att kunna utbilda sig och ha ett drägligt liv, är steget till ännu en väpnad konflikt bara en hungrig mage bort. Ett lyckligt barn växer oftast upp till att bli lycklig som vuxen. Därför måste förändringen ske tidigt i människors liv.

Barn är inte framtiden, de lever här och nu. Kan vi inte skapa ett samhälle och en värld där alla barn har samma värde, rättigheter och möjligheter så har vi misslyckats.
/Henrik

Av:
Anna Öhgren-Bodén

Tips på vad du kan läsa härnäst:

image

De nyanländas egna hjälte

image

Värmlands enda bryggpub finns i Branäs

image

Tack Långflon köpcentrum!