Tipsa oss!

Tipsa oss om goda nyheter och ha chans att få presentkort hos Torsby Handel!

Himmelriket är ens bästa ögonblick på jorden

Blogg: Anna Johansson, London

Trots att jag inte kan påstå att jag är speciellt religiös så var det något som fick mig att tänka till. Någon sa, eller så kanske jag läste det någonstans, att ditt lyckligaste, mest fullbordade och tillfredsställande ögonblick som dödlig är hur himlen eller nästa värld (vad du än kallar den eller om du ens tror på den) kommer att se ut.

Ja, alltså om du sköter dig vill säga. Annars är det ju åt helvete, och där finns ju en liten risk att jag hamnar. Skulle någon annan hitta dit också, kom och säg hej! Ni kan hitta mig i VIP-rummet i så fall. Samtidigt tror jag ju att de intressantaste middagsdiskussionerna händer på det varma stället, men ändå – alltså, jag hoppas ju få tillträde när det blir min tur att knacka på vid pärleporten och jag vet ju i så fall precis hur det kommer att se ut där:

Efter en natt så tyst att tystnaden i sig själv gjort att jag vaknat flertalet gånger vaknar jag till slut upp. Det är en tidig morgon i slutet av juli, klockan har knappt nått halv sex men det är redan dagsljus, för mig som bott i England i många år är det onaturligt ljust såhär tidigt. Bredvid mig ligger min karl som fortfarande sover djupt, hans andetag djupa och fridfulla och jag får kämpa mot impulsen att väcka honom när han sover där, så istället för att ge till vika och plantera en jättekyss mot hans läppar iakttar jag honom en liten stund istället, den här galet fina människan som gör mig så lycklig. Han är varm som nyrostat bröd och doftar av den där doften jag annars känner som mest när jag trycker in min näsa under hans örsnibb. Hans doft.

Sakta, sakta, så jag inte väcker honom, hasar jag mig försiktigt ur sängen och så tyst jag kan drar jag på mig en t-shirt och jeansen som ligger bredvid sängen där jag tog dem av mig, jag balanserar lite för att golvet inte ska knaka och hela tiden kastar jag små blickar mot karln för att kolla att han inte har vaknat. Den här stunden är nämligen MIN. Hur mycket han än är min bästa vän och livskamrat som jag vill dela alla stunder med vill jag ha just det här ögonblicket för mig själv, bara en liten stund.

Jag går så tyst jag kan ner för trappan och i köket sätter jag på kaffe. Kollar mobilen och där är min sons SMS som utlovat. Han är hos kusinerna och har SMSat mig när de gått och lagt sig. Han har SMSat på svenska, och trots att stavningen inte är perfekt och inte grammatiken eller ordföljden heller så sjunger mitt hjärta: “vi skar sovar nu, elske dey”. Han är precis som jag en morgonmänniska som studsar upp innan tuppen så jag undrar i mitt stilla sinne hur det ser ut i brorsans hus just nu – har min son väckt hela stugan och sitter han med mellankusinen redan vid datorn? Jag slår av mobilen igen och lämnar den på köksbordet.

När kaffet bryggt färdigt häller jag upp en kopp. Struntar i mjölk, tänker till 100% njuta av Löfbergs Lila som jag så sällan köper eller kommer åt i London, ska inte späda ut det med mjölk för det behövs ju inte. Låser upp ytterdörren och ställer upp dörren, sätter fast den lilla kroken så dörren inte slår igen, drar för skynket för att flugor och mygg inte ska ta sig in och trippar barfota ner för trappen och runt hörnet till uteplatsen på västsidan. Jag behöver ju inte trippa, gräset knakar ju inte, men jag gör det ändå.

Och där sätter jag mig vid bordet. Smuttar försiktigt på kaffet som är hetare utan mjölk och det är total fulländning när smaken når mig samtidigt som fågelsången. Luften är ännu inte kvävande varm, och det är fortfarande dagg i gräset. Gör en mental notering att inte gå in tillbaka med fuktigt gräs på fötterna som klistrar sig fast efter att min far varit här och klippt gräsmattan dagen innan. Där sitter jag vid västväggen och ser ut över fälten, över skogen och bergen i horisonten, den taggiga kanten av tallar och granar som skrapar emot sommarmorgonens himmel som redan är så klarblå.

Stunden är min, och bara min. Här har jag min himmel, precis här och precis i det här ögonblicket. Ingen mobil, ingen koppling till världen bortom att tyngdlagen har mig rotad vid den här platsen. Annars skulle jag lätt kunna sväva bort.

När jag precis svalt sista klunken kaffe en liten stund senare kommer karln ut, som har vaknat. Barfota han också, har redan hämtat en kopp kaffe till sig själv men har tagit med sig kannan då han förmodligen kikat ut genom fönstret och sett att jag tagit mig igenom första koppen. Han sätter sig bredvid mig och lägger armen om mig.

There she is again,” säger han och nickar åt rådjuret ute på åkern som alltid dyker upp. Han lägger armen om mig och tillägger “there’s nothing better than this, eh?” säger han mjukt.

Jag ler mot honom. Kanske vet han inte att han är en del av mitt himmelrike.

 

Av:
Anna Öhgren-Bodén

Tips på vad du kan läsa härnäst:

image

Miljonregn över näringslivet i Torsby

image

MÅNADENS BLOGGARE: Henrik Halvardsson

image

BLOGG: Jag reser till Australien så ofta jag kan